Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nääs ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för ett förloradt roder och som vid behof måste
tillverkas ombord af för tillfället tillgängligt
material. Nödroder ha förekommit af en mångfald
olika konstruktioner, i allmänhet åsyftande att
genom ökadt motstånd mot vattnet å fartygets ena
sida bringa fartyget att gira åt denna sida,
t. ex. genom att nedsläppa i vattnet en på en
utgående bom bogserad tunna eller genom att vrida i
snedt läge mot långskeppslinjen en bogserad spira.
C. K. S.
Nödsatt, metall. Se Hårdsatt och Masugnsgång,
sp. 1212.
Nödsignal, sjöv. Se Signal.
Nödvändighet, filos., den egenskapen hos något,
att det måste tänkas eller vara på ett visst
bestämdt sätt. Man skiljer mellan logisk och
real nödvändighet. Logiskt nödvändigt är det,
hvars kontradiktoriska motsats skulle innebära
en motsägelse. Realt nödvändigt är det, hvars
samtliga betingelser äro för handen. Enligt
determinismen är allt verkligt realt nödvändigt;
enligt indeterminismen finnas olika möjligheter,
mellan hvilka den fria viljan kan välja. Man
skiljer ock mellan kategorisk nödvändighet, som är
oberoende af alla förutsättningar, och hypotetisk
nödvändighet, som innebär, att något måste ske eller
tänkas, om vissa betingelser inträda. Nödvändighet
för tanken kallas logisk nödvändighet; fysiskt
nödvändigt är det, som beror af naturlagarna,
psykologiskt nödvändigt det, som måste inträffa i
följd af själslifvets lagar; moraliskt nödvändigt
är det, som i följd af sedelagen bör förverkligas.
S-e.
Nödvärn, jur., betecknar det fall, då någon till
afvärjande af ett rättsstridigt angrepp nödgas
mot angriparen använda en åtgärd, som under andra
förhållanden är otillåten och straffbar. En rätt
till nödvärn har i alla tider varit erkänd. I den
äldsta germanska rätten framträder emellertid ej
nödvärnsrätten som någon särskild rätt, enär den
gick upp i den vidsträcktare rätten att själf
icke blott afvärja, utan äfven hämnas begångna
rättskränkningar. I den mån rätten till själfhämnd
inskränktes, fick emellertid nödvärnsrätten
själfständig betydelse. Den underkastades dock
under tidernas lopp mångfaldiga, delvis alldeles
orimliga inskränkningar, från hvilka först den nyaste
rättsutvecklingen befriat densamma. Nödvärnsrätt
medgafs sålunda endast vid vissa särskildt svårartade
angrepp å särdeles viktiga intressen. På denna
ståndpunkt befann sig till en viss grad ännu 1864
års strafflag, i det densamma medgaf nödvärnsrätt,
endast då någon varder öfverfallen af annan medelst
våld eller hot, som innebär trängande fara, då någon
olofligen tränger sig in i annans rum, hus, gård eller
fartyg nattetid, samt då någon sätter sig till motvärn
mot den, som vill sitt värja eller sitt å bar gärning
återtaga. Men i dessa fall var ock nödvärnsrätten
så vidsträckt, att man egde göra allt det våld, som
nöden kräfde. Enligt nyare strafflagstiftning anser
man rätt böra föreligga att afvärja eller försvara sig
mot hvarje påbörjadt eller omedelbart förestående
rättsstridigt angrepp, oafsedt hvilket intresse
angreppet riktar sig mot. Några lagstiftningar,
t. ex. den tyska, gå därvid så långt, att de i alla
dylika fall medge rätt till att göra allt, som till
angreppets afvärjande är erforderligt. Äfven vid
ett obetydligt angrepp är det alltså tillåtet att förgripa sig på
angriparens lif, därest angreppet icke på annat sätt
kan afvisas. Ganska allmänt anses emellertid numera
en dylik nödvärnsrätt vara alltför vidsträckt. Vid
afgörandet af huru mycket som i hvarje fall
kan anses tillåtet måste hänsyn tagas till, huru
viktigt det angripna intresset är, samt angreppets
beskaffenhet. Åt denna tanke har den nya norska
strafflagen gett uttryck genom uppställande af den
allmänna regeln, att en nödvärnshandling är tillåten,
"om det i betraktande af angreppets farlighet,
angriparens skuld och det angripna intressets natur
icke må anses obetingadt otillbörligt att tillfoga
ett så allvarligt ondt, som handlingen afsåg". Samma
tanke har i svensk rätt numera kommit till uttryck
på det sätt att, då genom 1890 års lagändring
antalet fall af tillåtet nödvärn utvidgades till
att omfatta äfven annat olofligt inträngande samt
andra angrepp på person och egendom än de i 1864 års
strafflag upptagna, man väl i fråga om de redan förut
upptagna fallen bibehöll en oinskränkt nödvärnsrätt,
men i fråga om öfriga fall band nödvärnshandlingens
laglighet vid den särskilda förutsättningen, att
densamma "ej heller stått i uppenbart missförhållande
till den skada, som af angreppet var att befara". I
jämförelse med den norska lagens formulering erbjuda
likvisst den svenska rättens nutida regler den
fördelen, att den för vissa bestämda svårare fall
af angrepp uttryckligen garanterat medborgarna en
rätt att värja sig med alla nödvändiga medel. Den
danska strafflagens ståndpunkt erinrar närmast om den
svenska rättens, i det den väl i allmänhet förklarar
nödvärnshandlingen straffri, därest den varit
nödvändig för angreppets afvärjande, men likvisst
förklarar försvarsmedel, som utsätta angriparens
lif för uppenbar fara, tillåtna endast i fall den
angripnes lif, hälsa eller välfärd stod på spel. Den
finska strafflagen står däremot närmare den tyska. Den
medger nödvärn vid alla fall af olofligt inträngande
eller af angrepp på person eller egendom och medger
därvid alltid rättighet att till angreppets afvärjande
göra allt det våld, som är erforderligt. – Gemensamt
för alla fall af nödvärn är, att den handling,
hvarigenom angreppet afvärjes, blir rättsenlig enligt
förutnämnda grunder, äfven om den företagits af någon
annan än den, som hotats af angreppet i fråga. – För
att den, som påstår sig allenast ha öfvat nödvärn,
skall kunna fällas till straff, fordras, strängt
taget, bevisning därom, att nödvärn icke förelegat. Är
emellertid den åstadkomna utredningen om förloppet
någorlunda fullständig och förekommer däri intet,
som häntyder på tillvaron af nödvärn, så framkallar
detta i regel en så stor sannolikhet för, att nödvärn
icke varit för handen, som förutsattes för juridisk
visshet. Fasthållas bör emellertid att, om straff
skall kunna ådömas, påståendet om nödvärn måste vara,
åtminstone på nu nämndt sätt, vederlagdt af de i målet
förekommande omständigheterna. Är det tvifvelaktigt,
huru det förhållit sig, måste den tilltalade
frikännas. Motsatsen vore att fälla en person till
straff, utan att juridisk visshet erhållits därom,
att han verkligen begått en förbrytelse, hvilket
står i strid med moderna rättsgrundsatser. Svensk
(och finsk) praxis har däremot af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
