Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Odhners räknemaskin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
497
0’Donneli
498
stadium förekommer således ej. - Odonaterna kunna
fördelas i två grupper, Anisoptera och Zygoptera. Den
förra, som omfattar familjerna Gamphidce, JEschnidce
och Libellulidce, med en gemensam benämning kallade
trollsländor (se d. o.), utmärkes af något olika
formade, ständigt (äfven under hvilan) åt sidorna
stelt utstående fram- och bakvingar samt genom de
stora, hvarandra ofta framtill berörande ögonen,
som tillsammans ge hufvudet ungefär formen af ett
halfklot. Den senare, omfattande familjerna Agrionidce
(se Flicksländor) och Calopterygidce (se Jun g-f
ruslän dör), kännetecknas af de alldeles lik-formade,
under hvilan uppåt hopslagna vingarna samt af det
som en tvärställd cylinder formade hufvudet, på
hvilket ögonen sitta långt åtskilda. En egendomlig
öfvergångsform emellan de båda grupperna har man
emellertid funnit i den i Japan sällsynt anträffade
Palceophlebia (Neopalceophlebia) superstes, hvars
vingar likna en jungfrusländas, medan kroppen i form
och teckning liknar en troll-sländas af släktet
Gomphus. Därtill kommer, att honan i hufvudets
form liknar en Gomphus, medan hannen visar vissa
överensstämmelser med en jung-fruslända. Denna
intressanta mellanform anses vara närmast besläktad
med den i Englands liaslager anträffade fossila
sländan Heterophlebia dislocata och föres af
Handlirsch till en särskild grupp bland nutidens
odonater under namn af Anisozygoptera. - Antalet
af beskrifna odonater beräknas till 2,300 arter,
af hvilka 48, fördelade på 13 släkten, förekomma
i Sverige. G. A-z.
0’Donnell [å/udå^l], en gammal keltisk höfdinge-släkt
på Irland, som täflade med släkten 0’Neill
(se d. o.) om det förhärskande inflytandet i
Ulster. Klanens hufvudman plägade kallas "The
0’Don-nell" och bar äfven titeln lord af Tyrconnel
(ett område, som innefattade större delen af
nuv. grefsk. Donegal och gränsade till släkten
0’Neills stamland, Tyrone). Redan på 1200-talet
omtalas blodiga strider mellan de båda släkterna,
och på 1500-talet uppträdde släkten 0’Donnell än som
engelsmännens tillfälliga bundsförvant mot arf-fienden
i Tyrone, än som allierad med denna till försvar
för det keltiska väldet på norra Irland mot ds från
Dublin framträngande engelsmännen. M a-nus 0., lord
af Tyrconnel, d. 1564, sökte vid flera tillfällen
bistånd mot släkten 0’Neill hos Henrik VIII och
erkände därvid dennes öfverhöghet. Hans son Calvagh
0., d. 1566, öfverfölls 1561 af Shane 0’Neill, som tog
hans hustru till frilla och höll honom själf i hårdt
fängelse; efter sitt frigifvande sökte han hjälp hos
drottning Elisabet och återinsattes af en engelsk här
till lord af Tyrconnel. Hans brorson, Hugh Roe 0.,
f. 1572, d. 1602, utkämpade på 1590-talet blodiga
strider mot engelsmännen och understödde ett spanskt
invasionsförsök på Irland 1601. Dennes yngre broder,
Rory 0., f. 1575, d. 1608, underkastade sig 1602
engelsmännen, mottogs nådigt af Jakob I och blef
1604 upphöjd till earl af Tyrconnel. Senare inlät
han sig i intriger med Spanien, flydde 1607 från
Irland och dog i Rom. Med hans sonson utslocknade
earl värdigheten 1642. I striden mellan Jakob II
och Vilhelm III af Oranien anslöt sig den strängt
katolska släkten 0. till den förre, och många bland
dess medlemmar måste efter
Stuartarnas nederlag vid Boyne (1690) lämna Irland
samt ingingo sedan mestadels i österrikisk, fransk
eller spansk krigstjänst. Särskildt i Spanien har
släkten nått en aktad och inflytelserik ställning.
1. Daniel 0., general, f. 1666, d.
1735, stred 1689-90 för Jakob II, gick sedan i
fransk tjänst, blef öfverste vid "irländska
brigaden" i franska armén, deltog i en mängd
fältslag under Spanska arfföljdskriget och blef
1719 brigadgeneral. - 2. Karl 0., grefve 0. von
Tyrconnel, österrikisk general, f. 1715, d.
1771, utmärkte sig i Sjuåriga kriget, särskildt i
slaget vid Torgau (1760), där han öfvertog
befälet, sedan Daun under slaget blifvit svårt
sårad. 0. förlorade 1762 slaget vid Reichenbach,
utnämndes s. å. till öfverbefälhafvare vid armén
i Nederländerna, blef 1765 generalinspektör för
kavalleriet och 1768 guvernör i Siebenburgen. -
Bland den österrikiska grenens öfriga medlemmar
märkas Maximilian Karl Lamoral, grefve 0.
von Tyrconnel, f. 1812, d 1895, som avancerade
till öfverste i österrikiska armén, var flygeladjutant
hos kejsar Frans Josef och genom sin sinnesnärvaro
18 febr. 1853 räddade kejsarens lif vid ett mot denne
rik-tadt attentat.
2. Enrique 0., grefve af Abisbal (De la
B i s b a 1), spansk general, f. 1769, d.
1834 i Montpellier, avancerade under spanjorernas
resning mot Napoleon till general och slog i samband
med en flottilj 14 sept. 1810 franska
brigaden Schwarz vid La Bisbal, hvilken seger skaffade
honom grefvetiteln. 1818 utnämndes han till
guvernör i Cådiz; men misstänkt för delaktighet
i den sammansvärjning, som 1820 proklamerade den
fria författningen af 1812, förlorade 0. sin
plats och fick icke ens, sedan den absolutistiske
konung Ferdinand nödgats antaga konstitutionen, något
inflytelserikt ämbete. Vid fransmännens intervention
i Spanien 1823 intog 0. som armébefälhafvare en
tvetydig hållning och beredde sig att med
sina trupper öfvergå till fransmännen, då hans
egna officerare nödgade honom att nedlägga
befälet, hvarefter han flydde till Frankrike.
3. Leopol do 0., grefve af Lucena och
sedermera hertig af
T e t u a n, spansk general och statsman, f. 12
jan. 1809 i Santa Cruz på Tenerife, d. 5 nov. 1867
i Biarritz, kämpade mot karlisterna, steg raskt i
graderna och utnämndes redan 1839 till generalkapten i
Aragonien, Valencia och Murcia. Segern vid Lucena, 17
juli s. å., öfver Cabrera skaffade honom titeln grefve
af Lucena. 1841 gjorde 0. i Pamplona ett misslyckadt
försök att störta regenten Espartero och återförskaffa
änkedrottning Maria Kristina styrelsen. Han måste då
lämna Spanien, men återvände 1843, efter Espar-teros
fall, i Maria Kristinas sällskap och innehade 1844-48
den indräktiga guvernörsposten på Cuba.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
