tjocklek växlar mellan 2,25 och 3,5 m. -- 9. Gods i Adelöfs socken, Jönköpings län, med hufvudgården vackert belägen på en höjd mellan sjöarna Noen och Hvalen, utgör med underlydande 6 7/8 mtl, tax. till 199,700 kr., samt kvarn, såg, tegelbruk och frälseräntor, tax.-v. 7,800 kr. (1912). Det har tillhört medlemmar af flera adliga släkter, bl. a. Per Brahe d. y., som på en klippa vid Noen uppförde jaktslottet Brahehälla, nu en vacker ruin, köptes 1798 af assessorn J. T. Nathhorst och ärfdes af sonen, som där anlade ett statsschäferi (se Nathorst 1). 1840 sålde han N. till bönder, hvilka afyttrade det till landshöfdingen K. G. Bergenstråhle, som inlade mycken förtjänst om egendomen. Denna tillhörde därefter länge hans änka, friherrinnan Bergenstråhle, och sedan frih. S. A. Hermelin på Traneryd och Gripenberg samt tillhör nu hans sons änka, friherrinnan Ingeborg Hermelin. -- 10. Kraftverk vid Dalälfven, ofvanför dess utlopp i Bysjön och nära N. station på N.--Morshyttans järnväg, inom By socken, Kopparbergs län, tillhörigt Horndals järnverks a.-b., byggdes 1898--1904, kompletterades 1910 med en dammbyggnad öfver älfven och ombyggdes delvis 1912 efter en då inträffad underskärning af grunden under kraftstationen, hvarjämte under senare åren pågått installation af modernare maskineri. Anläggningen är belägen på älfvens vänstra strand, där vattnet genom en kort tilloppskanal afledes från älfven till kraftstationen för att genom en afloppskanal återföras till älfven. I färdigt skick kommer anläggningen att vid normal fallhöjd, omkr. 4 m., kunna afge 7,000--8,000 hkr. Kraften användes för järnverket på platsen, mer öfverföres nu till största delen till Sandvikens järnverk (omkr. 55 km.), den första större kraftöfverföring i Sverige, samt till Horndals järnverk, Fors sulfitfabrik och ett par grufvor i orten. 8. A. Fbg. 10. S. L-k. Näsa (lat. nasus), anat., den hos människan ur ansiktets midt tutformigt framskjutande kanal, som vid andning leder luften in till och ut från svalget och lungorna samt innehåller luktorganet. Näsan är mycket växlande till formdetaljer, men i allmänhet pyramidal och i profil triangulär. (Jfr fig. l, 2, 4 o. 5 i art. Ansikte och fig. i art. Mun.) Den är ställd sagittalt midt fram å ansiktet, ehuru sällan fullt symmetriskt, samt utgår med sin "rot" från pannans midt, höjer sig med "ryggen" från sina ur ansiktet utgående sidor och når vanligen sin största höjd i ryggens nedersta ända, "spetsen", hvilken är afrundad, någon gång klufven. Triangelns nedre sida, som utgår i en båge ur öfver-läppen, har två ovala öppningar, som kallas näsborrar och leda in till hvar sin halfva af näshålan. Näsborrarna kunna vidgas och sammandragas till följd af rörligheten i sina laterala väggar, som därför kallas näsvingar. Näsans stomme är delvis ben (synnerligen upptill), delvis brosk (nedtill och främre delen af skiljeväggen); det hela är utanpå klädt af en medeltjock, med stora talgkörtlar och små muskler försedd hud. Denna vikes om och in i näsborrarna samt fortsattes föga förändrad ett stycke in i hålans rörliga del. I öfrigt klädes de sidoordnade hålornas inre, med undantag af öfre delen (luktregionen), af en tämligen tjock, svällbar slemhinna med cylindriskt flimmerepitel och delvis slemafsöndrande körtlar. Hålan, som genom sagittalt ställda ben och brosk fullständigt skiljes i två, icke med hvarandra kommunicerande hälfter, är ganska omfångsrik. Den sträcker sig uppifrån hufvudskålens bas ned till munhålans tak (gom-hvalfvet) samt mynnar bakåt i svalget, upptagande rummet mellan kinderna och ögongroparna. Den har ock stora bihålor i öfverkäks-, kil- och pannben Fig. 1. Näsans vänstra sidovägg sedd inifrån. (l kilbenshålans mynning är insatt en liten sond.) Kbh. kil-benshålaii, C.su. öfversta näsmusslan (concha superior), m.M. mellersta näsmusslan (concha media), u.M. understa näsmusslan (concha inferior), Tb. örtrumpetens mynning, P/i. pannbenshålan. (]/2 nät. storl.) Fig. 2. Frontalsnitt genom näshålan ungefär i ögonhålans midt. (Snittytan ses här framifrån.) I ögonhålorna ligga synnerven och ögonmusklerna. Öh. ögonhålan, ö.M., m.M., u.M öfre, mellersta och understa näsmusslan, Kh. käkbenshålau, Ph. paunbenshålan. (J/2 nät. storl.) (se fig. l o. 2) samt många mindre bihålor i silbenet. Skiljeväggen är slät, men från hvardera sidoväggen inspiinga tre krökta benskifvor, "musslorna" (con-chce), som på samma gång förtränga hålan och ge större utsträckning åt den äfven dem täckande slemhinnan. De rymligare delarna under musslorna kallas näsgångar (nedre, mellersta och öfre). De två nedre musslorna med gångar och motsvarande höjd af skiljeväggen tillhöra näsans andningsregion, delarna där ofvan luktregionen. Dennas beklädande hinna, i hvilken luktnerverna utbreda sig, utmärkes genom närvaron i dess djupare lager af på ytan mynnande egendomliga körtlar och i dess yttre lager af två slags celler: det ena är cylindriskt epitel, det andra spolar med långa, mot ytan riktade stafvar, luktnervernas ändorgan