nog följts i åtskilliga länder, nämligen 1856 i Spanien, 1857 i Nederländerna och Sardinien, 1865 i Belgien, 1868 i Österrike, 1867 i Nordtyska förbundet och Bajern, 1870 i öfriga delar af det dåv. Tyskland samt i Italien, allteftersom det förenats med Sardinien till ett rike. Strax i början har redan anmärkts, huru därefter tysk rätt återställt ockerbegreppet i en reformerad gestalt och hvad betydelse de tyska lagarna af 1880 och 1893 härutinnan ega. 1880 års lag har bl. a. efterbildats i den österrikiska lagen af 28 maj 1881, den norska af 29 juli 1888 och 1889 års finska strafflag samt 1893 års i 1902 års norska strafflag §§ 295--297 och åtskilliga länders lagförslag från den senaste tiden. -- Sverige har deltagit i den skildrade rättsutvecklingen, utan att dock ännu ha biträdt 1893 års tyska rättsregler. Rent kanoniskt ränteförbud innehåller Magnus Erikssons statutum 1344. Under de med reformationen ändrade förhållandena bibehöll sig till en början motviljan mot räntefordringar. Man må se exekutionsstadgan af 10 juli 1669 punkt 14 och förklaringen af 28 maj 1687 II § 2 (Schmedeman, "Kgl. stadgar, förordningar, bref och resolutioner, ifrån åhren 1528 in til 1701 angående justitie- och executionsährender", 1703--06, s. 597 och 1122), där ränta alltjämt kallades ocker och förklarades ha minsta rätt i gäldenärs bo. Räntemaxima finnas åter påbjudna jämförelsevis sent samt först med afseende å försträckningar i varor och särskildt säd (se mandat af 29 dec 1597, ibid., s. 111). Äfven senare i tiden egnades åt detta slags försträckning särskilda stadganden, dock att äfven för penningförsträckning utsattes visst räntemaximum, nämligen först åtta och därefter sex procent (se intresseplakaten af 14 nov. 1666 och af 16 dec. 1687, ibid., s. 466 och 1187). I dessa senare plakat påträffas äfven dels stadganden om förverkande af kapitalet och om däraf bestämda böter, dels ock förklaring att, då köp ej utgjorde förtäckt försträckning, vinst därpå ej fölle under de meddelade ockerbestämmelserna. 1734 års lag, Handelsb. kap. 9, anslöt sig till 1687 års stadganden under smärre afvikelser och tillägg. Mer än sex för hundrade fingo ej betingas vid försträckning af pengar eller annat, men ej heller ränta på ränta. Påföljderna voro hela räntans förverkande till gäldenären och utgifvande af kapitalets tiondedel i böter åt de fattige. Detta stadgades i §§ 6 och 7. I § 9 undantogos åter från ockerstadgandenas tillämplighet ej allenast laga köp, utan äfven jords antikretiska pantsättning, d. v. s. införsel under försträckningsgifvarens rätt att utan redovisning behålla afkastningen som räntegodtgörelse. Härtill kommo senare i tiden föreskrifterna i förordn. af 11 aug. 1815, att vite för förfallodags försittande vore vid penningförsträckning ogill, och i förordn. af 13 sept. 1864, att lagbokens räntemaximum ej gällde vid försträckning mot skuldebref på sex månader eller kortare tid utan säkerhet af inteckning i fast egendom, hvarjämte utan ändring i alla dessa bestämmelser den svenska rätten genom lagen af 14 juni 1901 tillgodogjorde sig grundsatserna i 1880 års tyska lag och sålunda införde ett nytt ockerbegrepp vid sidan af det gamla. För den närvarande tiden har till sist den svenska ockerlagstiftningen fått sin afslutning genom lag af 28 sept. 1907, som upphäft de gamla ockerbestämmelserna i Handelsb. kap. 9 §§ 5 och 6, men låtit kvarstå § 10 med dess gränsbestämningar af ockerbegreppet. Af upphäfvandet följer att, så framt ej förfarandet kommer i strid med 1901 års ockerlag, laga verkan tillkommer aftal, hvarigenom gäldenären från början förpliktat sig att gälda ränta på ränta eller underkastat sig pantsäkerhets förverkande eller annat vite i händelse af förfallodags försittande, och af nämnda bibehållande åter, att hvad, som enligt 1901 års lag utgör ocker, dock ej får så anses, när aftalet klädts i form af en antikretisk pantsättning. Hvarken det ena eller andra är tillfredsställande eller i enlighet med annan modern rätt. 1901 års ockerlag, hvilken, med undantag för nyssnämnda gränsbestämning, numera alltså innehåller allt, hvad svensk rätt har att förmäla om ocker och aftals ogiltighet på grund af uppskörtande, är f. ö. i vissa sina delar synnerligen olyckligt affattad och ger ett godt prof på de svenske lagstiftarnas slarf vid de främmande rättsreglernas omsättande på svenskt språk och i svensk omgifning. Det rör sig om försträckning af penningar eller beviljande af anstånd med gälds betalning, vare sig att det skett öppet eller under sken af annat aftal. Hvar som därvid "begagnar sig af någons trångmål, oförstånd eller lättsinne till att taga eller för sig eller annan betinga förmögenhetsförmåner, hvilka märkligen öfverstiga hvad, som efter omständigheterna kunde anses utgöra skälig ränta", skall, där ej gärningen faller under strafflagen, för ocker dömas till böter fr. o. m. tjugufem t. o. m. ett tusen kronor eller till fängelse i högst ett år. Detsamma gäller om den, som, efter att ha förvärfvat en ockerfordran med vetskap om denna dess natur, "uppbär eller utsöker eller till annan öfverlåter större del af fordringen än efter lag skall utgå". Gäldenären har åter ej att "betala mera än försträckt är eller fordringen utgjorde vid anståndets beviljande". Hvad eljest redan utgetts, eger han återfå eller, där ej så kan ske, dess värde. Ha flera tagit del i ockret, svara de solidariskt för hvad sålunda skall återgäldas. Det har härvid förutsatts, dels att ett å förbindelsen utfärdadt skuldebref "öfvergått till någon, i hvars hand den gäller, ändå att fordringen genom ocker tillkommit", dels att egendom förfarits eller "kommit i annan mans hand genom sådant fång, att denne ej är pliktig att annorledes än mot lösen utlämna" den. Härtill först några redaktionella anmärkningar på grundlag af den tyska mönsterbilden. 1880 års tyska ockerbestämmelser voro tilllämpliga äfven för fall af varuförsträckning, men afsågo, då det gällde anstånds beviljande, allenast penningfordringar. Enligt ordalagen skulle förhållandet vara alldeles motsatt i den svenska ockerlagen. Sannolikt åsyftas dock allmänt endast penningfordringar. Ett fel är i hvarje fall, att lagen otvifvelaktigt är inskränkt därtill vid omedelbar försträckning. Såväl den tyska som den svenska lagen göra ej någon åtskillnad, om ockret icke öfvats till egen, utan tredje mans förmån. Men enligt den svenska lagtexten gäller detta, endast då det kommit allenast till en den förnärmades utfästelse och icke, om aftalet genast bragts till verkställighet. Att, i likhet med de gamla svenska ockerbestämmelserna, med ockret förbinda fullständig ränteförlust, har nog i och för sig varit föga