507 Odådehraun-Odödlighet 508 Ali paschas af Janina lif vakt. Efter grekiska frihetskampens utbrott (1821) hindrade han skickligt en turkisk här att nedtränga till Salona och försvarade framgångsrikt Gra via, men råkade redan 1822 i öppen oenighet med den provisoriska regeringen i Aten och centralstyrelsen på Morea. 0. nedlade då sitt befäl, men återkallades snart och försvarade 1823 tappert passet vid Thermopylai mot turkarna samt undsatte Missolonghi. Afsatt efter den misslyckade belägringen af Chalkis, inlät han sig 1824 i förrädiska underhandlingar med fienden, men vann ingen anslutning. Ångerfull öfverlämnade han sig till sist åt regeringstrupperna, hvarefter han fördes till Aten och stryptes i fängelset natten till 17 juni 1825. Ett monument öfver 0. restes 1888 i Gravia. Odådehraun. Se OdåÖa-hraun. Odödlighet (I m m or t a Ii te t), filos., är den egenskapen hos människan, att någon sida af hennes väsen, oberoende af hennes lekamliga död, i all evighet fortfar att vara till. Naturligtvis är detta den sida hos människan, som utgör hennes egentliga väsen, ty ett väsen i egentlig bemärkelse kan ej upphöra att vara till (aliquid nihil fieri nequit); endast tillfälliga bestämningar kunna detta. Hvad man då anser vara det odödliga hos människan, beror tydligen på, hvad det är, i hvilket man finner det väsentliga hos henne. Materialismen känner konsekvent ingen annan odödlighet hos människan än den, att de materiella stoftatomer, af hvilka hennes kropp består, under förändrade former fortlefva i tidernas tider. Panteis-men och med denna besläktade världsåsikter antaga däremot hvad man kallat en generell odödlighet. Något andligt eller åtminstone något annat och mer än det rent kroppsliga fortlefver visserligen, men detta är ej den mänskliga individen själf, utan något mer eller mindre allmänt, för flera eller alla människor gemensamt. I detta allmänna ser nämligen panteismen vårt väsen. Individualiteten är endast en tillfällig form, hvari detta uppenbarar sig. På särdeles ofullkomligt sätt framträder den generella odödlighetsläran i antagandet, att människans odödlighet skulle bestå däri, att hon fortlefver i sina efterkommande, i människors erinring ("namnets odödlighet") eller i sitt verk. I mer frigjord form visar den sig redan där, hvarest man hänvisar till människosläktets antagna eviga fortbestånd på jorden. I sin renhet är den emellertid för handen egentligen först i sådana åsikter, hvilka betrakta människan som en manifestation af världsanden och i den senares odödlighet se hennes. Man har på denna ståndpunkt träffande förliknat människan vid en bölja i hafvet: när den sjunker, är den ej mer till som denna bölja, men allt det vatten, hvaraf den bestod, är kvar som integrerande del i hafvets stora vattenmassa (Spinoza). Men människan kan i tanke och vilja mer eller mindre troget uppenbara sig som en form af världsanden eller, som man ock uttryckt detta, deltaga i dennes tänkande och viljande. Hon gör det trognare i samma mån, som det hon tänker är sant och det hon vill är godt, i samma mån, som båda utgöra det väsentliga i människolifvet. I den mån hon gör detta, tänker och vill hon äfven det odödliga och eger då odödlighet i sannare mening än den, hvars tanke och vilja riktats på det oväsentliga och för- gängliga. Den förra räddar undan förgängelsen det väsentliga i sitt lif sinnehåll. Den senare kan ej göra detta; hennes tankar och hennes vilja dö med henne. Endast en teistisk världsåsikt kan med bibehållen konsekvens tillerkänna människan en personligt individuell odödlighet. Förutsättningen härför är naturligtvis, att man lyckats visa, att människans individuella personlighet utgör hennes väsen, något som i sin ordning förutsätter, att man tillägger den individuella personligheten öfver hufvud en absolut betydelse. Till uppvisandet af det förra syfta ytterst de vanliga s. k. "bevisen för själens odödlighet". Flera sådana ha framställts. 1) Det ontologiska beviset sluter från människosjälens andlighet till hennes oförstörbarhet och odödlighet. 2) Det teologiska finner människoandens förintelse oförenlig med Guds vishet och godhet. 3) Det teleologiska finner denna förintelse oförenlig med världens ändamålsenlighet, alldenstund människan eger anlag, som här aldrig utvecklas, mål, som här aldrig nås, och behof, som här aldrig fvllas - följaktligen visar sig danad för evigheten. 4) Samvetsbeviset sluter från vårt medvetande om en ovillkorlig förpliktelse, som ej låter sig förklaras ur det timliga lifvets förhållanden, till vårt medlemskap i ett öfversinnligt rike, till att vi äro evighetsvarelser. 5) Det moraliska beviset, framställdt af Kant, utgår från vårt sedliga medvetandes fordran, att dygd och lycksalighet en gång skola förenas, och sluter därifrån att, alldenstund ofta ej så sker här i världen, det är i ett annat lif dygden skall få sin belöning, lasten sitt straff. - Alla dessa bevis syfta tydligen tillbaka till den mänskliga personlighetens karaktär af att vara ett väsen i egentlig bemärkelse, ehuru uppvisad och fattad ur olika synpunkter. Det är denna dess karaktär, som teoretiskt röjer sig i dess andlighet, praktiskt däri, att den är grund till en oafvislig fordran; det är ock denna, som gör dess förintelse oförenlig med vare sig Guds egenskaper och världens ändamålsenlighet i allmänhet eller särskildt en sedlig världsordning. Samtliga de fordringar, som utgå från vårt personliga lif, skulle nämligen sakna all betydelse, i fall detta lif vore endast en tillfällig form hos det opersonliga. Men oförtyd-bart röjer detta lif å andra sidan sin odödlighet redan däri, att vi äro medvetna om förgängelsen och ofullkomligheten. Ty detta medvetande är ingenting annat än den negativa sidan af vårt medvetande om oförgänglighet och fullkomlighet - om att vi äro evighetsvarelser. Man har ock därför träffande sagt, att vi i medvetandet om vår dödlighet ega "försäkringsbrefvet på vår odödlighet". - En hufvudsaklig svårighet vid antagandet af den individuella odödligheten har man trott sig finna däruti, att människans andliga lif här i tiden är beroende af de kroppsliga organ, som i döden förstöras. Härvid är dock att märka, att detta beroende är endast relativt och afser endast andens aktualitet här i världen, hvadan det ej heller innebär något hinder för vår personliga fortvaro i andra lifsformer, där anden är frigjord från detta beroende. Emellertid måste man därvid göra sig fri från åtskilliga sinnliga föreställningssätt, som förorenat odödliehetsläran och gjort den orimlig. Ett sådant föreställningssätt är t. ex. antagandet, att anden är ett slags materia, som genom döden lös-