erhöll han Stockholms läns hushållningssällskaps guldmedalj. 3. Albrekt Teodor O., den föregåendes broder, jordbrukare, ämbetsman, politiker, f. 21 dec. 1847, blef 1869 student i Uppsala, studerade vid Ultuna landtbruksinstitut och öfvertog 1873 förvaltningen af fädernegården Enskede, hvilken han sedan 1879 arrenderade och 1884 ärfde. Han fortsatte den af fadern började intensiva hushållningen, riktad förnämligast på alstring af mjölk, trädgårdsvaror och tobak för afsättning i Stockholm samt dref i förbindelse därmed till inemot slutet af 1800-talet brännvinsbränning med pressjästtillverkning. Efter att ha varit mycket använd i kommunala värf kallades han 1889 till chefsposten för den då nyinrättade Landtbruksstyrelsen, blef 1899 landshöfding i Gäfleborgs län och 1900 statsråd och chef för det nyinrättade Jordbruksdepartementet samt tillhörde regeringen, tills han med den sistnämnda 2 aug. 1905 afgick efter unionsbrottet. Sedan 1892 har han varit led. af Första kammaren, först för Kalmar läns norra del och sedan 1911 för Gäfleborgs län. Han tillhörde kammarens protektionistiska majoritet (hvilket dock ej hindrade, att han kraftigt förordade majstullens afskaffande) och blef vid dess sammanslagning med de moderate till Första kammarens nationella parti led. af partiets förtroenderåd. Han hade plats 1897-99 i bevillnings-, 1908-09 i statsutskottet, och från 1910 i det då för första gången tillsatta jordbruksutskottet, hvars ordf. han var 1910-11. Han var 1896 led. af mellanrikslagkommittén. I Stockholms läns landsting var O. ordf. 1897-99, och i länets hushållningssällskap var han vice ordf. från 1897 och har sedan 1908 varit dess ordf. O. erhöll 1906 sällskapets guldmedalj. O. har med stor energi och framgång verkat för senare tiders åtgärder för landtbrukets och särskildt det mindre jordbrukets främjande genom sådana åtgärder som premiering af kreatur, landtbruksundervisningens utveckling, småbrukspremiering m. m. Härvid likasom i hans hela politiska verksamhet ha konservativ anda och sträng sparsamhet med statens medel varit framträdande. O. blef led. af Landtbruksakad. 1883, dess hedersledamot 1904, var dess direktör 1906-09 och erhöll dess guldmedalj 1913. 1. (H. J. Dft.) 2--3. H. J. Dft. Odelmark, Frans Vilhelm, målare, f. 1849, har studerat vid konstakademien i Stockholm och i Dusseldorf samt målat arkitekturmotiv från olika länder. Nationalmuseum eger Det inre aj S:t Lorenzkyrkan i Niirnberg (1878). Odels halfva uppbördsel, kam., en i Bohus län förekommande, från Norge ärfd grundskattetitel under mantalsräntan (se d. o.), hvilken skatt uttogs af kronan i det fall, att hemmanet upplåtits till bruk af landbo (arrendator). Kbg. Odelsrätt (no. odelsret) är en egendomlig institution i den norska lagstiftningen och får enligt grundlagens § 107 icke upphäfvas. Odelsiätten bestämmer, att all jord på landet (icke i städerna), som i minst 20 år egts af en och samma person eller af hans förfäder, kan af släktens medlemmar (i närmare bestämd ordning) inlösas efter taxeringsvärde, ehuru den öfvergått i annans ego, blott sådant sker inom de närmaste tre åren. Den, som sålunda begagnat sin odelsrätt, är emellertid skyldig att bruka jorden i tre år, vid risk att den annars öfvergår till den nye egaren. Den laga formen för ett sådant återbördande benämnes odelssögsmaal, hvari det gäller att ytterst noga bevaka alla detaljer, enär det minsta processuella formfel kan medföra förlust af odelsrätten. Om en odelsrätten liknande rätt i Sverige se Bördsrätt. Y.N.* Odelssögsmaal [-mål]. Se Odelsrätt.

Odelstierna, Erik, bergsvetenskapsman, läkare, f. 26 jan. 1661 i Uppsala, d. 12 okt. 1704 i Stockholm, son af kyrkoherden, teol. doktorn E. Odhelius, uppfostrades af sin styffader, biskop N. Rudbeckius, och blef 1676 student i Uppsala, där han vinnlade sig i synnerhet om bergsvetenskap och medicin. Hans disputation De magnetismis rerum (1683) var till försvaret utomordentligt lyckad och omtalades länge vid lärdomssätet. 1683 anträdde han en resa genom Danmark, Tyskland, Frankrike, England och Holland, studerade därunder apoteksvetenskap och bergväsen samt blef med. doktor i Reims 1687. Genast vid hemkomsten blef han bergmästare i Nya Kopparbergs och Hällefors bergslag, företog 1690 med k. understöd en ny, tvåårig resa, egnad uteslutande åt besök vid bergverken i flera af Europas länder, och afgaf vid återkomsten en mycket sakrik berättelse om sin färd. 1695 blef han assessor i Bergskollegium och adlades 1698. -rn.* Odelstinget. Se Norge, sp. 1405. Oden (isl. Oðinn, fornsaxiska Wodan, angls. Woden, fnhty. Wuotan), nord. myt., kallas i edda-dikten "Grimnismål" den högste bland åsar. Att mista hans huld är, säges det, en stor förlust; han eger hälften af de fallne, Freja den andra hälften; hans sal är det guldglänsande Valhall i Gladsheim. Där kokas galten Särimner och ges till mat åt de fallne kämparna. 0. matar sina ulfvar Gere och Freke, men lefver själf blott af vin. Hans korpar Hugin och Munin flyga hvar dag ut öfver jorden. O. eger många namn, 44 uppräknas. I Söckvabäck dricka O. och Saga glada ur gyllene bägare. O. berättas i "Grimnismål" vara fängslad hos Geirröd (se d. o. 1). I eddadikten "Voluspa", som föreställes uttalad af en vala, hvilken O. väckt ur dödssömnen, sägas Burs söner, af hvilka O. var en, ha skapat världen, 0. gaf ande åt människorna vid deras skapelse, med spjutkastning öppnade O. den första striden i världen, sitt ena öga har han gömt i Mimers brunn, före ragnarök talar han med Mims hufvud, går vid ragnarök mot ulfven och faller. Frigg (Lin) är hans maka, Balder deras son, Tor hans son med Jord (Fjorgyn, Lodyn), "Vale med Rind. I eddadikten "Balders drömmar" rider O. på sin häst Sleipner till Nifvelhel, väcker en vala från döden och spörjer om Balders öde. Eddadikten "Havamal" talar om, hur O. gäckades af Billings mö, men vann jätten Suttungs dotter Gunnlods kärlek och därmed Odrörer med