Sten Sture d. ä. (1472 och 1488), konung Hans (1499), Svante Sture (1504) och Sten Sture d. y. (1513). Rikets råd bekräftade (1504) klostrets patronatsrätt till Bjerno och anslog åt klostret kronans gods Lonto ö och Lietsala. Många gods och gårdar såväl i Sverige som i Finland skänktes eller testamenterades till N. Bland stora donationer må nämnas 9 gårdar, som ärkebiskop Jakob Ulfsson, biskop Magnus i Åbo, riksföreståndaren Sten Sture och väpnaren Knut Posse skänkte 1490. Likväl fann sig generalkonfessorn Arvidus Nicolai 1496 föranlåten att för moderklostret klaga sin nöd. Han skildrade ryssarnas omilda framfart i Finland, hvilken vållat, att den s. k. Birgittapenningen, som landet plägade utgöra, i betänklig grad minskats; stor pest och svår vinter rådde, så att klosterfolket utstått många lidanden och hade endast att välja mellan "martyrium eller flykt". Han bad därför om tillåtelse att, i händelse man nödgades fly ur landet, få en fristad i Vadstena klosters stenhus i Stockholm. Den kristna fromheten uppehöll dock klostret ännu någon tid med nya gåfvor. Men kyrkoförbättringen stod för dörren; och då abbedissan föreställde konung Gustaf klostrets usla tillstånd efter recessen i Västerås, lät han de fyra hufvudgårdarna Helgå, Stenberga, Lonto ö och Lietsala fortfarande tjäna munkarna och nunnorna till uppehälle. Konung Erik XIV tillät dem behålla detta understöd. Konung Johan III utfärdade flera bref till förmån för abbedissan Birgitta Knutsdotter och de få, då återstående nunnorna, men endast 1 gård var 1577 anslagen till klostret. Oaktadt konung Gustaf 1554 uppburit 28 lödiga mark kyrksilfver, funnos åtskilliga dyrbarheter kvar, som aflämnades till konung Johan. 1584 erhöll den sista nunnan i Nådendal, Elin Knutsdotter, konungens bref om underhåll från Pontus De la Gardies fögderi i Norra Finland. Kyrkoherden i Reso förflyttades till N., hvars kyrka därmed blef sockenkyrka. Jfr Budde, J. C. S-e.* Nådens ordning (lat. ordo salutis), teol., den hos oss häfdvunna beteckningen för det lärostycke i den lutherska dogmatiken, som afser att begreppsmäs-sigt fixera ordningsföljden mellan de olika stadierna i det verk af den helige Ande, hvarigenom han gör människan delaktig af Guds nåd, likasom i de däremot svarande troserfarenheterna. Den egentliga utbildningen af detta lärostycke tillkommer först den senare lutherska ortodoxien. Den medeltida dogmatiken erbjuder visserligen, i läran om rättfärdiggörelsen och om boten, vissa analogier, men själfva sträfvan efter att vinna en sammanhängande bild af det kristna lifvets utveckling är för den främmande, på grund af dess nådebegrepp och dess uppfattning af den enskildes förhållande till kyrkan. Hos reformatorerna och i bekännelseskrifterna finnes väl ett rikt material till lärostyckets alla enskilda moment, men intet systematiskt utförande däraf (intolkandet i Luthers utläggning af 3:e artikeln i lilla katekesen af en skisserad framställning af "nådens ordning" beror på en missuppfattning af det verkliga tankesammanhanget). Den reformerta dogmatiken har på denna punkt öfver hufvud stannat vid ett relativt enkelt schema, och äfven de äldre lutherske dogmatikerna nöja sig ännu med fixerandet af själfva de grundläggande hufvudbegreppen, medan däremot hos de senare fr. o. m. C a l o v i u s den nu alltmer minutiöst utarbetade läran om nådens ordning blir själfva det centrum, kring hvilket allt öfrigt i dogmatiken, såsom förutsättningar eller följdsatser, grupperas. De nådeverkningar eller utvecklingsstadier, mellan hvilka man här skiljer, äro - med en del modifikationer hos olika dogmatiker - kal-lelsen, upplysningen, pånyttfödelsen och omvändelsen, rättfärdiggörelsen, den mystiska föreningen, helgelsen 1. förnyelsen, behållelsen och Jiärliggörel-sen. En egendomlig utbildning - sannolikt den mest genomtänkta och skarpsinniga, som gifvits - har detta lärostycke fått hos svensken H. S c h a r-t a u och hans lärjungar. - Hela denna läras historia visar, med hvilken styrka reformationens grundläggande intresse för den personliga frälsningsvissheten fortlefver också i den senare lutherdomen, likasom hur allvarligt man där fullföljde den härur följande uppgiften att för hvarje enskild möjliggöra ett klart och själfständigt omdöme om sin andliga ställning. Härur ha ock - detta gäller i särskild grad om Schartau - utomordentligt värdefulla bidrag till det religiösa lifvets psykologi framgått. Men trots allt detta måste mot hela detta lärostycke i dess häfdvunna form svåra betänkligheter resa sig. Försöket att till ett genetiskt ordnadt normalschema sammanställa alla det kristna lifvets moment ger å ena sidan ej tillbörligt utrymme åt olika, individuellt betingade utveck-lingstyper och gör det å andra sidan svårt att låta sådana faktorer - framför allt dopet och rättfärdiggörelsen -, hvilkas betydelse ej inskränker sig till något visst stadium, utan omfattar det kristna lifvet till hela dess förlopp, komma till sin fulla rätt. Och öfver hufvud kan uppdelandet af Andens verk på enskilda nådesakter med däremot svarande yttringar af den troendes aktivitet lätt bringa själfva den reformatoriska nådeläran i osäkerhet, såväl hvad dess motsats mot all moralism som hvad dess häfdande af nådens personliga karaktär beträffar. Den nutida dogmatikens uppgift i detta hänseende kan därför ej ligga i en ytterligare psykologiserande utbildning af detta lärostycke, utan fastmer i en strängare, fördjupande koncentration kring de egentligt principiella problemen: om förhållandet mellan Guds nåd och trons tillegnelse däraf å den ena samt mellan tron som religiös mottagelseakt och som sedlig princip å den andra sidan, medan den psykologiska analysen och teckningen af det kristna lifvets olika erfarenheter, utvecklingstyper och stadier måste öfverlåtas dels åt den speciella etiken eller religionspsykologien, dels ock åt den praktisk-parenetiska litteraturen. Se vidare Nya födelsen och Nåd. Jfr 0. Ahn-felt, "Om nådens ordning" (1881), A. T. Ham-mer, "Om nådens ordning" (1895), P. Rydholm, "Läran om nådens ordning" (1896), M. Koch, "Der ordo salutis" (1899), och E. Weber, "Der einfluss der protestantischen schulphilosophie auf die ortodoxe dogmatik" (1908). E. Bg. Nådeskott, jaktv. Vid jakt på större villebråd händer ofta, att ett stupadt djur måste dödas med ett ytterligare skott, som sedan gammalt benämnes nådeskott. Detta bör alltid vara kulskott och placeras i regel bäst bakom örat. G. G. Nådestöt kallades i äldre tider den mildring i en dödsdömds . öde, som vanligen efter rättens