409 Objekta teorien-Objektiv 410 egenskap, som gör, att det för ett normalt mänskligt öga måste te sig som grönt. Färgen är otänkbar utan ett öga, som uppfattar den; men det, som på antydda sätt finnes hos objektet och är den andra faktorn i färgföreteelsen, är till, äfven om ögat aldrig riktades därpå. - I samma mån, som man söker fatta subjektet och objektet som oberoende af hvarandra, stöta båda de nämnda åsikterna på svårigheter vid förklaringen af kunskapens möjlighet, som ju förutsätter ett förhållande mellan subjekt och objekt. Realidealismen, som utvecklades redan af Schelling, söker undgå dessa svårigheter genom att fatta verkligheten som till sitt innersta väsen enhet af subjekt och objekt. Båda äro enligt denna åsikt endast olika sidor af samma sak, låt vara att i de ändliga väsendenas utveckling den ena eller andra sidan kan få en viss öfver-vikt och så en skillnad uppstå mellan anden och naturen. 2. Gramm.y den satsdel, som uttrycker innehållet eller föremålet för den i satspredikatet uttalade handlingen eller det däri uttryckta tillståndet. Egentligen utgör det sålunda en komplettering eller begränsning af predikatsverbet och bör därför närmast underordnas det allmänna begrepp, som man kallar adverbial (adverb), emedan därmed menas hvarje kompletterande eller förtydligande bestämning till predikatet. I allmänhet kunna med olika (syntetiskt eller analytiskt) bildade kasus uttryckta talesätt beteckna objektsförhållande, representerande olika slags objektstatus, t. ex. slå till någon ung. = slå någon; hålla med någon (lat. facere cum aliquo, stare ab aliquo) ung. = gilla någon . tycka om någon eller hålla af någon ung. = älska någon-, begagna sig af något (= lat. uti aliqua re) ung. = bruka något, o. s. v.; och man kan af dylika exempel finna, att det är möjligt att härleda den specifikt objektiva kasus, som kallas ackusativ, ur rums-kasus. Emellertid menar man med a) ackusativ objekt 1. direkt objekt ett sådant objekt, som under vissa förhållanden utgör en nödvändig bestämning till ett transitivt verb för att uttrycka det föremål, hvarpå subjektets i verbet uttryckta handling är riktad eller syftar, t. ex. hästen drager vagnen. Ett annat slags (ackusativ)objekt är det s. k. i n r e 1. innehållsobjektet, som har vidsträckt användning i synnerhet i de gamla språken. Det förekommer efter både transitiva och intransitiva verb för att uttrycka det i verbet befintliga verksamhets-eller tillståndsbegreppet eller predikatets handling åtföljande omständigheter, t. ex. lat. (longam) viam ire = gå en (lång) väg. Om dessa ackusativ-objekts uppkomst se i synnerhet Paul, "Principien der sprachgeschichte" (4:e uppl., s. 153), och Brugmann, "Der sogenannte akkusativ der be-ziehung im arischen, griechischen, lateinischen, germanischen" (i "Indogermanische forschungen", 27, 1910). Ackusativen, vare sig den är lika med nominativen (så mest i de moderna språken) eller ej, kan, så vidt objektsförhållandet icke är uttryckt med ett genomskinligt rumsuttryck, sägas vara det direkta objektets grammatiska kasus, uttryckande det förhållande, i hvilket subjektet i en sats genom predikatet är till annat föremål. - Ett objekt kan vara subjekt till ett nytt verb och detta i sin tur försedt med ett objekt, t. ex. "Jag tror mannen vara galen", en konstruktion, som speciellt i de klassiska språken (särskildt latinet) är synnerligen vanlig under namn af ackusativ med infinitiv (accusativus cum infinitivo). b) Dativ-objekt, indirekt 1. h än s i k tsob j ek t uttrycker den person eller sak, med hänsyn till hvilken något är eller sker. Den mest bekanta formen för dativobjekt är den, som förekommer vid verb, som betyda ge o. s. v., och uttrycker den (det), åt hvilken (hvilket) något ges o. s. v. Jfr f. ö. Noreen, "Vårt språk", V, s. 224 ff., 234 ff. 1. S-e. 2. K. F. J. Objekta teorien, jur. Se Högre hand. Objektglas. Se Blodkroppsräknings-apparat, sp. 725. Objektionäbel, person eller sak, mot hvilka invändningar kunna göras. Objektiv (se Objekt), saklig, utan hänsyn till personlig uppfattning, opartisk; verklig. 1. Filos., hörande till objektet, oberoende af subjektet, af vår uppfattning, känsla och vilja. Motsatsen är subjektiv. Medeltidens skolastiker använde termen i alldeles motsatt betydelse till denna nu brukliga. De kallade subjektivt det, som hörde till subjektet i ett omdöme, den verklighet, om hvilken något utsäges; objektivt kallade de däremot det, som af oss om detta fattas eller utsäges och som ej behöfver of verensstämma med verkligheten. - Objektiv ande är enligt Hegel samhälls-anden, som framträder i folkens sedliga lif; motsatserna äro dels den subjektiva anden hos individerna, dels den absoluta anden. - Objektiv filosofi är den filosofi, som fattar allt i analogi med tingen och mer eller mindre bortser från den personliga sidan i verkligheten; motsatsen är den subjektiva ståndpunkten inom filosofien, som utgår därifrån, att det varande närmast för oss är till som förnummet af oss och därför gör medvetandet, subjektet, till verklighetens princip. I det hela stod den antika filosofien på objektiv ståndpunkt. Idealismen tog därför under denna tid formen af objektiv idealism, som fattar den sanna verkligheten som en sorts tanke ting (t. ex. Platons idéer). I motsats härtill utmärkes den moderna filosofien af en mer eller mindre genomförd subjektiv riktning (t. ex. Boströms personlighetsfilosofi). - Objektivt förnuft kallas den i världsalltet ändamålsenligt verkande kraften, som i det subjektiva förnuftet får individuellt medveten existens. - Objektiva grunder äro grunder eller skäl, som ega allmängiltighet, d. v. s. gälla inför en hvar logiskt tänkande, i motsats till subjektiva grunder, som endast gälla för vissa personer och under vissa tillfälliga förutsättningar. En på grunder af den förra arten byggd kunskap eger objektiv visshet och meddelar sådan objektiv öjvertygelse, som utmärker det egentliga vetandet, under det att de subjektiva grunderna blott skänka subjektiv visshet och leda till tro med blott subjektiv öfver-tygelse. - 2. Gramm., som hör till eller har afseende på objektet i en sats. Med objektivt pre-dikativ eller objektiv predikatsfyllnad förstår man den (underordnade) satsdel, som betecknar den egenskap, hvilken genom predikatet tillägges objektet i en sats, eller det tillstånd, hvari det försättes, t. ex. välja någon till konung (lat. regent aliquem creare), där konung (regent) säges vara objektivt