421 0'Braoin-Obrenovitj gium. - rn.* (1803). Hans betydelse ligger främst däri, att han gjorde det serbiska talspråket till skriftspråk och därigenom utträngde den kyrkoslaviska stilen ur den världsliga litteraturen. Hans predikningar, propovedi, förvaras i manuskript i Belgrads bibliotek. Efter hans död trycktes hans språkliga arbeten Christoitija sirec blagi obycai i Vjenac ot Alfavita (1825) och Bukvica (1830). Hans skrifter utkommo 1833 - 45 i Belgrad (nya uppl. 1850, j 1893 och 1911, fullständig nationalupplaga med j biografier af J. Skerlié). Om 0. finnas studier på tyska af Kopitar och Dobrovsky samt på ryska af Gackevitj (1879), Redcenko (1897) och Stepovitj (1899), på serbiska en utförlig monografi af A. Gavrilovié (1900). A-d J. 0'Braoin, Tighernach. Se Iriska litteratur e n, sp. 846. Ö Brassö JT-braJjå], ung. Se Kronstadt 2 och 3. Obrecht, Jakob. Se H o b r e c h t. Obreeht, Elias, universitetslärare, f. 1653 i Strassburg, d. 1698, idkade grundliga studier i klassiska språk och teologi samt antogs af svenske ambassadören Ehrenstéen i Köln till lärare för hans söner. 1682 kallades han efter Scheffers död till professor skytteanus i Uppsala och var den siste utlänning, som innehade denna plats. I denna egenskap utgaf han 30 disputationer och höll ett för sin latinitet prisadt Oratio in memoriam Edv. Ehrenstéen (1687). 1694 blef 0. universitetsbibliotekarie och därpå direktor öfver såväl k. biblioteket i Stockholm som rikets öfriga bibliotek samt utnämndes 1697 till sekreterare i Kanslikolle- Obre^novitj, serbisk regentsläkt, ledde sitt namn, ehuru ej sitt ursprung, tillbaka till den serbiske landtmannen O b r e n, som på 1700-talet lefde i Brusnica (distriktet Rudnik). Hans änka, Yisjnja, gifte om sig med en annan landtman, Tesjo (Teodor) från Dobrinje (kretsen Uzica), och i detta äktenskap föddes sönerna Milosj Jovan och Jefrem (Efraim). Äfven denna släkt antog namnet 0. i likhet med Obrens och Visjnjas son Milan 0. (d. 1810), en ansedd jord- och boskapsegare, som på framskjuten plats deltog i serbiska frihetskriget ifrån dess begynnelse (1804), mot slutet af sitt lif i opposition mot Kära-Georg. Såväl Milosj (se 0. 1) som hans söner Milan (se under 0. 1) och Mikael (se 0. 2) blefvo furstar af Serbien ; med den sistnämnde utdog denna gren af ätten. J e-f r e m (f. 1790, d. 1856) hörde först till sin broder Milosjs anhängare, men kom sedan i spändt förhållande till honom och medverkade vid hans störtande; under Milans korta regering 1839 tillhörde han regeringen. Hans son Milosj (d. 1861) var fader till Milan I (se d. o.) 0., som 1868 efterträdde Mikael och blef Serbiens förste konung ; med dennes son och efterträdare Alexander I (se d. o.) 0., som mördades 1903, utslocknade släkten 0. äfven på denna sida. 1. M i l o s j 0., furste af Serbien, f. 1780, d. 26 sept. 1860 på sommarresidenset Topcider nära Belgrad, var först oxdrifvare, trädde i tjänst hos sin halfbroder Milan 0. (se ofvan) och ärfde efter hans död 1810 hans förmögenhet och inflytelserika ställning. Då vid turkarnas infall 1813 de serbiske höf-dingarna flydde till Österrike, stannade Milosj i landet, och när han insåg, att motstånd var fåfängt, ingick han förlikning med turkarna och erkändes af dem som öfverknes i Rudnik, Posega och Kragujevac. I upprorsförsöket 1814 tog han ej del, men palmsöndagen 1815 ställde han sig i spetsen för en ny resning, hvarigenom turkarna af-tvungos vissa medgif-vanden till serbernas förmån. Själf intog han en dubbelställning som turkisk ämbetsman och serbernas höfding; i nov. 1817 erkändes han af de serbiske kne-serna som öfverknes med arfsrätt för den närmaste inom sin släkt. Några månader förut hade den till Serbien återkomne Kära-Georg blifvit mördad; Milosj anses på turkiskt uppdrag ha föranstaltat därom. Sin myndighet i landet befäste han genom kraftigt undertryckande af upprorsförsök samt genom högtidliga förnyelser af sitt val till furste med ärftlig värdighet (1827 och 1830). I förhållande till turkarna stärktes Serbiens ställning under inverkan af de internationellt politiska händelserna genom den efter freden i Adria-nopel 1829 utfärdade hatt-i-scherifen af 1830, hvarigenom också hans egen värdighet bekräftades, och landets område utvidgades betydligt genom en gränsreglering 1833. Hans godtyckliga och hård-händta styrelse framkallade emellertid opposition, några af honom knappast allvarligt menade konstitutionella försök (särskildt grundlagen af 1838) förbättrade ej situationen, och under trycket af det allmänna missnöjet måste han 13 juni 1839 abdikera till förmån för sin äldste son Milan (f. 21 okt. 1819); denne låg svårt sjuk och dog redan 8 juli s. å., utan att ens ha fått vetskap om sin upphöjelse till furste. Milosj vistades under den följande tiden mest i Österrike-Ungern, under en följd af år internerad, och sedan i Valakiet. Samtidigt med Alexander Karageorgevitjs afsättning, 23 dec. 1858, kallades han emellertid åter till furste, och efter att 12 jan. 1860 ha blifvit erkänd af Porten återvände den åttioårige mannen i febr. s. å. till sitt land, hvilket han styrde despotiskt liksom förut. Hans korta regeringstid fylldes af konflikter med Turkiet, som bl. a. vägrade erkänna hans furste-värdighets ärftliga karaktär. Jfr Ranke, "Serbien und die Tiirkei" (1879). På serbiska finnes en utförlig biografi af M. Gavrilovitj, "M. 0." (1-2, 1908-09). 2. Mikael 0., den föregåendes yngre son, furste af Serbien, f. 16 sept. 1823 i Kragujevac, d. 10 juni 1868, blef 1839 efter sin broder Milans (se ofvan) död kallad till furste och tillträdde regeringen 1840, efter att ha erhållit Turkiets erkännande, men blef redan 1842 fördrifven genom en af senatorn Vutjitj ledd resning. Efter Alexander Karageorgevitjs störtande återvände han med sin fader 1859, och omedelbart efter dennes död, 26 sept. 1860, utropades han i kraft af arfsrätt till furste. Mikael egde västerländsk bildning, som han förkofrat under resor i Europa, och hans sty-