5,898 inv. (1910), består uteslutande af öar och är uppkalladt efter den största af dem, Nötteröen (43,37 kvkm., 5,314 inv.). N. besökes mycket af sommargäster. Nöttja. 1. Socken i Kronobergs län, Sunnerbo härad. 6,907 har. 635 inv. (1912). Annex till Annerstad, Växjö stift, Sunnerbo kontrakt. 2. Kronopark i ofvannämnda socken, tillhör Sunnerbo revir af Smålands distrikt. Den är bildad af utmarker till indragna militieboställena Balkarp, Bjärnhult, Brusarp, Bökhult och Hamneda samt ett flertal af Kronan enligt bestämmelserna i k. br. 31 dec. 1889, 9 dec. 1898, 2 mars 1900, 6 mars, 25 okt. och 29 nov. 1901 samt 21 maj 1910 inköpta enskilda hemman. Areal 2,799 har vid slutet af år 1910. 2. S-r. Nötvifveln, zool. Se Viflar. Nötväcksläktet, Sitta, zool., hör till mesfåglarnas familj (Paridæ), tättingarnas ordning (Passeriformes) och fåglarnas klass. Näbben är rak, trind, något trubbig och af hufvudets längd; näsborrarna täckas af täta, borstlika fjädrar. Första vingpennan är kort, fjärde pennan längst. Vingarna äro breda och trubbiga. Stjärten är kort, mjuk och tvär. Baktån och tarsen ha samma längd. Dithörande arter kunna klättra uppåt, nedåt och åt sidorna. De lefva af insekter, men om hösten äfven af säd, frön, nötter, ollon o. s. v., hvilka de fästa i någon trädspringa och sönderhacka för att komma åt kärnan, som de nedsvälja bitvis. Arterna tillhöra Europa, Asien, Australien och Nord-Amerika. -- Vanliga nötväckan l. blåspetten, S. europæa (se fig.), är ofvan gråblå, under hvit, med svagt rostgulaktig anstrykning på bröstet och magen. Genom ögat går ett svart streck. Kroppens sidor bakåt och delvis de undre stjärttäckarna äro roströda. Vingarnas pennor äro mörkbruna, stjärtens däremot svarta (utom de båda mellersta, som äro grå). Längden stiger till 148 mm.

Vanliga nötväckan (Sitta europæa).

Nötväckan lefver parvis eller i mycket små sällskap i skog, helst där höga träd äro blandade med lägre, men kommer äfven fram till människoboningar. Den är flitigt i rörelse och håller sig gärna till andra fåglar, företrädesvis mesar och trädkrypare, i hvilkas sällskap den under hösten börjar stryka omkring. Till vintern samlar den förråd (merendels på flera ställen) i ihåliga träd, springor, tak o. s. v. Sitt bo bygger den i hål (oftast i träd); gärna begagnar den hackspettbon. Är ingången för stor, muras den igen med våt jord eller lera till lämplig vidd. Arten förekommer i Skandinavien till omkr. 60° n. br. och i norra Ryssland. C. R. S.*