Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki / 505-506 (1914) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Odontologiska föreningen ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fjärran västerns fantastiska sagovärld vidlyftiga
irrfärder, som ej låta geografiskt bestämma
sig. I cyklopernas, de enögde jättarnas, land
(Sicilien?) inspärras han tillika med sitt följe i
cyklopen Polyfemos’ håla. Sex af kamraterna har denne
grymme jätte redan uppslukat och tillämnar de öfrige
samma öde, då O. lyckas rädda sig och dessa genom

Odysseus bjuder cyklopen vin. Forntida statyett i Vatikanen, Rom.

att, då cyklopen insomnat, tung af mat och vin,
utsticka hans öga, hvarefter de gömma sig bland de i
hålan inhysta fåren och smyga sig ut tillsammans med
dessa. Men Polyfemos var en son af Poseidon, hvilken
från denna stund förföljer O. med våldsamma stormar
och hindrar honom återkomma till sitt land. Närmast
besökte han då vindguden Aiolos’ ö och erhöll af honom
en lädersäck, i hvilken alla vindar utom västanvinden
voro inneslutna. Under gynnsamma omständigheter skedde
nu hemfärden, och redan var Ithaka i sikte, då O:s
kamrater nyfiket öppnade säcken och de utrusande
vindarna drefvo skeppen tillbaka ända till Aiolos’
ö. Ohulpna måste de denna gång aflägsna sig och
kommo till de människoätande laistrygonernas land,
hvarifrån O. räddade sig med blott ett enda skepp. På
ön Aiaia träffade de den trollkunniga Kirke, en dotter
af Helios och Perse, hvilken förbytte O:s kamrater
till svin, men af O. tvangs att återge dem mänsklig
gestalt. Ett helt år dröjde de där i fröjd och
gamman, och O. själf syntes nära att för den sköna
Kirke glömma hem och maka, så att hans män måste
allvarligt mana honom till hemfärd. Enligt Kirkes
anvisning ställdes kosan ännu längre mot väster,
bortom Okeanos (se d. o.), för att vid ingången
till underjorden i Persefones lunder frambesvärja
siaren Teiresias’ skugga och af honom erhålla vidare
upplysningar. På återfärden besöktes ännu en gång
Kirkes ö, och vidare fortsattes seglingen förbi
Sirenerna (se d. o.) och de under namnet Planktai
omtalade farliga skären, därefter mellan Charybdis
och Skylla, hvilken bortröfvade ytterligare sex af
O:s följesmän, ända
till Thrinakia. Trots alla varningar läto O:s män
af hungern drifva sig att slakta och uppäta några af
solgudens där betande oxar, och till straff för denna
förraätenhet splittrades vid färdens fortsättande
skeppet af en blixt. Alla omkommo i böljorna utom
O. själf, som räddade sig på stranden af ön Ogygia,
där han vänligt omhuldades af ställets härskarinna,
nymfen Kalypso. Sju år kvarhöll hon honom oaktadt
hans hemlängtan, förespeglande honom odödlighet och
evig ungdom, om han ville blifva hennes make. Först
på gudarnas uttryckliga befallning tillät hon honom
att afresa. På ett med egna händer timradt fartyg
styrde O. ensam mot hemmet, men hans färd varsnades
af Poseidon, hvilken ännu icke förlåtit honom
cyklopens utstungna öga och medelst en uppväckt
storm splittrade hans farkost. Med knapp nöd lyckades
O. simmande uppnå stranden af Scheria, faiakernas land
(Korfu?), där han i hjälplöst och utblottadt tillstånd
påträffades af konung Alkinoos’ unga dotter, den ädla
Nausikaa. Hon förde honom till sin faders palats, där
han blef gästfritt emottagen och på ett faiakiskt
skepp sofvande befordrades till Ithaka. Ensam
och okänd beträdde O. efter 20 års frånvaro sin
fäderneö. Mycket hade där förändrats. Hans son
Telemachos, vid faderns bortresa ett spädt barn, hade
uppvuxit till en kraftfull ung man, men var dock ej
i stånd att afstyra det ofog, som bedrefs af mer än
ett hundratal unga ädlingar, hvilka under förevändning
att eftersträfva hans moders, den sköna och högsinnade
Penelopeias (se d. o.), hand våldgästade huset och
förödde dess tillgångar. Nu var dock hämndens timma
slagen. Med tillhjälp af Telemachos och två gamla
trotjänare, för hvilka han gett sig till känna, samt
kraftigt understödd af gudinnan Athena, lyckades
O. bestraffa de öfvermodige friarna, af hvilka de
fleste föllo för hans egen hand. Af oförliknelig
skönhet är till slut den i Odysseus båda sista sånger
meddelade skildringen, huru O. under outsäglig glädje
igenkännes af sin trofasta maka och sin åldrige
fader, huru han återinträder i sin länge saknade
husliga lycka och, sedan ett af de dödade friarnas
anförvanter tillställdt upplopp blifvit bilagdt,
äfven i sin kungliga och landsfaderliga myndighet. En
yngre saga förtäljer, att O. dödades af Telegonos,
hans och Kirkes son, hvilken kom till Ithaka för att
uppsöka sin fader och därvid sammanstötte med den för
honom okände O. – Såsom varande en synnerligen populär
sagohjälte framställdes O. och hans äfventyr ofta af
antikens bildande konst; af dylika bilder finnas i
behåll i synnerhet vasmålningar och gemmer. Polygnotos
och Parrhasios (se dessa o.) framställde honom
i målningar. Vanligen afbildas han med sjömäns
toppiga hufvudbonad (se fig.). – Litt.: Buchholz,
"Homerische kosmographie und geographie" (1871), Bär,
"Über die homerischen lokaliteten in der Odyssee"
(1877), H. v. Schwerin, "Odysseus’ irrfärder,
geografisk undersökning" (i Lunds universitets
årsskrift, 1909), J. Bergman, "Sagan om Odyssevs,
hans äventyr och irrfärder på hav och land och
i dödsriket, berättad för ungdom" (1906).
A. M. A.

Odysseus [-di’-], nygrekisk krigshöfding,
f. på 1780-talet i Prevesa och son till en känd
armatolchef, Andrutsos, var 1814–20 befälhafvare för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>