vis storm och oväder. I Sverige söder om Mälaren kallas den Oens- eller Noens jakt, och man säger, att O. jagar eller far förbi, och i Danmark har den äfven namn, som dels återgå på O., dels på den tyska namnformen Wodan; möjligen beror det på tysk inverkan, att denna naturföreteelse hänföres till O. I Sverige och Danmark tros den vilde jägaren nämligen förfölja skogsfruar och älfkvinnor, liksom i den fornnordiska mytologien Tor dödar kvinnliga troll (kveldriöur, myrkriöur). I Norge kallas företeelsen Oskorei (se d. o.), oriktigt Aasgaardsrei, och hänföres till de döde. Troligen urgammal är denna folktrons förbindelse mellan Oden och den vilda härskaran, i hvilken de upptogos, som lidit en våldsam död. öfver hela det germanska området spåras bruket att vid skörden offra en kärfve åt O., troligen på det han som underjordens gud måtte främja växtligheten. -- Betydelsen af namnet O. är mycket omtvistad. Somliga antaga sanskr. vata, "vind", motsvara O., som alltså vore en vindgud, vid hvilken uppfattning många forskare fasthålla. Kluge sammanställer O. med lat. vates, "inspirerad sångare", fnir. faith, "skald", och åberopar, att O. var skaldskapets gud. Golther tror O. vara den som gud tänkte Wode, den vilda jaktens ledare, och anför, att Adam af Bremen sagt namnet betyda "raseri". Åt samma håll pekar, att lat. tyrannus öfversättes på fnhty. med wotan. Måhända betecknar alltså namnet O. anförare för de aflidnes skara. -- Biand den bildande konstens framställningar af Odengestalten märkes Fogelbergs marmorstaty Oden (se fig. å sp. 716 i art. Fogelberg). Litt.: Th. Wisén, "Oden och Loke" (1873), S. Bugge, "Studier över de norske gude- og heltesagns oprindelse" (1881-89), A. Olrik, "Odinsjaegeren i Jylland" (i "Dania", 1901), Chadwick, "The cult of Odin" (1900), W. v. Unwerth, "Untersu-chungen iiber totenkult und Ödinnverehrung bei nordgermanen und lappen" (1911) och mytologiska handböcker. B--e. Odén, Klas Gustaf, statistiker, biograf, f. 16 mars 1846 i Valdemarsvik, d. 4 april 1910 i Stockholm, blef 1863 student i Uppsala, 1875 filos, doktor där, 1879 aktuarie och 1885 förste aktuarie i Statistiska centralbyrån. O. var sekreterare i 1877-78 års kommitté för reglering af ämbetsverkens löner, ledde 1894-95 utredningen rörande den kommunala rösträtten samt var sedan 1901 led. af Stat. tabellkommissionen. O. skref, utom i "Bidr. t. Sveriges off. stat." m. m., Statistisk undersökning rörande våldsamma dödsfall i Sverige I (1875), lämnade biografiska uppgifter till "Svenskt porträttgalleri" (XI, universiteten, 1896, och VI, städernas styrelser, 1903) samt författade det omfångsrika arbetet Östgötars minne. Biografiska anteckningar om studerande östgötar i Uppsala 1595-1900 (1901-02). Odenathus, på 260-talet furste i Palmyra (se d. o.). Odencrantz. 1. Jan O., domare, biografisk samlare, yngste son af biskop A. O. Khyzelius, f. 25 dec. 1737 i Linköping, d. där 25 juli 1804, adlades jämte sina syskon 1751, blef efter slutade studier i Uppsala 1758 inskrifven i Göta hofrätt och 1773 assessor. 1787 utnämndes han till lagman Öfver Kalmar läns och Ölands lagsaga och erhöll 1794 hofrättsråds karaktär. O. utgaf Kongl. Göta hofrätts presidenter, ledamöter och betjening (1803), ett matrikelartadt, men rikhaltigt och ännu mycket användbart arbete. 2. Tor August O., den föregåendes son, jurist, konstälskare, ekonom, f. 1782 på Vårdsberg, Östergötland, d. 29 okt. 1829 på Torpa vid Jönköping, blef student i Uppsala 1798, inskrefs 1800 i Göta hofrätt, men återvände till Uppsala och studerade bergsvetenskap. Han befordrades 1808 till assessor i ofvannämnda hofrätt och 1821 till hofrättsråd. O. var själen i de musikaliska sällskapen i sin landsort, idkade teckning och målning med framgång, men egnade sig äfven åt länets hushållningssällskap, hvars handlingars 16 första häften han nästan ensam författade. 1--2. --rn.*

Odenius, Maximilian Viktor, läkare, f. 16 mars 1828 i Göteborg, blef student i Lund 1845, filos, doktor 1853, med. licentiat 1859 och med. doktor 1861. 1860 utnämndes han till adjunkt i anatomi och prosek-tor samt var 1875-97 professor i teoretisk och rättsmedicin vid Lunds universitet. O. blef led. af Fysiogr. sällsk. i Lund 1861, af Vet. akad. 1875, af Vet. o. vitt. samh. i Göteborg 1890 och af Vet. soc. i Uppsala 1896. På hans 86:e födelsedag tillegnades honom en ståtlig festskrift, innehållande afhandlingar af lärarna i den fakultet, vid hvilken han utfört sin betydelsefulla, af vetenskaplig insikt och aldrig svikande plikttrohet burna lifsgärning. Bland O:s arbeten märkas Salivkörtlarnes anatomi hos menniskan (1860), Vber die gestalt des häutigen labyrinthes beim erwachsenen menschen (i "Arch. fur ohrenheilkunde", 1864), Om morrhårens anatomiska byggnad (i "Lunds univ:s årsskrift", 1865), Bidrag till örats pathologiska anatomi (i "Med. archiv", 1866), Om vestibularsäckarnes form och läge i menniskans öra (i "Lunds univ:s årsskrift", 1866), Über das epithel der maculae acusticce beim menschen (i "Arch. fiir mikr. anat.", 1867), Undersökningar öfver de sensibla muskelnerverna (1872), Svulstkasuislik (1873), Om Cancercellernas infektionsförmåga (1881), Den nya patologiskt anatomiska institutionen vid Lunds universitet (1890), Über das verhalten der lymphzellen bei der amyloiddegeneration (1894), Über intravitale erweichung und höhlenbildung in den nebennieren (1895), Zur pathologischen anatomie der lympha-tischen makroglossie (1896) -- de sju sistnämnda i "Nord. med. arkiv". För sin 1906 utgifna öfv. af "Celsus åtta böcker om läkekonsten" erhöll O. af Vet. akad. 1907 Letterstedtska priset. R. T--dt. Odenkirchen [åd-], stad i preussiska reg.-omr. Düsseldorf (Rhenprovinsen), 7 km. s. om München-Gladbach, med hvilket O. är förenadt genom järnväg. 20,060 inv. (1910). Katolskt skollärarseminarium, landtmannaskola. Textil- och annan industri. (J. F. N.) Odensala, socken i Stockholms län, Ärlinghundra