Kristus (den s. k. pneumatiska eller Kristus-mystiska tankegången) å den andra sidan --, tjäna blott att från två olika synpunkter ge uttryck åt innebörden af den lefvande, personlige Gudens handlande med människorna genom Kristus, den uppståndne Herren. Detta Guds handlande innebär å ena sidan människans återinsättande trots hennes synd, genom tron, i rättfärdighetsförhållandet till Gud, hennes återupptagande till barnaskap hos honom, å andra sidan upprättandet af en gemenskap med Kristus af så innerlig art, att han själf hos den troende blir det religiösa och sedliga lifvets inre, på "Andens" sätt verkande, omskapande princip ("Kristus i mig", "jag i Kristus"). Det ena och det andra beteckna därför hos Paulus ej två till tiden skilda akter, utan alla det kristna lifvets moment kunna uttryckas än med den ena, än med den andra tankegångens terminologi. Och liksom därför rättfärdiggörelsetanken hos Paulus ej har den kyligt rättsliga karaktär, som den ofta senare fått, så skyddas ock därigenom den mystiska tankegången från att glida in i magiskt naturartade föreställningar. Däremot börjar redan i den närmast följande tiden, i och med att den omedelbara kraften i den centrala, hos Paulus allt behärskande, religiösa vissheten försvagas, också bandet mellan dessa två tankegångar att lossas, och de råka nu hvar för sig också i sakligt hänseende in under inflytandet från den antika, hellenisk-orientaliska, religiositeten med dess moralism å den ena, dess naturalistiska uppfattning af Gudsförhållandet å den andra sidan. I st. f. tanken på den mystiskt djupa lifsgemenskapen med Kristus träder nu föreställningen om den obestämda, substantiella "nåde"-kraften, som i sakramenten ingjutes hos människan (lat. gratia infusa, den ingjutna nåden). Och sitt komplement får denna föreställning -- under en analog förgrofning och mekanisering af den andra sidan af Paulus' nådebegrepp -- i tanken på Guds genom kyrkan, särskildt i botens sakrament, utöfvade jurisdiktion, hvarigenom "nådens" utmätande åt människan, i motsvarighet mot hennes genom den ingjutna, omskapande nåden möjliggjorda förtjänster, regleras. I den medeltida teologien användes väl ordet "nåd" stundom också som beteckning för det Guds kärleksfulla sinnelag (den s. k. gratia increata, den oskapade nåden), i hvilket allt detta har sin yttersta förutsättning, men i grunden häftar dock begreppet nåd här h. o. h. vid den sakramentalt ingjutna "nåde"-substansen, den nya naturen (gratia creata, den skapade nåden). I skarp och medveten motsats häremot häfdar reformationen i anknytning till Paulus åter det rent personliga nådebegreppet; "nåden är ej en medicin, utan Guds förbarmande sinnelag mot synden" (Melanchthon i Apologien). Dock har man ej heller här i den senare utvecklingen förmått hålla sig helt fri från naturartade föreställningar. Sin förnämsta anknytningspunkt ha dessa haft i sakramentsläran, men deras inträngande står tillika i samband därmed, att rättfärdiggörelsen ofta åter, i motsats ej blott till Paulus, utan ock till Luther, blifvit alltför kyligt forensiskt uppfattad. I den oklarhet i själfva nådebegreppet, som vållats genom de naturartade föreställningarnas inflytande, ligger ock själfva hufvudgrunden till den svårighet, som problemet om förhållandet mellan nåd och frihet vållat. Vid det kvantitativa betraktelsesätt, som blir en följd af det naturartade nådebegreppet, komma Guds nåd och människans själfverksamhet att te sig som två konkurrerande faktorer: ju större utrymme, som tillerkännes den ena, dess mindre synes bli öfrigt för den andra. Den spänning mellan det moraliska och det religiösa intresset, som häraf blir en följd, har fått sitt mest typiska uttryck i striden mellan Pelagius och Augustinus. Pelagius degraderade, i sin ifver att inskärpa den enskildes sedliga ansvar, "nåden" till att blott beteckna dels människans naturliga förnufts- och frihetsutrustning, dels den hjälp, som Gud genom sin undervisning i lagen och genom Kristi förebild ger det sedliga sträfvandet. Augustinus åter fördes af sitt intresse för att häfda det kristna lifvets karaktär såsom alltigenom ett verk af Guds skapande nåd, på grund af det sätt, hvarpå han fattade nåden som en med fysisk nödvändighet, "oemotståndligt" verkande kraft, att i grunden helt förneka den mänskliga friheten. Den s. k. semipelagianismen (se d. o.) är ett försök att medla mellan dessa två motsatser, men står dock, med sin uppfattning af nåden som en "helande", människans sträfvan blott understödjande, med hennes vilja "samverkande" makt samt med sin lära, att den första begynnelsen till det nya lifvet kan ligga än på Guds, än åter på människans sida, Pelagius vida närmare än Augustinus. Denna åskådning är alltjämt den rådande i den grekiska kyrkan, för hvilken intresset att, gentemot gnostisk-dualistiska och fatalistiska tankegångar, häfda människans frihet från början varit det behärskande. Men också den romerska kyrkans åskådning måste, trots det starkare inslaget af augustinska tankar och trots förnekandet, i teorien, af möjligheten, att människan af sig själf skulle kunna göra den allra första begynnelsen, i stort sedt betecknas som väsentligen semipelagiansk (se vidare Meritum). Försöken att häremot göra en konsekvent augustinism gällande ha af kyrkan ständigt på nytt tillbakavisats och ha ock på grund af bibehållandet af det katolska nådebegreppet måst föra till motsatta ensidigheter. I reformationens personliga nådebegrepp var däremot möjligheten gifven att, under brytande med hela föreställningen om nåd och frihet såsom två alternerande faktorer, häfda det kristna lifvets karaktär såsom på en gång alltigenom ett verk af Guds nåd och dock alltigenom en fri, personlig utveckling. Blott på det fysiska området kan ju något passivt mottagas, i den andliga, personliga gemenskapen åter kan mottagandet tillika ha karaktären af den starkaste aktivitet. Dock har också i den evangeliska kyrkan, i sammanhang med den fördunkling af nådebegreppet, som äfven här inträdde, redan under reformationstiden (den s. k. synergistiska striden) och ofta senare svårigheten att förena den religiösa och den etiska synpunkten gjort sig gällande. -- Socinianismens lära om nåd och frihet ter sig i det väsentliga som en moderniserad form af den rena pelagianismen. -- Jfr Luthardt, "Die lehre vom freien wille und sein verhältniss zur gnade" (1863), och G. P:son Wetter, "Charis" (1913). -- 2. Jur. Se Benådningsrätt (äfven i Suppl.). -- 3. (Nåde)