321 Nägeli-Näktergalen 322 flerstämmiga sånger för kyrka och skola samt kla-Yerstycken, stiftade- och presiderade Tid en stor förening för tonkonstens främjande, var flera år sånglärare vid en folkskola och utgaf, jämte samlingar af äldre musik, åtskilliga musikaliska skrifter, bl. a. Gesangbildungslehre nach Pestalozzi-schen grundsätzen (1810), Vorlesungen uber musik (1826) och Musikalisches tabellenwerk jur volks-schulen (1828). N:s biografi skref s af Schnabeli (1873) m. fl. A. L.* Nägeli, Karl Wilhelm von, schweizisktysk botanist, f. 26 mars 1817 i Kilchberg vid Zürich, d. 10 maj 1891 i Munchen, var en af sitt århundrades skarpsinnigaste naturforskare och inom botanikens mest svårbearbetade områden en upphofsman till grundläggande arbeten och fruktbara teorier. N. blef filos, doktor 1840 och docent vid Zii-richs universitet 1842, verkade som lärare vid veterinärinstitutet där 1843-50 och blef e. o. professor vid universitetet 1849, professor i botanik vid universitetet i Freiburg im Br. 1852, vid polytekni-kum i Zürich 1856 och vid universitetet i Miin-.chen 1857. Hans tidigare arbeten riktade sig på mikroskopiska undersökningar af växtcellens skilda delar, såsom cellväggens skiktning, pro-toplasmans kemiska beskaffenhet, cellkärnan, celldelningen m. m., t. ex. i Zellkerne, zellenbil-dung und zellenwachsthum bei den pflanzen (1844, 1846), Wachsthumsgeschichte von Delesseria hypo-glossum (1845) och Das wachsthum des stengels und der wurzel bei den gefässpflanzen (1858). Han påvisade protoplasmans ägghvitenatur och ofverfördö begreppet cell från cellväggen till hela den lefvande cellkroppen. Genom N:s noggranna undersökningar undergingo åtskilliga då gängse åsikter på de viktigaste områdena en grundlig omhvälfning. Till mikroskopets kännedom bidrog han genom de framstående verken Die anwendung des polarisationsmikroskop* (1863) och (tills, med S. Schwen-dener) Das mikroskop (1865-67; 2:a uppl. 1877). Af stor betydelse var N:s arbete Die stärkekörner (1858), som innehåller den första framställningen af hans teori om den organiska substansens "mole-.cularconstitution" och hvari han närmare grundar sin lära om tillväxten medelst "intussusception" (i motsats till apposition) af nya smådelar. I dessa arbeten framträder förf:s exakta forskningsmetod parad med stor idérikedom och förmåga att ur de induktiva undersökningarna vinna allmängiltiga lagar. Sin spekulativa tankeskärpa röjer han äfven i Mechanisch-physiologische theorie der abstammungslehre (1884). Ungefär samtidigt utgaf han (jämte A. Peter) Die Hieracien Mittel-europas (1885-86), hvari detta släktes mellan-fluropeiska arter och former utredas. På grund af sina erfarenheter om dessa växter trädde N. i opposition mot Darwins lära, att organismerna ega <an tendens att variera i olika riktningar och att Tryckt den 12/i213 de variationer bibehålla sig, som äro de hållbaraste i kampen om tillvaron. N. framhöll häremot Hieracium-släktet som exempel på växter, som under en lång tidrymd fortlefva utan någon nämnvärd variation. De förändringar, som grundlägga nya arters uppkomst och nya organ (t. ex. idisslar-nas horn), ansåg han bero på en genom flera generationer fortgående och hos hvarje individ förnyad mekanisk retning, så att en bestämd byggnad hos en organism har en bestämd yttre anledning. Deskriptiva studier har N. egnat äfven andra växt-grupper, framför allt de lägre kryptogamerna, och han har arbetat äfven inom växtfysiologien. Till hans förtjänst länder också, att han inom anatomien och morfologien anlagt utvecklingshistoriska synpunkter och vid sina förklaringsförsök utgick från de enklaste fallen och de lägsta växterna, så att äfven kryptogamerna nu rycktes in på det morfologiska och anatomiska undersökningsfältet. N. blef led. af svenska Vet. akad. 1883. C. Lmn. Någelsbach, Karl Friedrich von, tysk filolog, f. 1806, d. 1859 som professor i klassisk filologi vid universitetet i Erlangen. Välbekanta arbeten af N. äro Vbungen des lateinischen stils (3 hftn, 1829-37; flera uppl.), Anmerkungen zur Ilias (1835; 3:e uppl. 1864), Homerische theologie (1840; 3:e uppl. 1884) och Lateinischc stilistik (1846; 9:e uppl. af J. Muller 1905). Nakna, såg och hyfleri. Se Finspång. Näktergalen (da. nattergal, ty. nachtigall, eng. nightingale, eg. "nattsångare", "nattsångerska"), Luscinia (Aedon) luscinia, zool., en i södra Sverige förekommande, för sin utomordentliga sångförmåga omtalad sångfågel, tillhörande fam. Tur didos inom ordn. Passeriformes. Sedan gammalt har den brukat föras till samma släkte (Luscinia) som rödstjärten, men upptages nu vanligen som ett särskildt släkte, Aedon. Denna art, som äfven kallas nordliga näktergalen, är ofvan gråbrun, med rödbrun anstrykning (i synnerhet på vingarna) och rödbrun stjärt. Strupen är hvit, med ett otydligt, gråbrunt streck på hvardera sidan, magen och undre stjärttäckarna hvita samt öfriga undre delar blekt gråaktiga. Första vingpennan är mycket kortare än de närmaste vingtäckarna, den andra nästan lika med den tredje och längre än den fjärde. Fågelns längd utgör 170 mm. - Näktergalen häckar hos oss i Skåne, sydligaste Halland, Blekinge, södra delen af Kalmar län samt på Öland och Gottland, dock ej allmänt, utan blott här och där på vissa inskränktare trakter. Vidare finnes den i Danmark, norra och östra Tyskland, Polen, Ryssland till 61° n. br., östra Finland till 65° n. 20 b. 11