Medeltida titel på de högst ställde prelaterna i katolska kyrkan, som kallade sig ärkebiskop o. s. v. med eller af Guds nåde (lat. Dei gratia, se vidare d. o.). Däraf kom seden att kalla furstarna (äfven konungarna) "Ers nåde" ("Min nåd och din nåd trifvas ej under samma tak" skall Gustaf Vasa ha svarat ärkebiskop Johannes Magnus). Så blef ordet "nådig" nästan likbetydande med kunglig, och i denna bemärkelse användes det i åtskilliga stående uttryck, såsom "nådigt bifall", "nådigt bref", "nådig skrifvelse". Med uttrycket nådigt afsked förstås, att en ämbetsman får afsked af konungen på egen begäran eller vid viss ålder enligt lönereglerings- och pensionsföreskriften; den sålunda afskedade får pension och behåller, med undantag af statsråd, sin titel, officiellt med det framförstående tillägget f. d. (f. l. förutvarande). Allt detta är icke fallet, då en ämbetsman afsättes. Det "nådiga afskedet" har sitt ursprung från den romerska kejsartidens, missio honesta, eg. den uttjänte soldatens (kollektiva) afskedsbref, hvari honom tillförsäkrades vissa förmåner; sedan användes uttrycket äfven i civiltjänsten. -- På nådigste befallning (förkortadt: P. n. b.) är en genom grundlag och häfd stadgad formel vid undertecknandet af vissa regeringshandlingar genom vederbörande departementschef i st. f., såsom enligt § 38 R. F. är regel, af konungen. Formeln "P. n. b." användes 1) vid expeditioner i kommandomål af resp. chef för Landt- eller Sjöförsvarsdepartementet; 2) vid expediering af "föreskrifter och erinringar om verkställighet af utfärdade beslut" (detta utvidgadt därhän, att under tidens lopp endast en expedition i hvarje regeringsärende ansetts behöfva af konungen undertecknas, medan vederbörande departementschef undertecknat öfriga expeditioner, som behöft utgå, för så vidt ej, som numera är vanligare, vid behof af flera expeditioner i samma ärende vidimerade afskrifter tagas af originalbrefvet); 3) med stöd af § 10 R. F. vid beredning, "genom nödiga upplysningars inhämtande från vederbörande ämbetsverk", af något regeringsärende, innan det föredrages "hos konungen i statsrådet". Dylika upplysningar pläga infordras genom remisser, tecknade på den till departementet inkomna framställningen i ämnet eller på en åtföljande remissakt, en s. k. "kapprock". Infordrande af dylika utlåtanden öfver till K. M:t i behörig ordning inkomna och diarieförda ärenden tillkom före departementalreformen enligt äldre kansliordningar statssekreterarna eller andra den tidens föredragande, och dessa remissakter undertecknades af dem "på nådig (l. nådigste) befallning". Dessa föredragandenas befogenheter öfverflyttades efter 1840 års departementalreform i samma omfattning på de enligt denna numera föredragande departementscheferna, hvarom uttrycklig förklaring 1842 meddelades. Då (i okt. 1913) Landtförsvarsdepartementets dåv. chef (D. Bergström) använde formeln "P. n. b." för infordrande af förklaring från Dalregementets chef rörande hvad som "förelupit" vid ett i tidningspressen omtaladt, i regementets officersmäss hållet sällskapligt samkväm och särskildt om lydelsen af ett utaf öfversten därvid hållet tal för d:r Sven Hedin och af dennes svarstal samt upplysning, "om, när och af hvem" d:r Hedin till samkvämet inbjudits, uppstod rörande lagligheten af denna åtgärd (då intet aktstycke förelåg för remiss och formeln "på nådigste befallning" användts, utan att konungens ställföreträdare, kronprinsen-regenten, hade vetskap om åtgärden) en långvarig och hetsig tidningspolemik. Åtgärdens klandrare ville därvid i densamma se ett till ministerstyrelse tenderande öfverskridande af departementschefens befogenhet, medan denne och hans försvarare förklarade åtgärden vara af honom med stöd af § 10 R. F. vidtagen af ämbetsplikt och i öfliga former. -- Nådig herre, i synnerhet nådig fru och hennes nåd voro länge titlar, som, i synnerhet af tjänstfolket, tillades personer af adlig börd. 1. E. Bg. 3. J. C. V. S-g. Nådastolen, det på Guds befallning förfärdigade locket på vittnesbördets ark, betraktades som Jeho-vahs tron. Därifrån tänktes Gud tala, och där tronade hans härlighet (jfr Ark 1). Nådaval. Se Predestination. Nådemedel (lat. media grätice], teol., de medel - ordet och sakramenten -, hvarigenom Gud genom Anden träder i gemenskap med människan och sålunda gör henne delaktig af sin nåd. Den lutherska läran om nådemedlen är utbildad i motsats dels till katolicismens, dels till de mystisk-spiritua-listiska riktningarnas, dels slutligen i viss mån till den reformerta kyrkans åskådning. Motsatsen till katolicismen framträder tydligast i den helt olika betydelse, som på den ena och den andra sidan tillkommer "ordet". Efter katolsk åskådning är det blott genom sakramenten, som, på ett sätt, som ej vidare kan för medvetandet klargöras, en verklig nådemeddelelse sker; ordet, som här fattas väsentligen som dogmatisk och etisk lärolag, har för frälsningstillegnelsen egentligen blott betydelsen af ett incitament, som drifver människan att söka Guds nåd. I den lutherska kyrkan åter träder ordets betydelse som nådemedel så starkt i förgrunden, att termen "ordet" ofta användes som den sammanfattande beteckningen för nådemedlen (ordet i trängre mening och sakramenten) öfver hufvud och att också i fråga om sakramenten, hvilka ofta, utan att därmed en uttömmande bestämning afses, betecknas som "synliga ord", den afgörande tonvikten lägges på det sakramentshandlingen beledsagande och uppbärande gudomliga instiftelse- och löftesordet. Denna skillnad är tydligen en omedelbar följd af olikheten i själfva nådebegreppet (se Nåd). Lika fjärran som det måste ligga att tänka sig ordet som bärare af katolicismens naturartadt uppfattade "nåd", lika naturligt framgår betoningen af ordet - det förnämsta medlet för all meddelelse och all innerligare gemenskap personligheter emellan - såsom nådemedel som en konsekvens af protestantismens personliga uppfattning af nåden. Denna betydelse har ordet då ej som förmedlare af något slags substantiell "kraft" e. d., utan just genom sitt innehåll, såsom evangeliet om Guds kärlek i och genom Kristus. Dock får detta ej fattas så, som om ordets betydelse skulle uppgå i meddelandet af ett visst läroinnehåll, som af människan på reflexionens väg tillegnas, utan beteckningen af ordet som nådemedel, liksom läran om att Anden i och genom ordet verkar och gifves, innebär, att Gud själf genom ordet handlar med människan och med henne träder i en