med våld skaffa sig rätt af honom, dock med skyldighet att skona vissa personer och saker. Denna "fejderätt" blef emellertid på det gröfsta sätt missbrukad. Villkoren för densamma iakttogos ej, och gränserna för dess utöfning öfverskredos oupphörligt. Hela medeltiden igenom fortforo dessa näfrättsfejder, som inneburo uppenbart förhånande af all rättslig ordning. Mot desamma riktade sig de s. k. landsfrederna (se d. o.). J. H-r.* Näftåget. Se Näf, J. Näfva, bot., namn på arter af släktena Geranium och Erodium. Näfvekvarn, bruks- och landtegendom i Södermanlands län, vid inloppet till Bråviken, omfattar 3621/64 mtl i Tunabergs socken (hela socknen så när som 2 1/4 mtl), 3 1/2 mtl i Tuna socken samt Benefjällen i Bergshammars socken, med en areal af

Näfvekvarns hufvudbyggnad. omkr. 10,250 har, hvaraf omkr. 1,880 har åker och öfver 3,000 har rekognitionsskog, och ett taxeringsvärde af 1,117,200 kr. (1912), samt följ. verk: masugn, mek. verkstad och gjuteri, koboltverk, kvarn, såg och elektrisk kraftstation i Tunabergs socken samt kvarn och såg i Tuna socken, tax. till 507,800 kr. Tillverkningen består hufvudsakligen af gjutgods samt redskap och maskiner för landtbrukets behof. På godset finnas grufvor i Tunabergs socken, som är synnerligen rik på mineral af olika slag, såsom man finner af den geognostisk-mineralogiska beskrifning öfver socknen, som författades af A. J. Erdmann (1848). Dess koppar- och koboltgrufva var förr mycket gifvande (1750—90 lämnade den kopparmalm för en tillverkning af i medeltal 34,000 kg. koppar per år), men malmtillgången är nu obetydlig. Verken ligga vid de fem fall (om sammanlagdt 29 m.), som bildas af det från Näfsjön m. fl. sjöar kommande vattendraget, och egendomen har namn efter denna sjö. N. erhölls 1571 i förläning af ståthållaren på Nyköpings slott amiralen P. Siöblad. hvars styfson, riksamiralen K. Karlsson Gyllenhielm, sedan blef dess egare. 1623 anlade Gillis De Besche en masugn där, hvarefter egendomen och bruksrörelsen utvidgades af släkten De Besche, som innehade N. till 1790-talet. I juli 1719 förstördes bruket af ryssarna, men återuppbyggdes snart. Sedan 1805 har N. tillhört medlemmar af släkten Sederholm, som 1901 bildade N. bruks a.-b. (aktiekapital 1 mill. kr.). Näfvelsjö, socken i Jönköpings län, östra härad. 6,575 har. 963 inv. (1912). Annex till Björkö, Växjö stift, östra härads kontrakt. Näfver, bot., den släta, glatta, sega, af läderkork (se Kork) bildade barken hos bok och (företrädesvis) björk (Betula alba L.). Björknäfver är på yttre sidan hvit och på insidan gulbrunaktig samt kan delas i flera på hvarandra liggande lager. De yttersta lagren äro tunnare än det finaste papper och afflarna i smärre, nästan liksom trasiga stycken. De innanför befintliga lagren äro tjockare, fastare och tätt förenade med hvarandra. Näfvern är genomdragen med på tvären (transversellt) ställda, jämbreda, långsträckta vårtor (lenticeller) af ungefär 2 mm. bredd och omkr. 10 mm. längd, bildade af en brunaktig, lösare, porös korkväfnad. Under första lefnadsåren är björkens bark rödbrun, men blir sedan hvit. Näfvern aflossas i lämpliga skifvor eller stycken (vanligen med 30 —50 cm. längd och bredd) under safningstiden från björkstammar, som uppnått tillräcklig tjocklek. Björknäfver innehåller flyktig olja och harts, hvarför den lätt antändes och brinner med starkt sotande låga. Af näfver kan beredas kimrök, och genom torr destillation erhålles af näfver den bekanta ryssoljan (se Björkolja). På grund däraf att näfver icke lätt genomtränges af vatten, begagnas densamma att bekläda trävirke, som är eller kan bli utsatt för inverkan af fuktighet, såsom staketstolpars i jorden nedgräfda ändar, takbjälkars yttersta ändar o. s. v. Af samma anledning lägges näfver mellan sulorna i gröfre skodon, och innersulor af näfver begagnas ofta, emedan de värma och skydda mot fukt. Näfver är jämväl ett med fördel användt material för tillverkning af snusdosor m. m. Jfr Kunt. O. T. S.* Näfvitshög. Se Nefvishög. Näfväxter, bot. Se Geraniaceae. Näg., vid växtnamn förk. för K. W. von Nägeli (se denne). Nägele (Naegele), Franz Karl, tysk läkare, f. 1778 i Düsseldorf, d. 1851, blef 1807 e. o. och 1810 ord. professor i barnförlossningskonst i Heidelberg. N. var en af sin tids förnämsta ackuschörer i Tyskland och gjorde sig ett frejdadt namn särskildt genom arbeten om bäckenläran, om förlossningens mekanism o. s. v.: Ueber den mechanismus der geburt (1822), Das weibliche becken (1825), Lehrbuch der geburtshülfe für hebammen (1830; 13:e uppl. 1868; ny bearb, af Fehling 1883, 3:e uppl. 1895) och Das schräg verengte becken (1839). — N:s son, Hermann Franz Joseph N., f. 1810, d. 1851, blef 1838 e. o. professor i Heidelberg och var som ackuschör lika berömd som fadern. Hans hufvudarbete är den mycket anlitade Lehrbuch der geburtshülfe (1843—45; 8:e uppl. 1869—71). (R. T—dt.) Nägeli, Hans Georg, schweizisk musiker, f. 1773 i kantonen Zürich, d. 1836 i Zürich, egde från 1792 där en musikhandel. N. var (från 1811) i Schweiz, liksom Zelter i Tyskland och Haeffner i Sverige, skapare af de fyrstämmiga manssångföreningarna, men mera än de andre upphofsman till verkliga folksångföreningar, enär hans verksamhet riktade sig mera på det egentliga folket än på de bildade klasserna. Han komponerade själf visor (bl. a. Freut euch des lebens), mer än 200 manskörsånger,