handtverk tillhandahållas af stadens eget elektricitetsverk, som anlades 1897 och betydligt utvidgades 1904 och 1907. Såväl vattenledningsverket som elektricitetsverket drifvas hufvudsakligen med vattenkraft från stadens andel i ett af de fyra fall, som Nyköpingsån bildar inom stadens område. Gatubelysningen åstadkommes hufvudsakligen medelst gaslyktor. Stadens eget gasverk, som tillhandahåller gas äfven för industriens behof enligt billig taxa, nybyggdes 1910. I kyrkligt hänseende är staden delad i två församlingar: den västra, som tillika med S:t Nikolai landsförsamling bildar ett pastorat, och den östra, som jämte Allhelgona och Svärta landsförsamlingar bildar ett annat pastorat. Dessutom finnas icke territoriella församlingar, såsom baptisternas och metodisternas. Vid riksdagsmannaval till Andra kammaren tillhör staden länets södra valkrets. N. är sannolikt en bland Sveriges äldsta städer. Dess läge var synnerligen förmånligt under en väsentligen sjöfartsidkande tid, enär det låg strax ofvan mynningen af fyra vattendrag, Nyköpings-, Kila- och Svärtaån samt Idbäcken. Alltsedan 1414 har man k. bref och resolutioner rörande detsamma. Stadsprivilegierna förnyades 1497. Under medeltiden var det en bland Sveriges förnämsta städer, skådeplats för flera riksmöten och krigshändelser. Dessa rörde sig förnämligast omkring det fasta Nyköpings hus, beläget s. om staden vid åmynningen och långa tider vistelseorten för hertigar och konungar med deras hof; där slogs mynt. När slottet urspr. uppfördes, känner man icke, men Magnus Ladulås hade som hertig sitt säte där, förde därifrån 1288 de underhandlingar, som ledde till Visbys underkastelse under svenska kronan, och där satt konung Valdemar fången och dog 1302. Där omkommo hertigarna Erik och Valdemar 1318 (se Nyköpings gästabud). I slutet af konung Aibrekts regering innehades det med förpantningsrätt af Bo Jonsson, som troligen lät ombygga det och hvars testamentarier där 1388 ingingo öfverenskommelse med drottning Margareta om att återlämna flertalet af hans gods, och i början af 1400-talet efter hvartannat af de danske riddarna Niklis Jönsson Svarte Skåning, Arendt Styke, väpnaren Björn Pedersson och Albert Styke, hvilken måste uppge det vid resningen under Engelbrekt. Där hölls bl. a. herredagen 1396, då drottning Margareta genomdref en reduktion af kronogods. Där valdes 1466 Erik Axelsson Tott till riksföreståndare. 1516 stormades det af Sten Sture d. y. Gustaf Vasa intog slottet 24 dec. 1521, och från 1547 lät han med allmogens hjälp "märkligen förbättra, upprätta och befästa" N:s hus, och i N. lades en flottstation. 1581 iståndsattes detsamma genom Peter Dionysius, 1603 o. f. genom Welam Gillisson De Besche och hans son Gillis, hvilken ock anlade befästningar, som sedan reparerades 1644 och 1656--59. Slottet afbrann 1665, men reparerades nödtorftigt 1667--71.

Fig. 5. Nyköping i slutet af 1600-talet, efter Sueciæ-verket. De mest framträdande byggnaderna äro, från vänster räknadt, slottet (Arx), Allhelgonakyrkan, Nikolaikyrkan och dennas klockstapel.

Karl IX residerade som hertig vanligen på Nyköpings slott. Där stod hans bröllop med Kristina af Holstein (1592), och där dog han, 1611. Där föddes hans dotter Katarina, som sedermera på samma ställe blef moder åt Karl X Gustaf. Den viktiga riksdagen 1611--12, då Gustaf II Adolf förklarades myndig, hölls i N. Sedan 1633 denne konungs lik förts till Sverige, stod det på slottet ända till 1 juni 1634, och där samlades då rikets ständer. Hans änkedrottning vistades där jämte drottning Kristina en längre tid. Efter branden 1665 lät Karl XII rifva ned delar af murarna och föra stenarna till Stockholms slotts nybyggnad. Staden härjades af större eldsvådor 1390, 1665 och 1825. 1719 brändes staden och slottet af ryssarna, men det senare återställdes, så att det ända in på 1760-talet kunde användas till länsresidens. Vid denna tid var det dock så förfallet, att det öfverlämnades åt förgängelsen, ehuru det åtskilliga årtionden därefter användes som länshäkte. Ett inom slottets område befintligt gammalt större tvåvåningshus af sten begagnades in på 1800-talet till landshöfdingresidens och ämbetsrum för länsstyrelsen och har senare användts till arbetsinrättning. Genom k. br. af 28 mars 1913 har staden tillsvidare erhållit afgiftsfri dispositionsrätt till detta hus under villkor, att det ej användes till annat ändamål än kulturhistoriskt museum. Detta museum är ännu ej öppnadt, men leder sitt upphof från 1911. Ett torn af det gamla slottet nyttjas fortfarande (till magasin), och ruinerna ha på statens bekostnad de senare åren (1908--09) nödtorftigt konserverats (se fig. 6). Själfva staden hade under medeltiden ett rikt franciskankloster, ett helgeandshus och flera gillen.