Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Odontologiska föreningen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
501
Odontologiska föreningen-Odovakar
502
lära), biol., läran om tänderna, användes både om
det rent teoretiska studiet af tandsystemet, dess
beskaffenhet och utveckling som ock om den praktiska
grenen af denna vetenskap, d. v. s. tan d-1 ä k a r
k o n s t e n (se vidare d. o.)- - O d o n t o-logisk
[-låg-], som hör till odontologien eller har densamma
till föremål. L-e.
Odontologiska föreningen, stiftad i Stockholm
1888, utgör en förening af tandläkarstuderande
under studietiden i hufvudstaden, med ändamål
att "åvägabringa en sammanslutning mellan svenska
odontologie studerande och samverkan med tandläkare,
som efter aflagd examen i densamma kvarstå".
Ugn.
Odontologiska sällskapet i Stockholm (0. S. S.),
stiftadt 12 aug. 1901, utgör "en sammanslutning i
vetenskapligt och kollegialt syfte af för sin konst
intresserade tandläkare". Det uppkom egentligen genom
en mera för tillfället afsedd utbrytning ur Svenska
tandläkarsällskapet af några liktänkande kolleger,
och meningen var ej att med detta åstadkomma någon
som helst konkurrens, hvilket ej heller skett. Se
"Minnesskrift vid Odontologiska sällskapets i
Stockholm tionde årshögtid 7 oktober 1911" (tr. i
40 numrerade exemplar, 1911), med bidrag (historik
och vetenskapliga uppsatser) af sällskapets samtliga
(19) led. Ugn.
Odontologisk tidskrift, fackorgan inom
tandlä-karkonsten, uppsattes 1893 af
tandläkaren Ernst Sjöberg, som efter ett antal
år lämnade redak-törskapet i andra händer,
men kvarstod som ansvarig utgifvare till sin
död (12 nov. 1911). Tidskriften utkommer i
Stockholm med 4 häften om året, fr. o. m. 1913,
med tandläkaren J. Wessler som utgifvare och
med. doktor 0. Ulmgren som redaktör. Tidskriftens
program är "att vara ett .fritt och oberoende organ
för den svenska tandläkarkåren, med vaket intresse
för såväl vetenskapliga som sociala spörsmål,
i dessa senare inbegripande äfven arbetet för en
fortsatt utveckling af tandläkarundervisningen".
Ugn.
Odontom [ådåntåm; af grek. odus, tand],
med., svulst bestående af tandben och emalj,
mera sällan äfven af cement; vanligaste
platsen för svulsten är i underkäken.
G. H.
Odonto’machus, zool. SePonerinse.
Odontophorinae, Amerikanska rapphöns, zool., en grupp
bland rapphönsen, hvars arter bebo företrädesvis
Central-Amerika.
Odontoplastik (af grek. odus, tand, och pla’sséin,
bilda), tandläk., konsten att förfärdiga
tandersätt-ningspjäser (s. k. tandproteser).
Ugn.
OdontopoYos (af grek. odus, tand, och pofros, por),
tandläk., strukturanomali i tandbenet, bestående af
hålrum, som antingen äro att betrakta som bildningsfel
(det vanligaste) eller som förvärfvade defekter.
Ugn.
Odonto’pteris Brongniart, paleobot., ett i synnerhet
inom stenkolssystemets öfre afdelning samt permiska
aflagringar förekommande, på bladens beskaffenhet
grundadt provisoriskt släkte. Det är utmärkt genom
ofantligt stora blad, hvilkas långa skaft ofta kunna
hålla flera centimeter i genomskärning. Rachis
är försedd med egendomliga bladar-tade bihang
("aphlebier") och vanligen dikotomiskt förgrenad. De
sista segmenten äro dubbelt parde-lade, med de oftast
rombiska eller ovala småflikarna
fästa på rachis med hela sin bas. Dessa äro
genomdragna af flera jämstarka, vanligen
något utåt divergerande nerver. Det är
efter senaste undersökningar antagligt,
att Odontopteris hör till de ormbunkartade
fröväxterna, pteridospermerna (se d. o.).
A. G. N.
Odonto’pteryx Owen (af grek. odus, tand, och
pterryx, vinge), paleont., ett släkte af utdöda
fåglar, utmärkta därigenom, att icke blott öfver-,
utan också underkäkens alveolarrand var försedd med
sågtandliknande naggar. A. Hng.
OdontoYnithes Marsh (af grek. odus, tand, och
o’rnithes, fåglar), Tandfåglar, paleont., en grupp
af utdöda fåglar, hvilkas näbb varit försedd med
tänder, sittande antingen i skilda tandhålor eller
i en sammanhängande, lång fåra. Gruppen bildar ingen
naturlig familj, då såväl ratita som karinata fåglar
kunna visa dess tandbeväpning. Till de förra hör
Hesperornis, till de senare Ichty-ornis (se dessa
ord). __ B. L-n. (A. Hng.)
OdontospeYmum pygmäjum, bot. Se J er i ko-ro se n.
Odorico frän Pordenöne, italiensk missionär och
reseberättare, f. omkr. 1286 i Yilla Nuova, en by
nära staden Pordenöne i Friuli, d. 14 jan. 1331
i franciskanklostret i Udine. Han blef tidigt
munk i detta kloster och gick 1316 som missionär
till den yttersta Orienten. Färden gick öfver
Trabezon, Erzerum, Tebriz och Sultanieh, i hvilka
städer orden hade hus, Persepolis till Ormus; där
inskeppade han sig till Indien samt fortsatte med
ett kinesiskt fartyg till Sumatra, Java, Kochinkina
och Kanton. Han besökte flera af Kinas hufvudorter,
bl. a. Hang-tschöu, af hvars glans han liksom Marco
Polo, Marignolli m. fl. ger märkliga detaljer,
och stannade 3 år i Peking, tog slutligen hemresan
genom Tibet och Chorassan samt återkom till Venezia
i slutet af 1329 eller början af 1330. En irländsk
munk Jakob hade följt honom åtminstone under en del
af den långa färden. Kort efter sin hemkomst ingick
han i minoritklostret i Padua, och där berättade han
i maj 1330 om sin resa, hvarvid hans meddelanden
upptecknades på dålig latin af munken Vilhelm af
Solagna. Ryktet om hans underbara resor och sägner
om mirakler efter hans död gjorde, att han redan
af samtiden betraktades som helgon. Hans formliga
beatifikation egde rum först 1755. Skildringen af
0:s färd blef en kär läsning för medeltidens släkten;
Mande-ville hämtade stora stycken därur och utsmyckade
dem med fabler af egen uppfinning eller från andra
håll. Ej mindre än 73 manuskript på latin, franska
och italienska äro kända. Berättelsen trycktes först
1513, på venezianskt tungomål. De bästa upplagorna
äro G. Yennis (1761) och H. Yules i "Cathay and the
way thither" (1866). Wbg.
Odovakar (latinis. O d o ä c e r), germansk krigare
(troligen af skirernas stam), inträdde i väst-romerske
kejsarens lifvakt och blef med tiden anförare för
de germanska legotrupperna samt störtade 476 den
siste västromerske kejsaren, Romulus Augustulus
(se Heruler), och lät utropa sig till konung i
Italien, där han regerade med kraft och klokhet i
13 år. En tredjedel af Italiens jord tilldelades
germanerna. Emellertid måste 0. i sinom tid vika för
östgoternas konung Teoderik, som inföll i Italien
för att, som det hette, återvinna riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
