sjunga till sitt spel om sin längtan efter frälsning. Om på torsdags kväll i sjön eller på en sten i forsen nedlägges ett offer, i Värend en hvit penning, i Västergötland äfven en svart bagge, i Östergötland en svart katt eller tre droppar blod ur ringfingret, kommer Näcken och stämmer offrarens fiol eller byter fiol med honom, som sedan blir en öfverlägsen spelman. Bäckahästen har stundom fångats och brukats till jordbruksarbete, men passat första tillfälle att bli fri. Näcken lockar folk ned i sjön och tar dem, som drunkna; de komma då till hans präktiga salar på sjöbottnen. Man kan akta sig för Näcken genom att spotta för sig eller sticka stål i sjöstranden eller binda honom genom att kasta en sten, så att den faller lodrätt högt uppifrån ned i vattnet. Näcken har förekommit hos alla germanska folk; om isl. nykr omtalas hans förmåga att skifta gestalt, och ordet betyder äfven "flodhäst", liksom det motsvarande angls. nicor, fnhty. nihus, "krokodil"; grundbetydelsen är alltså "vattenvidunder"; ty. nix är "näck", nixe "sjöjungfru". Näcken har lämnat stoff för konstnärlig framställning, t. ex. Hammarskölds dikt "Strömkarlen", Stagnelius' dikt "Näcken", A. Österlings skådespel "Bäckahästen", Blommérs målning "Näcken och Egirs döttrar", Molins fontän och E. Josephsons (se d. o. 3) "Strömkarlen". Jfr ock Näckens polska. Th. W.* Näckbladsläktet, bot. Se N u p h a r. Näckebröd, geol. Se Konkretion och M a r-1 ek o r. Näckens polska. Flera svenska folkmelodier finnas med detta namn, uppkommet däraf, att någon spelman troddes ha lärt polskan af själfva Näcken (se Näck). Den mest kända melodien med denna benämning är den, till hvilken A. A. Afzelius diktade det bekanta (1812 offentliggjorda) poemet "Djupt i hafvet på demantehällen" och om hvilken han i sina "Sagohäfder" meddelar följande. "I Småland, icke långt från Vetterns strand, skall en gård finnas, benämnd Neckaryd deraf att sådana lärda spelmän bott der af urminnes tider. Sist lefde der fyra bröder af denna spelmansslägt, som kallades Neckar och söktes af långväga boende till bröllop och gillen. Deras farfader säges först hafva spelat den polska, som nu allmänneligen spelas och kallas Neckens". Melodien är ej blott allmänt och rättvist ansedd vara en af de skönaste på jorden, utan är tillika typisk för den svenska folktonen i sitt sväfvande mellan glädje och vemod, mellan dur och moll, hvilket närmar dess toniska byggnad till den s. k. eoliska tonarten, i synnerhet om den utföres med ursprunglig, liten septima. Redan på 1820-talet behandlades den på ett genialiskt sätt af A. F. Lindblad i ett i Tyskland utkommet sånghäfte, och sedermera har den ofta varit föremål för transkriptioner och arrangemang. I utlandet har den på senare tider blifvit spridd hufvudsakligen genom svenska kvartettsångare och damkvartetter samt genom Thomas' användning af densamma i operan "Hamlet". Långt tidigare synes den emellertid ha sjungits i enskilda kretsar. B. v. Beskow omtalar i sina "Vandringsminnen", att "i alla sällskaper i Dresden har Neckens visa gjort hvad man kallar furore". Och Abr. Mankell åberopar Georg Adlersparre som sagesman för den bekanta anekdoten, att Rossini skall i ett utvaldt musikaliskt sällskap hos Rothschild i Paris ha hört melodien sjungas och då utropat: "en sådan melodi kan hvarken jag eller någon annan nu lefvande tonsättare skrifva". A. L.* Näckros, bot. Se Nuphar och Nymphsea. Näckrosfamiljen, bot. Se Nymphaeacese. Näckten, sjö i Jämtland (324 m. ö. h.), 35 km. lång, men i allmänhet mycket smal, afflyter genom Billstaån till Storsjön. Näf, Peter. Se F o l k u n g a ä 11 e n, sp. 792. Näf, Jakob, hufvudpersonen i den historiska episod, som fått namnet näftåget, var medlem af en förnäm skotsk släkt N e a f, som innehade ett baroni Methie. Han kom 1579 till Sverige, försedd med ett rekommendationsbref af Jakob VI, samt blef 1583 ståthållare i Västmanland, Dalarna och Bergslagen. Troligen fick redan han af Johan III bekräftelse på friherretiteln, som sedermera fördes af hans barn. I striden mellan Sigismund och hertig Karl ställde han sig på den förres sida, hvarigenom han ådrog sig allmogens synnerliga hat. Detta gick slutligen därhän, att N. 1598, då han i Sigismunds intresse drog upp till Tuna, nedhöggs af de förbittrade dalabönderna. Liket kastades i en brunn, men begrafdes slutligen i Tuna kyrkogård. Det äi denna N:s ödesdigra färd, som i historien fått benämningen "näftåget". Om näftåget utgaf Ihre (se d. o. 2) en afh.: "De tumultu dale-carlorum' . - En dotter till N., Maria N., blef 1605 gift med sedermera riksrådet Johan Skytte. Näfels, by i Linthflodens djupa dalgång i schweiziska kantonen Glarus (2,525 inv. 1900), bekant genom det öfverfall, vid hvilket 500 schweizare 9 april JL388 besegrade 6,000 österrikare. (J- F. N.) Näfgäld, Nässkatt, kam., den äldsta svenska skatt, som häfderna känna. I Ynglingasagan om-förmäles, att folket kring hela Svithiod gaf Oden skatt, för att han som konung skulle värja landet och "blota" för god årsväxt. Inga detaljer äro om denna skatt kända, endast att den erlades för hvarje person, som namnet antyder. Man vet ej heller, när den upphörde. Geijer anför, att den enl. Magnus Ladulås' testamente (1285) ännu då förekom i Västmanland. Kbg. Näflinge, socken i Kristianstads län, Västra Göinge härad. 3,713 har. 780 inv. (1912). Annex till Vinslöf, Lunds stift, Västra Göinge kontrakt. Näfrätt (ty. faustrecht), jur., säges den öfva, som med våld själf tar sig rätt. Ett sådant förfarande har icke i alla tider varit förbjudet. Urspr. kunde den, som ej i godo utfick sin rätt, på eget ansvar med våld utkräfva densamma. I den mån ett ordnadt samhällsskick utbildade sig, inskränktes emellertid den enskildes befogenhet att sålunda på egen hand göra sin rätt gällande inom allt trängre gränser, och till sist blef -- på några få undantag när (se Själftäkt) -- hvarje sådant egenmäktigt förfarande en otillåten och merendels äfven straffbar gärning. I de flesta länder dröjde det dock länge, innan samhället fick makt med den enskilda själfrådigheten. Särskildt förekom vidsträckt användning af näfrätten i Tyskland under medeltiden. Domstolarnas vanmakt föranledde där ett formligt erkännande af den s. k. fejderätten. Det tilläts nämligen den, som ej genom domstols bemedling kunnat utfå sin rätt, att förklara sin motståndare "fejd" och därefter