Ockelboåsen. Se Gästrikland, sp. 854. Ockenheim. Se Okeghem. Ocker (fsv. oker, ty. wucher, af wachsen, växa, urspr, afkomst, ränta), jur., tagande af ränta i strid mot laga bestämmelser till gäldenars skydd. På sådant sätt har, med olika sociala förhållanden och rättsbegrepp, ocker en tid bortåt betecknat hvarje en försträckningsgifvares räntebetingelse och därefter åter särskildt sådan utöfver högsta medgifna procent och hvad enligt lagarna eljest innebure en kreditsökandes oskäliga uppskörtande. Hvarest räntan omsider blifvit fullständigt fri, har, efter tyskt föredöme (lag af 24 maj 1880, i anslutning till den badensiska strafflagen af 6 mars 1846), ocker i en sin återupplifvade gestalt kommit att i allmänhet utmärka nämnda slags uppskörtande under begagnande af särskilda svagheter i en kreditsökande medkontrahents person. Därmed har det emellertid också legat nära att, såsom slutligen skett i den tyska rätten (lag af 19 juni 1893), låta ockerbestämmelserna gälla ej allenast vid rena kreditaftal, utan för alla onerösa kontrakt utan åtskillnad. Med denna sin användning har dock ocker, fastän förvisso i full öfverensstämmelse med det allmänna språkbruket, kommit att lösas från sitt särskilda sammanhang med ej mindre ränta än äfven gäldförbindelser, hvarför man ock här och där talar om sakocker vid sidan af penningocker eller ersätter ocker med mer omfattande uttryck, såsom uppskörtning o. d. I allmänhet har än vidare ocker i sin skiftande bemärkelse behandlats som en förbrytelse. Å ena sidan har därför ock straffet kommit att framstå som en hufvudsak, men å den andra hvarje civilrättslig verkan frånkänts aftalet, så att efter fullgörande det utfästa kunde återkräfvas. Ockraren skulle endast ha rätt att återfå och behålla, hvad han enligt aftalet utgett. Det hör till en senare tids lagstiftning att låta honom njuta till godo dels öflig ränta å försträckt kapital och dels ställd säkerhet för sin sålunda hafda kapital- och räntefordran (se 1880 års tyska lag art. 3, den österrikiska af 28 maj 1881 § 8 och Prom. lagen till 1902 års norska strafflag § 17). I förhållande till närmast föregående lagstiftning är det äfven en nyhet att ej längre behandla gärningens civilrättsliga följder tilläggsvis i sammanhang med dess straffrättsliga, utan särskildt för sig. Sålunda förklarar 1896 års tyska civila lagbok § 138 hvarje rättshandel i strid mot goda seder för ogiltig och hänför därunder särskildt att utnyttja annans trångmål, lättsinne eller oerfarenhet för att för en prestation tillförsäkra sig eller annan vederlag af så mycket högre värde, att efter omständigheterna uppenbart missförhållande dem emellan måste anses råda. I själfva verket äro dessa senare bestämmelser allenast utbrutna delar af förenämnda 1893 års lag och beskrifva sålunda, hvad enligt densamma alltjämt utgör straffbart ocker. Ifrågavarande uppdelning skall emellertid med all säkerhet komma att få en ej oväsentlig betydelse för hithörande ämnens framtida rättsliga behandling. Ocker skall visa sig vara endast ett särskildt fall af rättshandel utan verklig viljefrihet och man föranledas att i stort pröfva och afgöra, när och i hvad omfång nyssnämnda omständighet bör betaga samtycket dess bindande verkan, då den varit af medkontrahenten insedd. Under upptagande af rättssatser från äldre ockerlagar eller därmed i allt fall sammanhängande lagstiftning har f. ö. den tyska rätten nöjt sig med att förklara vissa en gäldenärs åtagna förbindelser kraftlösa (1896 års lagbok §§ 247, 248 och 1229). Här saknas alltså motsvarande straffbestämmelser. På ett dylikt åtskiljande mellan straffbart ocker och ett gäldenärs därförutan overksamma åtagande erbjuder emellertid äfven tidigare rätt exempel och bl. a. jämväl svensk lag, nämligen i det genom förordn. af 11 aug. 1815 till det gamla ockerstadgandet i 1734 års lag Handelsb. kap. 9 § 6 fogade tillägget, att vid penningförsträckning vite för förfallodags försittande var ogillt. -- I 5 Mos. 23: 19, 20 uppmanades judarna att ej inbördes taga ränta på försträckta pengar, utan allenast af främlingar. Däraf blef ett den kristna kyrkans förbud mot räntebetingelse, först för präst och därefter för alla kristna. Allenast för judar skulle bestämmelsen icke gälla. Från den kanoniska rätten öfvergick förbudet till den borgerliga lagstiftningen. Det passade dock allenast för en tid, då man allmänt nedlade sitt kapital i jord och dyrbarheter samt försträckningar hufvudsakligen lämnades för att bispringa fattiga i deras nöd. Med en senare tids kapitalbildning och kreditbehof var det ej förenligt. Judarnas privilegium utsträcktes därför efter hand äfven till andra. F. ö. kringgicks förbudet på mångahanda sätt, såsom genom ränteköp af fast egendom, dess antikretiska pantsättning samt kapitalinsättning i kommanditbolag eller annat slags samfällighet. Särskildt står ränteförbudet historiskt i orsakssammanhang med åtskilliga handelsrättsliga instituts uppkomst och grunddrag. -- Reformationen och den närmare bekantskapen med den romerska rätten föranledde ett uppgifvande af det kanoniska ränteförbudet. Det har dock än i dag icke skett från den romerska kyrkans egen sida och naturligtvis senare i katolska än protestantiska länder. För Frankrikes del är exempelvis årtalet 1789. Till en början trädde f. ö., efter föredöme af romersk rätt, i stället räntemaxima af växlande storlek: de romerska sex procenten, men äfven fem eller fyra. Härutinnan rådde olikhet ej allenast mellan de särskilda länderna, utan företogos äfven i ett flertal länder ofta ändringar från tid till annan. Alltjämt består i Frankrike sedan 1807 ett räntemaximum af fem procent och i Danmark enligt 1683 års lagbok ett af fyra. Efter 1886 gäller dock i det förra landet dess räntemaximum icke för affärslån, medan åter i Danmark, oafsedt tillfället att erhålla kunglig dispens från dess räntemaximum, detsamma satts ur kraft genom lag af 6 april 1855, så snart icke säkerhet ställts i fast egendom. Äfven detta har varit afsedt att tjäna som en eftergift i handelsrättsliga förhållanden och har, fastän i olika former, haft sin motsvarighet jämväl i den öfriga nordiska rätten, nämligen i den norska lagen af 12 okt. 1857 och den svenska förordn. af 13 sept 1864. Af lika syfte är än vidare den alltjämt gällande finska förordningen af 6 juni 1883, hvarigenom upphäfdes det svenska räntemaximum af sex procent för försträckningar på viss tid af högst nio månader. Den gemensamma förebilden lär åter vara att söka i den preussiska "Allgemeine landrecht" af 1794 II. 8. § 692. Fullständig räntefrihet har åter pålysts först i England 1854, hvarpå exemplet snabbt