tiden. Den är nu mestadels försvunnen. O. sökte genom underhandlingar med påfven Hadrianus I få till stånd ett särskildt ärkesäte för sitt rike (i Lichfield) och stod i vänskapsförbindelse med Karl den store. Han behärskade mot slutet af sin regering medelbart eller omedelbart nästan hela England s. om Humber och anses ha sträfvat efter att göra slut på smårikenas själfständighet under egna konungar. S:t Ethelbert (se d. o. 2), konung af östangeln, torde 794 ha halshuggits på O:s befallning. V. S--g. Offaly [åfäli], lord, irländsk storman. Se Fitzgerald, sp. 462. Offas dyke [åfosdaik]. Se Offa. Offenbach, kretsstad och den förnämsta fabriksstaden i storhertigdömet Hessen, prov. Starken-burg, på vänstra stranden af Main, 5 km. ö. om Frankfurt, dit en lokalbana samt en elektrisk järnväg föra. 75,583 inv. (1910). Gymnasium, högre realskola, handelsskola, handelslärarseminarium, yrkesskola o. a. läroanstalter. Bland byggnader märkes furstarnas af Isenburg slott i renässansstil (byggdt 1570--72), nu tillhörigt staten. 0. har stor tillverkning af sadlar och portföljer (6,000 arb.), af andra lädervaror (2,000 arb.), af skor (2,500 arb.), af gördelmakeri- och metallfantasiva-ror (2,500 arb.), af toalettvålar och parfymer (1,000 arb.), af lack, anilin och anilinfärger (800 arb.), af celluloid- och snörmakeriarbeten samt artiklar för beklädande af damhattar (3,000 arb.) jämte många andra industrier. Stor handel, äfven på transmarina orter. Från en centralstation drif-vas medelst komprimerad luft i rör genom gatorna verkstädernas luftmotorer. -- Staden omnämnes första gången 970, kom 1486 till furstarna af Isenburg och 1816, vid deras mediatisering, till Hessen-Darmstadt. Landsflyktiga franska protestanter, som efter 1685 funno en fristad i O., grundlade stadens industri. (J. F. N.) Offenbach, Jacques, fransk (tyskfödd) operettkompositör, f. 21 juni 1819 i Köln af judiska föräldrar, d. 5 okt. 1880 i Paris, kom redan som gosse till Paris, studerade ett år (1833--34) vid konservatoriet, blef cellist vid Opéra-comique och (1847) orkesteranförare vid Théåtre franpais samt gjorde sig snart känd som lycklig chanso-nettkompositör (till texter ur La Fontaines fabler). Hans första operett, Pepito (1853), gjorde däremot ingen lycka, men den följdes af en mängd dylika, som hade en ofantlig framgång, i synnerhet sedan O. själf 1855 öppnat en egen teater, Bouffes parisiens, först i Champs-élysées, sedan vid Passage Choiseul. 1866 lämnade han ledningen af denna och uppsatte sina stycken på åtskilliga andra teatrar, såsom Variétés, Palais royal m. fl. 1872--76 stod han ånyo i spetsen för en egen teater, nämligen Gaité. Han fick pjäser uppförda äfven på Opéra-comique (Barcouf 1860, Robinson Crusoe 1867, Vert-Vert 1869, Fantasio, 1872) och Stora operan (baletten Papillon 1860) äfvensom i Wien (La fée du Rhin 1864); men hans försök i den allvarligare eller större stilen misslyckades i allmänhet, ända tills Les contes d'Hoffmann på Opéra-comique vann en triumf, som han dock själf ej fick upplefva. Denna opera gafs nämligen först 1881. Efter en misslyckad konsertturné i Amerika, som O. själf beskref i en betydligt naiv bok: Notes d'un musicien en voyage (1877), lefde han uteslutande för insceneringen af sina verk. -- Med sina omkr. 100 operetter (till hvilka bl. a. L. Halévy och H. Meilhac i förening skrefvo libretterna) skapade O. en egen genre, som på sitt sätt varit ett lika troget uttryck för tidsandan som dess antipod, Richard Wagners operor, i sitt slag. Mot den senares tunga, kontrapunktiska apparat satte O. den lätta, populära, t. o. m. banala melodien; mot den andres medeltidsmystiska symbolik satte O. den glada njutningen af det närvarande lifvet, sådant detta tedde sig i Paris under andra kejsardömets ironiska skepsis och blaserade demimondesmak. O. har som tysk å ena sidan mera gemyt, men å andra sidan mindre smak än sina rent franska efterföljare. Som jude åter har han flera jämförelsepunkter med en af den moderna operans representativa män, Meyerbeer, som väl var honom öfverlägsen i musikaliskt vetande, men icke i melodisk begåfning, scenisk blick och förmåga att spekulera på hopens böjelser. Som melodist var O. en af sin samtids största talanger, ett omdöme, som icke lider minsta intrång däraf, att han ej sällan ställde sin begåfning i det vulgäras tjänst och äfven upprepade sig själf. Hans rytmik är pikant och originell, om än alltför ofta väl mycket dansant, instrumentationen ej sällan fyndig, den komiska kraften äfven i sin råhet stundom oemotståndlig. Då man hört, hvilken utmärkt musik han mäktat skapa i sina bättre ögonblick (särskildt uti "Contes d'Hoffmann"), måste man på det lifligaste beklaga, att ett sådant snille mest förslösade sin förmåga på efemera gyckelspel och frivoliteter "Offenbachiaden" har verkat öfvervägande skadligt både på smaken och moralen, det senare sannolikt i högre grad, än man vanligen vill medge. Likväl fordrar rättvisan det erkännandet, att O. själf ej i första hand kan göras ansvarig för sina librettförfattares dumheter och slipprigheter, om han än i sin mån dels förstärkte, dels maskerade dessa genom musikens rafflande färgläggning. -- O:s tidigare, smärre operetter äro i allmänhet älskvärda och oskyldiga skämtstycken, som på sin tid fyllde ett verkligt behof och till en del ännu i dag ges med fördel, såsom Une nuit blanche (1855; "En sömnlös natt", 1857), Les deux aveugles (1855; "De begge blinda", 1859), Le violoneux (1855; "Byspelmannen", 1859), La rose de Saint-Flour (1856; "Rosen i Saint-Flour", 1867), Le mariage aux lanternes (1857; "Förlofningen vid lyktsken", 1860), La chanson de Fortunio (1861; "Fortunios visa", 1862), Le voyage de MM. Dunanan (1862; "Herrar Dunanans resa", s. å.), Les bavards (1863; "De pratsjuka", 1873). Med Orphée aux enfers (1858; "Orfeus i underjorden", 1860) beträdde O. det parodiska och lasciva området, som hufvudsakligen, på mer eller mindre stötande sätt, odlades under 1860-talet i La belle Hélène (1864; "Den sköna Helena", 1865),