519 Oetzthalalperna-Offa 520 senare den högst belägna ständigt bebodda orten i Österrike. I öfre dalen är boskapsskötsel nästan uteslutande befolkningens näringskälla. (J- F- N.) Oetzthalalperna [ö'ts-]. Se Alperna, sp. 698. Oeuvre, plur. Oeuvres [ö'vr], fr. (af lat. opus, se d. o.), alster, arbete, verk (skrift eller konstverk). Oeynhausen [ön-], Bad-O., före 1847 Rehme, stad (sedan 1859) och besökt badort i preussiska reg.-omr. Minden (Westfalen), vid Werre, 5 km.

Ett af badhusen i Bad-Oeynhausen.

ofvanför dess utlopp i Weser. 4,291 inv. (1910). Progymnasium med högre flickskola. Termalsoolbad, varma salta bad med fri kolsyra. De fem borrade källorna förete i afseende på sin kemiska sammansättning samma karaktär och verkningar som Nauheimkällorna. Halten af koksalt växlar mellan 3,167 och 3,477 kbcm., halten af kolsyra (1,082--1,090 kbcm.) är något mindre än i Nauheim, temperaturen i källorna 33,25° C. -- 42,9°. O. besökes ej så mycket af hjärtsjuka patienter som Nauheim, men antalet ryggmärgslidande af olika slag är betydligt större, och dit hänvisas vanligen dylika patienter. Genom tillsats af moderlut ökas salthalten i baden. Badanordningarna äro förstklassiga. Frekvens 20--25 tusen patienter. Badorten är uppkallad efter bergshauptmannen K. v. Oeynhausen, som varit ledare af borrningarna efter mineralvattnet och som tog verksam del i kurplatsens anordning. J. F. N. Ln. O. F., förkortn. för Oddfellows (se d. o.). Ofanto [åfa'ntå l. åfantå], lat. Aufidus, flod i södra Italien, rinner upp i prov. Avellino, bildar gräns mellan prov. Avellino och Foggia i n. samt Potenza och Bari i s. samt faller ut i Adriatiska hafvet n. om staden Barletta. Längd 134 km. Flodområde 2,764 kvkm. (officiella uppgifter). Söder om dess nedre lopp ligger slagfältet vid Cannæ. (J. F. N.) Ofeegh [wfeg], JohannesNicolai, biskop, f. troligen i Närke, d. 1574, namnes först 1560, då han var anställd vid en församling i Stockholm. Efter Petrus Nigers död befordrades han 1562 till biskop i Västerås och gjorde sig i denna egenskap känd genom nit för god ordning. Jfr L i k v o r i s t-striden. -rn.* Ofelbarhet (Infallibilitet) kallas den ämbetsegenskap hos den romerske påfven, i kraft af hvilken allt det, som han ex cathedra Petri ("från Petrus' stol"), d. v. s. i sin ämbetsutöfning som den kristna kyrkans herde och Kristi ståthållare på jorden, bestämmer och påbjuder rörande tros- och sedeläran samt därmed besläktade kyrkliga angelägenheter, har gudomlig auktoritet och därför ovillkorligen bör tros och åtlydas. Denna högsta läroauktoritet inom kyrkan (suprema magisterii potestas) är en sida af påfvens primat, som vatikankonsiliet 1869--70 i sin konstitution af 18 juli 1870 fastställde som kyrklig dogm (ofelbarhetsdogmen), hvilket beslut framkallade stark opposition från flera håll och blef orsaken till en betydelsefull schism inom kyrkan (se Gammalkatoliker). Denna dogm afser icke blott de påfvar, som efter vatikankonsiliet uppstiga på påfvestolen, utan också alla de föregående påfvarna, en konsekvens, som genom kyrko- och dogmhistoriens vittnesbörd är ofelbarhetsdogmens kanske svagaste sida. Däremot är den folkliga uppfattningen af ofelbarhetsdogmen, nämligen att påfven i allt hvad han, äfven som enskild person, gör och låter skulle vara ofelbar, grundad på okunnighet eller missuppfattning. Ty enligt denna dogm är det blott som det apostoliska ämbetets innehafvare och utöfvare han är ofelbar, icke som enskild person. Ofelbarhetsdogmen inrymmer mycket väl möjligheten, att påfven i sitt enskilda lif kan vara behäftad med ganska stora fel och brister. -- Dogmen om påfvens ofelbarhet är en konsekvens af papalsystemet, sådant detta fr. o. m. Gregorius den store (590--604) började utveckla sig i strid mot episkopalsystemet. Enligt det senare systemet utgöra de allmänna (ekumeniska) kyrkomötena den högsta kyrkliga auktoriteten, hvilket också kyrkohistorien visar ha varit det ursprungliga förhållandet alltifrån Konstantin den stores tid. Faktiskt var påfven emellertid den västerländska kyrkans "ofelbara" och högsta auktoritet redan under papalsystemets glansperiod, som nådde sin spets med Innocentius III:s (1198--1216) uppstigande på påfvestolen, och de s. k. reformatoriska kyrkomötena i slutet af medeltiden (i Pisa 1409, Konstanz 1414--18 och Basel 1431--43) utgjorde episkopalsystemets kraftigaste protest mot detta förhållande. Kyrklig dogm blef dock den påfliga ofelbarheten först 1870 under Pius IX. -- För de protestantiska kyrkosamfunden är den Heliga skrift den ofelbara auktoriteten i frågor, som röra tro och lefverne. J. P. Ofelia, Quintus Lucretius, romersk fältherre, d. 81 f. Kr., tjänade först under Marius, men öfvergick snart till Sulla. Åter i oppositionen, sträckte 0. sin ärelystnad därhän, att - f. ö. på ett olagligt sätt - söka konsulatet; då lät Sulla döda honom på Forum i Rom. Ofelmuren. Se Jerusalem, sp. 1368. Ofén [åfen]. Se Budapest. Offa [å'fə], angelsaxisk konung, d. 29 juli 796, blef 757 konung af Mercia, stadgade sitt välde där och började på 770-talet en rad eröfringskrig. Han besegrade omkr. 775 konungarna af Kent och Essex samt vann 779 en stor seger öfver konung Cynewulf af Wessex, från hvilken han återvann Oxford och landet n. om öfre Thames. O. vände sig sedan västerut, slog walesarna tillbaka och uppges till skydd mot dem ha anlagt en befästningslinje (vall och graf) från floden Wyes till floden Dees mynning, den efter honom uppkallade Offa's dyke, som dock af några forskare anses härröra från