välbetänkt. Det hade säkerligen varit bättre att äfven härutinnan följa den tyska förebilden och låta vederbörande åtnjuta öflig ränta. Uppenbart oegentligt är emellertid att som ockrare straffa den, hvilken förvärfvat fordran i andra hand med vetskap om sättet för dess tillkomst och nöjt sig med öflig eller än mindre ränta, som exempelvis frivilligt erlagts. Detta öfverensstämmer dock med den svenska ockerlagen. "Utsöker" -- ett af sätten att här fullborda brottet -- är ej heller rätta ordet, då därunder afsetts skola inbegripas hvarje åtgärd för att rättsligen göra gällande aftalet och sålunda ej blott anlitande af exekutiv myndighet, utan äfven, om än icke enskildt kraf, dock sakens instämmande till dom. En ofullständighet i lagen är åter, att, fastän ockrare förutsatts skola få njuta till godo ställd säkerhet, därom icke förmälts något. Jämte dem, som öfvat straffbart ocker, kunna än vidare äfven andra häfta i ersättningsskyldighet, nämligen besittningshafvare i ond tro enligt vindikationens regler. Detta borde ha anmärkts, då, såsom lagen nu är affattad, en domare lätt skall tro, att för fall af ocker allenast de, som därom öfvertygats, kunna sökas i ersättningsväg. Då för ockrares del särskildt stadgande lämnats om solidariskt ersättningsansvar och ej härutinnan blott hänvisats till strafflagen, borde det ock ha anmärkts, att för den, som i andra hand mottagit, hvad genom ockret bekommits, ansvaret sträckte sig allenast till det, hvarmed han tagit befattning (se Strafflagen kap. 6 § 5). Såsom föreskriften nu lyder, är den både oegentlig och obillig. Vid afhandlandet af de särskilda förutsättningarna för ockrares ersättningsskyldighet ha de svenske lagstiftarna särskildt haft i tankarna god tros förvärf. Det hade nog varit bäst att, såsom 1880 års tyska lag, endast ha hänvisat därtill. Nu har det utfallit ytterst illa. Hvad som afsetts, har tydligen varit dels Prom. lagen till utsökningslagen § 10 mom. 2, som frånkänner den, som utställt löpande skuldebref och förmenar sig därvid ha varit utsatt för tvång eller svek, rätt att mot den, som förvärfvat skuldebrefvet i god tro, åberopa sig på nämnda bristande viljefrihet, så framt han försummat att anmäla och kungöra förhållandet på sätt stadgas i Utsökningslagen § 26, och dels Handelsb. kap. 11 § 4 och kap. 12 § 4 beträffande god tros förvärf af lösören. I den förra delen må allenast anmärkas, att ockerlagens hänvisning är onödigt dunkel, och är det så mycket mer, som ocker dock näppeligen utan vidare kan inordnas under vare sig tvång eller svek. Hvad åter angår den senare hänvisningen, är den uppenbart missledande, enär den, som i god tro förvärfvat en genom ocker åtkommen egendom, ej, ehvad denna är fast eller lös och fångesmannen ockrare eller någon dess successor, behöfver taga lösen för egendomen, utan därutinnan är fullt tryggad. Detta följer af hvad som i allmänhet gäller om aftals återgång (se Jordab. kap. 11 § 4, förordn, om testamente och gåfva af 21 dec. 1857 § 7 och 1862 års konkurslag § 36 mom. 6). Så ytterligare några betraktelser öfver lagens innehåll. Yrkes- eller vanemässigt utöfvande af ocker är alltid en försvårande omständighet vid straffets utmätande inom den vida strafflatituden. Strafflagens allmänna regler om delaktighet i brott sakna tillämplighet. Däremot kan hvarje senare förvärf af ockerfordran medföra ockeransvar och alltså äfven arfs- och testamentsfång samt inrop på exekutiv försäljning. Väl behöfver däremot icke försträckning eller anstånds beviljande ha föranledt ockerstraffs ådömande, för att en fordrans senare förvärfvare skall vara utsatt därför. Men det måste dock för någons del föreligga eller ha förelegat straffbart förfarande i det förra afseendet. Samma villkor gäller för inträdet af ockrets skildrade civila rättsverkningar, d. v. s. aftalets ogiltighet samt återbärings- och ersättningsansvaret. Det ligger vikt härpå, enär ocker alltid förutsätter ej allenast vissa objektiva omständigheter, utan äfven ett deras inseende eller m. a. o. afsikt att uppskörta. Ocker kan ej begås af vållande och ej heller af sinnessjuk eller af person under 15 år. Likaledes är ockeransvar uteslutet, då exempelvis försträckningsgifvare begagnat sig af fullmäktig samt den förre endast insett, att de betingade förmögenhetsprestationerna märkligen öfverstigit hvad, som efter omständigheterna kunde anses utgöra skälig ränta, och den senare åter endast, att för den uppskörtades del förelegat "trångmål, oförstånd eller lättsinne". Märkas må, att för pantlånare ej gälla särskilda regler på annat sätt, än att han väl i allmänhet har att hos sina kunder antaga "trångmål". "Märkligen" betecknar f. ö. närmast ett större missförhållande, hvilket alltså ej nödvändigtvis behöfver vara uppenbart för en och hvar. "Trångmål" syftar åter på verkligt eget trängande kreditbehof för lefnadskostnaders fyllande eller ställnings upprätthållande och omfattar sålunda för hvarje fall icke omedelbart närståendes ekonomiska nöd eller en foglighet, som grundar sig på skeppsbrott eller annan tillfällig olycka, beroende ställning, karaktärssvaghet eller annan dylik ofrihet i viljan. Af orden "efter omständigheterna" följa rätt och plikt att vid sakens bedömande taga hänsyn till den med krediten förbundna risken. "Oförstånd" inbegriper oerfarenhet, men därjämte all förståndssvaghet utom sinnessjukdomens gränser och är sålunda ett begrepp af en betydande räckvidd, medan "lättsinne" äfven kan vara tillfälligt. Utan vidare omfattar det dock icke hvarje upprördt tillstånd. Det är med afseende på tiden för rättshandelns begående, som man har att pröfva, huruvida ockrets subjektiva och objektiva moment föreligga. Principiellt skall hvad därefter inträffat ej inverka. Civilrättsligen kan ocker under vägran af fullgörande eller påstående om återgång alltid göras gällande ej blott mot ockrares arfvingar och andra hans universalsuccessorer, utan äfven mot hans borgenärer, dock att gentemot de sistnämnde ett ersättningskraf ej gäller för mer än annan fordran. Fastän frivilligt fullgörande från den förnärmades sida ej utesluter en hans talan på återbärande, bör i civilrättsligt hänseende öflig verkan tilläggas förlikning, d. v. s. en uppgörelse under en den förnärmades eller hans rättsegares fulla förståelse af förhållandena och sin lagenliga rätt. Straff rättsligen hör åter ocker under allmänt åtal, hvadan målseganden ej kan hindra dess anställande af allmän åklagare. A. W. Ocker (Oker), biflod till Aller (fr. v.), upprinner vid Bruckberg i Harz (911 m. ö. h.) samt flyter med nordlig hufvudriktning genom Braunschweig och Hannover. Längd 112 km. (J. F. N.)