475 Oden 476 mjödet, i det han bröt sin ed, samt hur 0. fann trolldomsrunor genom att hänga nio nätter i det träd, hvars rötter ingen vet, utan mat och dryck, medelst spjut offrad åt sig själf. I "Vaftrudnes-mal" f ramställes 0. tafla med den vise jätten Vaf-trudner i kunskap om världens forntid och framtid och segrar, då Vaftrudner ej vet, hvad 0. sade i sonen Balders öra, innan denne steg på bålet. I "Lokasenna" säges 0. i urtiden ha blandat blod och ingått fostbrödralag med Loke och beskylles att icke rätt fördela seger. I hjältesångerna säges 0. vålla strid mellan fränder och låna sitt spjut att döda. 0. vållar, att valkyrjan Sigrdrifa icke vaknar ur sin sömn. I den äldre Eddans prosastycken omtalas, hur 0. är på vandring med Höner och Loke, hur han förklädd tar hjälten Sigmunds lik i sin vård och hur han sticker valkyrjan Sigrdrifa med sömntörne till straff för att hon dödat den, som 0. bestämt skulle segra. I Snorres Edda omtalas i inledningen 0. som en historisk konung, som med sitt folk vandrade från Tyrkland (Mindre Asien) till Saxland (Tyskland), Danmark och Sverige, där han valde sitt säte i Sigtuna efter att i de genomvandrade länderna ha insatt sina söner till höf-dingar (Vedeg i östra Saxland, Beldeg i Westfalen, Sigi i Frankland, Skjold i Danmark); sedan ordnade han styrelsen i Sverige, som det varit i Tröja, underlade sig Norge och satte sin son Säming till höfding där. Samma förlopp framställes ock af Snorre i "Ynglingasaga". I själfva berättelsen i Snorres Edda omtalas däremot 0. som en gud, son till Bor och Bestla, jätten Boltorns dotter, och sonson till Bure (se d. o. och Mytologi, sp. 161). Bröderna till 0. hette Vile och Ve, och dessa tre tros vara styrande öfver himmel och jord, dräpte jätten Ymer och gjorde af honom jorden, ordnade himlakropparnas gång, byggde borgen Mid-gård till värn mot jättarna och Asgård midt i världen samt skapade människorna. I öfrigt omtalas och fullständigas den äldre Eddans uppgifter. Valask j älf är en sal med högsätet Lidskjalf, hvarifrån 0. ser ut öfver alla världar; dem, som fallit i strid, einherjarna, samlar 0. i Valhall och Vingolf, i Valhall iskänkes mjödet af valkyrjor, som ock af 0. sändas till hvarje strid och kora dem, som skola falla. 0. eger spjutet Gungner, ringen Draupner och hästen Sleipner, som har åtta fötter. Redan hos de äldste skalderna råder samma uppfattning af 0. Han kallas jordens herre, Allfader, Viles broder, är med Jord fader till Tor och Meile och make till Frigg, är dels krigsgud, dels skaldegud, bor i det sköldtäckta Valhall, eger korpar och hästen Sleipner, binamnet ViÖrir betecknar kanske 0. som stormgud. I sagorna framträder 0. som en dödsgud, åt hvilken fiendens här viges eller blodiga offer egnas och som då ger seger eller långt lif. Före slaget på Fyrisvall lofvade Erik Segersäll sig själf åt 0. efter tio år och slungade ett spjut öfver Styrbjörns här med orden: "Oden eger eder alla". Aun den gamle offrade hvart tionde år en son till 0. för att få lefva. Dödsgudens gunstlingar äro väldiga kämpar, och 0. framträder i sagorna som dessas beskyddare, ofta som en gammal, högväxt, enögd gubbe i blå kappa och med sid hatt, som ger ett godt råd eller en nyttig gåfva, men då tiden är inne, låter han sina älsklingar falla och dödar dem stundom själf för att inför- lifva dem med sin kämpaskara i Valhall. - Den ställning af öfvergud, som den fornnordiska dikten tilldelar 0., synes han i verkligheten icke ha egt i de nordiska folkens tro. Tor namnes af Adam af Bremen som den mäktigaste guden, hvars bild i Uppsalatemplet intog den midtersta platsen. Att Tor var mäktigast, sägas äfven danskarna i England och normanderna anse. Ortnamn och personnamn äro sällan sammansättningar med 0., och namnet 0. saknas i det isländska edsformuläret, där Frej, N jord och den allsmäktige åsen (Tor) nämnas. Vid julgillet dracks dock först ett horn åt 0., sedan åt Njord och Frej och därnäst Brage (Tor, Asabragr). Motsägelsen mellan lifvet och litteraturen i fornnordisk tid i afseende på den inbördes ställningen af 0. och Tor förmenar H. Pe-tersen ("Om nordboernes gudsdyrkelse og gudstro i hedenold", s. 137) möjligen kunna lösas genom att antaga föreställningen om 0. som den öfverste guden kommen från Tyskland eller England. Det har äfven antagits, att därifrån eller från trakten af Svarta hafvet dyrkan af 0. öfver hufvud taget invandrat till norden, där 0. alltså urspr, skulle varit okänd, men Schullerus ("Beiträge zur geschichte der deutschen sprache und literatur", XII, 251 ff.) framhåller det som en naturlig utveckling inom norden, att 0., som var krigets och skaldekonstens gud, trädde i förgrunden under vikingatiden, under hvars stormar krigets och därmed poesiens konst skattades högst. Det är emellertid blott föreställningen om 0. som öfvergud, som behöfver förklaras, då ju 0. från äldsta tid alltjämt förekommer som en af de förnämste gudarna i norden. Enligt Tacitus' "Germania" var 0. germanernas förnämste gud; ty att han med Mer-curius menar 0., bevisas af, att lat. dies Mercurii öfversattes med onsdag. Då 0. säges hos sig samla de i striden fallne, fientliga härar vigas till undergång genom att ges åt 0., hvarpå exempel finnas redan från l:a årh. e. Kr., och 0. i senare folktro tankes som anförare för de aflidnes andar i den vilda jakten, är det uppenbarligen Mercurius' uppgift att ledsaga de döde till underjorden (se H e r-mes, sp. 526), som föranledt Tacitus att beteckna 0. som Mercurius. 0. har alltså urspr, varit en dödsgud, och öfvergången af en dödsgud till krigsgud måste ju ske mycket lätt. Tacitus berättar, att hermundurerna vigde sina fiender chatterna åt Mars och Mercurius, i hvilket fall krigsguden och dödsguden 0. ännu hållas åtskils. Till O. offrades äfven människor, som vanligen dödades genom hängning eller spjutstyng. Under anförande af Woden drogo angelsaxarna till England, och omkr. 600 namnes han som anglernas förnämste gud. Adam af Bremen (1072) säger däremot om 0. i Uppsalatemplet, att Wodan för krig och förlänar tapperhet mot fienden och att han afbildas väpnad som Mars. Redan från början af 1300-talet namnes i Tyskland daz Wuotes her, den vilda jakten, spök-skaran, som under stormnätter brusar fram genom luften och ofta tankes komma ur ett berg, och äfven från England är samma föreställning betygad. Skarans anförare har i olika trakter namn, som återgå på namnet Wodan eller erinra om hans utstyrsel, eller ock nämnas bekanta krigshjältar som anförare. Denna naturföreteelse utgör troligen del-vig dånet från vildgäss eller andra flyttfåglar, del-