för ett förloradt roder och som vid behof måste tillverkas ombord af för tillfället tillgängligt material. Nödroder ha förekommit af en mångfald olika konstruktioner, i allmänhet åsyftande att genom ökadt motstånd mot vattnet å fartygets ena sida bringa fartyget att gira åt denna sida, t. ex. genom att nedsläppa i vattnet en på en utgående bom bogserad tunna eller genom att vrida i snedt läge mot långskeppslinjen en bogserad spira. C. K. S. Nödsatt, metall. Se Hårdsatt och Masugnsgång, sp. 1212. Nödsignal, sjöv. Se Signal. Nödvändighet, filos., den egenskapen hos något, att det måste tänkas eller vara på ett visst bestämdt sätt. Man skiljer mellan logisk och real nödvändighet. Logiskt nödvändigt är det, hvars kontradiktoriska motsats skulle innebära en motsägelse. Realt nödvändigt är det, hvars samtliga betingelser äro för handen. Enligt determinismen är allt verkligt realt nödvändigt; enligt indeterminismen finnas olika möjligheter, mellan hvilka den fria viljan kan välja. Man skiljer ock mellan kategorisk nödvändighet, som är oberoende af alla förutsättningar, och hypotetisk nödvändighet, som innebär, att något måste ske eller tänkas, om vissa betingelser inträda. Nödvändighet för tanken kallas logisk nödvändighet; fysiskt nödvändigt är det, som beror af naturlagarna, psykologiskt nödvändigt det, som måste inträffa i följd af själslifvets lagar; moraliskt nödvändigt är det, som i följd af sedelagen bör förverkligas. S-e. Nödvärn, jur., betecknar det fall, då någon till afvärjande af ett rättsstridigt angrepp nödgas mot angriparen använda en åtgärd, som under andra förhållanden är otillåten och straffbar. En rätt till nödvärn har i alla tider varit erkänd. I den äldsta germanska rätten framträder emellertid ej nödvärnsrätten som någon särskild rätt, enär den gick upp i den vidsträcktare rätten att själf icke blott afvärja, utan äfven hämnas begångna rättskränkningar. I den mån rätten till själfhämnd inskränktes, fick emellertid nödvärnsrätten själfständig betydelse. Den underkastades dock under tidernas lopp mångfaldiga, delvis alldeles orimliga inskränkningar, från hvilka först den nyaste rättsutvecklingen befriat densamma. Nödvärnsrätt medgafs sålunda endast vid vissa särskildt svårartade angrepp å särdeles viktiga intressen. På denna ståndpunkt befann sig till en viss grad ännu 1864 års strafflag, i det densamma medgaf nödvärnsrätt, endast då någon varder öfverfallen af annan medelst våld eller hot, som innebär trängande fara, då någon olofligen tränger sig in i annans rum, hus, gård eller fartyg nattetid, samt då någon sätter sig till motvärn mot den, som vill sitt värja eller sitt å bar gärning återtaga. Men i dessa fall var ock nödvärnsrätten så vidsträckt, att man egde göra allt det våld, som nöden kräfde. Enligt nyare strafflagstiftning anser man rätt böra föreligga att afvärja eller försvara sig mot hvarje påbörjadt eller omedelbart förestående rättsstridigt angrepp, oafsedt hvilket intresse angreppet riktar sig mot. Några lagstiftningar, t. ex. den tyska, gå därvid så långt, att de i alla dylika fall medge rätt till att göra allt, som till angreppets afvärjande är erforderligt. Äfven vid ett obetydligt angrepp är det alltså tillåtet att förgripa sig på angriparens lif, därest angreppet icke på annat sätt kan afvisas. Ganska allmänt anses emellertid numera en dylik nödvärnsrätt vara alltför vidsträckt. Vid afgörandet af huru mycket som i hvarje fall kan anses tillåtet måste hänsyn tagas till, huru viktigt det angripna intresset är, samt angreppets beskaffenhet. Åt denna tanke har den nya norska strafflagen gett uttryck genom uppställande af den allmänna regeln, att en nödvärnshandling är tillåten, "om det i betraktande af angreppets farlighet, angriparens skuld och det angripna intressets natur icke må anses obetingadt otillbörligt att tillfoga ett så allvarligt ondt, som handlingen afsåg". Samma tanke har i svensk rätt numera kommit till uttryck på det sätt att, då genom 1890 års lagändring antalet fall af tillåtet nödvärn utvidgades till att omfatta äfven annat olofligt inträngande samt andra angrepp på person och egendom än de i 1864 års strafflag upptagna, man väl i fråga om de redan förut upptagna fallen bibehöll en oinskränkt nödvärnsrätt, men i fråga om öfriga fall band nödvärnshandlingens laglighet vid den särskilda förutsättningen, att densamma "ej heller stått i uppenbart missförhållande till den skada, som af angreppet var att befara". I jämförelse med den norska lagens formulering erbjuda likvisst den svenska rättens nutida regler den fördelen, att den för vissa bestämda svårare fall af angrepp uttryckligen garanterat medborgarna en rätt att värja sig med alla nödvändiga medel. Den danska strafflagens ståndpunkt erinrar närmast om den svenska rättens, i det den väl i allmänhet förklarar nödvärnshandlingen straffri, därest den varit nödvändig för angreppets afvärjande, men likvisst förklarar försvarsmedel, som utsätta angriparens lif för uppenbar fara, tillåtna endast i fall den angripnes lif, hälsa eller välfärd stod på spel. Den finska strafflagen står däremot närmare den tyska. Den medger nödvärn vid alla fall af olofligt inträngande eller af angrepp på person eller egendom och medger därvid alltid rättighet att till angreppets afvärjande göra allt det våld, som är erforderligt. -- Gemensamt för alla fall af nödvärn är, att den handling, hvarigenom angreppet afvärjes, blir rättsenlig enligt förutnämnda grunder, äfven om den företagits af någon annan än den, som hotats af angreppet i fråga. -- För att den, som påstår sig allenast ha öfvat nödvärn, skall kunna fällas till straff, fordras, strängt taget, bevisning därom, att nödvärn icke förelegat. Är emellertid den åstadkomna utredningen om förloppet någorlunda fullständig och förekommer däri intet, som häntyder på tillvaron af nödvärn, så framkallar detta i regel en så stor sannolikhet för, att nödvärn icke varit för handen, som förutsattes för juridisk visshet. Fasthållas bör emellertid att, om straff skall kunna ådömas, påståendet om nödvärn måste vara, åtminstone på nu nämndt sätt, vederlagdt af de i målet förekommande omständigheterna. Är det tvifvelaktigt, huru det förhållit sig, måste den tilltalade frikännas. Motsatsen vore att fälla en person till straff, utan att juridisk visshet erhållits därom, att han verkligen begått en förbrytelse, hvilket står i strid med moderna rättsgrundsatser. Svensk (och finsk) praxis har däremot af