501 Odontologiska föreningen-Odovakar 502 lära), biol., läran om tänderna, användes både om det rent teoretiska studiet af tandsystemet, dess beskaffenhet och utveckling som ock om den praktiska grenen af denna vetenskap, d. v. s. tan d-1 ä k a r k o n s t e n (se vidare d. o.)- - O d o n t o-logisk [-låg-], som hör till odontologien eller har densamma till föremål. L-e. Odontologiska föreningen, stiftad i Stockholm 1888, utgör en förening af tandläkarstuderande under studietiden i hufvudstaden, med ändamål att "åvägabringa en sammanslutning mellan svenska odontologie studerande och samverkan med tandläkare, som efter aflagd examen i densamma kvarstå". Ugn. Odontologiska sällskapet i Stockholm (0. S. S.), stiftadt 12 aug. 1901, utgör "en sammanslutning i vetenskapligt och kollegialt syfte af för sin konst intresserade tandläkare". Det uppkom egentligen genom en mera för tillfället afsedd utbrytning ur Svenska tandläkarsällskapet af några liktänkande kolleger, och meningen var ej att med detta åstadkomma någon som helst konkurrens, hvilket ej heller skett. Se "Minnesskrift vid Odontologiska sällskapets i Stockholm tionde årshögtid 7 oktober 1911" (tr. i 40 numrerade exemplar, 1911), med bidrag (historik och vetenskapliga uppsatser) af sällskapets samtliga (19) led. Ugn. Odontologisk tidskrift, fackorgan inom tandlä-karkonsten, uppsattes 1893 af tandläkaren Ernst Sjöberg, som efter ett antal år lämnade redak-törskapet i andra händer, men kvarstod som ansvarig utgifvare till sin död (12 nov. 1911). Tidskriften utkommer i Stockholm med 4 häften om året, fr. o. m. 1913, med tandläkaren J. Wessler som utgifvare och med. doktor 0. Ulmgren som redaktör. Tidskriftens program är "att vara ett .fritt och oberoende organ för den svenska tandläkarkåren, med vaket intresse för såväl vetenskapliga som sociala spörsmål, i dessa senare inbegripande äfven arbetet för en fortsatt utveckling af tandläkarundervisningen". Ugn. Odontom [ådåntåm; af grek. odus, tand], med., svulst bestående af tandben och emalj, mera sällan äfven af cement; vanligaste platsen för svulsten är i underkäken. G. H. Odonto'machus, zool. SePonerinse. Odontophorinae, Amerikanska rapphöns, zool., en grupp bland rapphönsen, hvars arter bebo företrädesvis Central-Amerika. Odontoplastik (af grek. odus, tand, och pla'sséin, bilda), tandläk., konsten att förfärdiga tandersätt-ningspjäser (s. k. tandproteser). Ugn. OdontopoYos (af grek. odus, tand, och pofros, por), tandläk., strukturanomali i tandbenet, bestående af hålrum, som antingen äro att betrakta som bildningsfel (det vanligaste) eller som förvärfvade defekter. Ugn. Odonto'pteris Brongniart, paleobot., ett i synnerhet inom stenkolssystemets öfre afdelning samt permiska aflagringar förekommande, på bladens beskaffenhet grundadt provisoriskt släkte. Det är utmärkt genom ofantligt stora blad, hvilkas långa skaft ofta kunna hålla flera centimeter i genomskärning. Rachis är försedd med egendomliga bladar-tade bihang ("aphlebier") och vanligen dikotomiskt förgrenad. De sista segmenten äro dubbelt parde-lade, med de oftast rombiska eller ovala småflikarna fästa på rachis med hela sin bas. Dessa äro genomdragna af flera jämstarka, vanligen något utåt divergerande nerver. Det är efter senaste undersökningar antagligt, att Odontopteris hör till de ormbunkartade fröväxterna, pteridospermerna (se d. o.). A. G. N. Odonto'pteryx Owen (af grek. odus, tand, och pterryx, vinge), paleont., ett släkte af utdöda fåglar, utmärkta därigenom, att icke blott öfver-, utan också underkäkens alveolarrand var försedd med sågtandliknande naggar. A. Hng. OdontoYnithes Marsh (af grek. odus, tand, och o'rnithes, fåglar), Tandfåglar, paleont., en grupp af utdöda fåglar, hvilkas näbb varit försedd med tänder, sittande antingen i skilda tandhålor eller i en sammanhängande, lång fåra. Gruppen bildar ingen naturlig familj, då såväl ratita som karinata fåglar kunna visa dess tandbeväpning. Till de förra hör Hesperornis, till de senare Ichty-ornis (se dessa ord). __ B. L-n. (A. Hng.) OdontospeYmum pygmäjum, bot. Se J er i ko-ro se n. Odorico frän Pordenöne, italiensk missionär och reseberättare, f. omkr. 1286 i Yilla Nuova, en by nära staden Pordenöne i Friuli, d. 14 jan. 1331 i franciskanklostret i Udine. Han blef tidigt munk i detta kloster och gick 1316 som missionär till den yttersta Orienten. Färden gick öfver Trabezon, Erzerum, Tebriz och Sultanieh, i hvilka städer orden hade hus, Persepolis till Ormus; där inskeppade han sig till Indien samt fortsatte med ett kinesiskt fartyg till Sumatra, Java, Kochinkina och Kanton. Han besökte flera af Kinas hufvudorter, bl. a. Hang-tschöu, af hvars glans han liksom Marco Polo, Marignolli m. fl. ger märkliga detaljer, och stannade 3 år i Peking, tog slutligen hemresan genom Tibet och Chorassan samt återkom till Venezia i slutet af 1329 eller början af 1330. En irländsk munk Jakob hade följt honom åtminstone under en del af den långa färden. Kort efter sin hemkomst ingick han i minoritklostret i Padua, och där berättade han i maj 1330 om sin resa, hvarvid hans meddelanden upptecknades på dålig latin af munken Vilhelm af Solagna. Ryktet om hans underbara resor och sägner om mirakler efter hans död gjorde, att han redan af samtiden betraktades som helgon. Hans formliga beatifikation egde rum först 1755. Skildringen af 0:s färd blef en kär läsning för medeltidens släkten; Mande-ville hämtade stora stycken därur och utsmyckade dem med fabler af egen uppfinning eller från andra håll. Ej mindre än 73 manuskript på latin, franska och italienska äro kända. Berättelsen trycktes först 1513, på venezianskt tungomål. De bästa upplagorna äro G. Yennis (1761) och H. Yules i "Cathay and the way thither" (1866). Wbg. Odovakar (latinis. O d o ä c e r), germansk krigare (troligen af skirernas stam), inträdde i väst-romerske kejsarens lifvakt och blef med tiden anförare för de germanska legotrupperna samt störtade 476 den siste västromerske kejsaren, Romulus Augustulus (se Heruler), och lät utropa sig till konung i Italien, där han regerade med kraft och klokhet i 13 år. En tredjedel af Italiens jord tilldelades germanerna. Emellertid måste 0. i sinom tid vika för östgoternas konung Teoderik, som inföll i Italien för att, som det hette, återvinna riket