333 Näringsämne-Närke 334 sojabönan och jordnöten. Trots sin relativa fattigdom på näringsämnen äro äfven grönsakerna (kål, spenat, sallat o. s. v.) och matsvamparna {särskildt i Ryssland) viktiga näringsväxter. O. T S. (G. L-m.) Näringsämne, fysiol., kallas hvarje för män-nisko- och djurorganismens tillväxt, underhåll och förrättningar tjänlig beståndsdel af ett näringsmedel. Se Fodermedel och Födoämnen E. O. H. Näringsämnesförhållande, veter., benämnes i utfodringsläran det förhållande, i hvilket den smält-bara ägghvitan förekommer till de smältbara kväf-vefria ämnena i fodret. Detta förhållande kallas vidt) om det är större än 1:7, och trångt, om det är mindre än l : 4. H. F. Närkakao. Se Kakao, sp. 573. Närke (äldre form Nerike), det minsta landskapet i Svealand, är beläget emellan 58° 40' och 59° 28' n. br. samt 2° 11' och 3° 43' v. om Stockholms observatorium (18° 3' 30" ö. lgd fr. Greenw.). Det gränsar i n. till Västmanland, i ö. till Södermanland och Hjälmaren, i s. till Östergötland och Vättern, i s. v. till Västergötland samt i v. till Värmland. Arealen utgör 4,358 kvkm., hvaraf 4,084 kvkm. land och 274 kvkm. vatten. Landskapet omsluter därjämte västra hälften (omkr. 290 kvkm.) af Hjälmaren och nordligaste delen af Vättern (omkr. 150 kvkm.). I landskapets nordligaste del inskjuter från Västmanland en bergshöjd, som under namn af Kilsbergen sträcker sig i sydvästlig riktning genom gränstrakterna mot Värmland och längst i v. sänker sig till en låg landtrygg. Denna höjer sig åter under sydlig riktning mot Tiveden, som jämte bergstrakterna vid Vätterns norra ända upptar det område, som ligger intill Västergötland. Ifrån Kilsbergen utgår i östlig riktning en landtrygg, Käglan, som bildar landskapets norra gräns, och från landtryggen vid Tiveden utgår en höjdsträckning i nordöstlig riktning mot Hjälmaren. Denna höjdsträckning, Tiveden, Kilsbergen och Käglan, omsluta den bördiga och väl odlade Närkesslätten, som utbreder sig mot Hjälmaren och fortsättes af slättlandet på ömse sidor om denna sjö såväl i Södermanland som i Västmanland. Närkesslättens största vattendrag är Svartån, hvars hufvudsakliga källsjöar, Laxsjöarna och Bodarnesjön, ligga vid Västgötagränsen. Dessas förenade vatten strömmar åt n. till sjön Toften, hvarifrån Svartån flyter i nordöstlig riktning fram mot sjön Tyslingen, hvarefter loppet blir östligt ända till utflödet i Örebrofjärden af Hjälmaren. Från ofvannämnda höjdsträckning, som bildar Närkesslättens sydöstra gräns, går genom slätten i nordlig riktning ett annat vattendrag, Täljeån. Sedan ån i kanalbädd genomgått den nu torrlagda Mosjön, blir dess lopp östligt. Ännu för få år sedan drog den sig i denna riktning fram genom

Närkes vapen.

Kvismarsjöarna och de stora sankmarkerna fram mot Hjälmaren; men numera, sedan Hjälmaren sänkts och de båda Kvismarsjöarna blifvit till stor del torrlagda, har flodbädden ersatts af en kanal till gamla utloppet i Hjälmaren. Söder om Närkesslättens gränshöjd ligga sjöarna Tisarn och Sottern, hvilkas förenade vatten under olika benämningar slutligen utfaller i Östersjön (nedanför Nyköping), och, skilda från dessa sjöar genom en bergshöjd, sjöarna Storsjön och Afvern, som på skilda vägar söka sig ner till Glan och sålunda utfalla i Bråviken. Bland öfriga sjöar och vattendrag må nämnas vid landskapets gräns längst i v. mot Värmland Letälfven, som utflyter i sjön Skagern, mot hvilken landskapet stöter. De hufvudsakliga näringarna äro ett väl skött jordbruk och boskapsskötsel. Äfven skogs- och brukshandtering bedrifves och på några ställen brytning af malm, som dock är af mindre betydenhet med undantag af Åmmebergsfältets zinkgrufvor, som ligga inom Lerbäcks och Hammars socknar och sträcka sig in på Östgötaområdet. I vissa trakter af landskapets mellersta del förekommer brytning af sand- och kalksten, som ock bearbetas och hugges eller brännes. Jordmånen är väsentligen olika på slätten och det öfriga landet. Grunden på större delen af Närkesslätten är sandsten med däröfver lagrad alunskiffer och kalksten, öfver hvilka äro svämmade lera och märgel, dock här och där genombrutna af sandåsar, hvilka somligstädes utbreda sig i fält och kullar. I de öfriga trakterna däremot, både mot s. och v., äro sand och mojord vanligen förekommande betäckningar af gråberget. (Statistiska uppgifter ang. näringarna m. m. lämnas i art. Örebro län.) Invånarnas antal utgjorde vid 1912 års slut 130,655 och hade under de sista 20 åren ökats med 19,751 personer, hvilken folkökning dock hufvudsakligen kommer på städerna. Närkingen åtnjuter anseende för måtta och duglighet samt en viss själfständighet, som grundar sig på ett genom arbete vunnet välstånd. I administrativt hänseende är landskapet, som bildar södra delen af Örebro län, deladt i två fögderier: Östernärkes, med 5 länsmansdistrikt, och Västernärkes, med 6 länsmansdistrikt. Den judiciella indelningen sammanfaller med indelningen i fögderierna. Östernärkes domsaga innehåller 2 tingslag och Västernärkes 3. Landskapets städer äro Örebro och Askersund. I ecklesiastikt hänseende tillhör N. Strängnäs stift och är deladt emellan fem kontrakt: Örebro, Askers, Glanshammars, Kumla och Edsbergs. -- N:s vapen (se fig.) är två i röd sköld korslagda pilar (guld) med uppåtvänd spets (silfver); i hvar och en af de 4 vinklarna emellan pilarna är en fembladig ros (silfver). Skölden krönes af hertiglig krona. N. (jämte Södermanland och Värmland m. m.) tillföll enligt Gustaf Vasas testamente (1560) som hertigdöme hans yngste son, Karl, och donerades genom öppet bref 12 dec. 1609 (konfirmeradt 11 juni 1613) åt dennes yngre son, Karl Filip (se vidare Hertigdöme). Konung Oskar II:s yngste son, prins Eugen, bär sedan sin födelse (1865) titeln hertig af N. -- Landskapets namn är urspr. (liksom Bajern, Sachsen m. m.) ett folkslagsnamn, fsv. Nærikiar, som efter all sannolikhet från början betyder "de vid (Kvismare-)sundet" (som