Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oldenbarnevelt l. Oldenbarneveld (Barnevelt), Johan van - Oldenberg, Herman - Oldenburg (storhertigdöme)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ken ny fart; särskildt rasade de på det religiösa
området, mellan arminianerna (se d. o.) och de stränge
kalvinisterna (gomaristerna). De förre stöddes
af O. och Hollands ständer, de senare hade på sin
sida det lägre folket, generalstaterna och Morits
af Oranien. Under inflytande af O., som alltjämt med
skärpa häfdade den provinsiella själfständigheten,
vägrade Hollands ständer sitt bifall till en af
generalstaternas majoritet beslutad nationalsynod
och värfvade äfven trupper för att undertrycka de
oroligheter, som de kalvinistiske ifrarna kunde ställa
till. Jäsningen bland folket växte emellertid till
en hotande höjd, och generalstaterna gåfvo Morits i
uppdrag att med vapenmakt framtvinga den värfvade
holländska styrkans upplösning. Morits ryckte med
sina trupper fram mot Utrecht, som anslutit sig
till Hollands politik, holländarna föllo strax till
föga, och Morits lät arrestera O. jämte ett par af
hans förnämsta anhängare, bland dem Hugo Grotius
(1618). O ställdes till rätta inför en särskildt
tillsatt domstol, hvars flesta medlemmar voro hans
personliga fiender; han vägrade att försvara sig
inför denna rätt, som ej hade någon laglig befogenhet
att sitta till doms öfver honom, men han blef dömd
till döden för högförräderi och halshöggs i Haag
13 maj 1619. Hans två söner, Reinier och Willem
, sökte hämnas hans död genom ett anslag mot
Morits’ lif (1623); anslaget upptäcktes. Reinier
halshöggs; Willem, den egentlige upphofs-mannen,
lyckades fly och kämpade sedan i spanjorernas led
mot sitt fädernesland. - O. är utan tvifvel en af den
holländska historiens mest betydande personligheter
och namnes med rätta vid sidan af Vilhelm af Oranien
som den nederländska fristatens grundläggare. Hans
verksamhet var af den största betydelse såväl för
utdaningen af republikens författning och organisation
som för skapandet af dess yttre maktställning. Äfven
om Hollands utveckling till en merkantil stormakt
inlade O. stora förtjänster. Sina största segrar
vann han på diplomatiens fält, och det har sagts,
att "O:s historia är identisk med den nederländska
politikens". O:s inre politik med dess starka häfdande
af den provinsiella partikularismen var knappast lika
lycklig för Nederländernas framtida utveckling, ehuru
hans ståndpunkt torde ha varit formellt riktig. De
anklagelser för landsförräderi och personlig
egennytta, som hans fiender framställde mot honom,
voro i hvarje fall fullständigt oberättigade. Han
var visserligen härsklysten och ofta hänsynslös,
men det kan dock ej råda tvifvel om, att hans
verksamhet alltid främst afsåg fosterlandets
nytta. Litt.: L. v. Deventer, "Gedenkstukken van
Johan van Oldenbarneveldt en zijn tijd" (1860-65),
Groen van Prinsterer, "Maurice et Barneveldt" (1875),
och Motley, "Life and death of John of Barneveldt"
(1874). T. G-l.
Oldenberg [å’l-], Herman, tysk
sanskritist och språkvetenskapsman, f. 1854 i
Hamburg, blef e. o. professor 1881 i Berlin samt
ord. professor 1889 i Kiel och 1908 i Göttingen. 0. är
en af samtidens mest betydande forskare på det indiska
området, och hans arbeten röra sig företrädesvis på
två hufvudområden, den vediska litteraturen (främst
"Rigveda") och den buddistiska såväl som på den
buddistiska lärans uppkomst och historia. Hans
viktigaste arbeten äro The Dipavamsa (med öfv. 1879),
The Vinayapitakam (5 bd, 1879-83) till dels öfvers. i
Vinaya texts (tills, med Rhys Davids i "The Sacred
books of the East", bd 13, 17, 20, 1881-85), Buddha,
sein leben, seine lehre, seine gemeinde (1881;
6:e uppl. 1909), The Grhya-Sutras (öfv. i "Sacred
books of the East", 2 bd, 1886-90), Thera Ga̅tha (i
"Pali Text society", 1883), Die hymnen des Rigveda
(I. Prolegomena, 1888), Die religion des Veda (1894),
Vedic hymns (öfv. i "Sacred books of the East", bd
46), Aus Indien und Iran (1899), Vedaforschung (1905),
Indien und die religionswissenschaft (1906), Indische
litteraturgeschichte (1903), Rigveda. Textkritische
und exegetische noten (2 bd, i "Abhandlungen der
Göttingischen gesellschaft der wissenschaften",
1909, 1912). K. F. J.
Oldenburg [å’l-], tyskt storhertigdöme, bestående af
3 vidt skilda delar: hertigdömet O. (med herrskapen
Jeverland och Kniphausen), furstendömet Lübeck
och furstendömet Birkenfeld, hvilka genom gemensam
arfföljd och författning äro förenade till en odelbar
stat. Sammanlagda arealen utgör 6,429 kvkm. med
483,042 inv. (1910), hvaraf 76,9 proc. protestanter,
22,3 proc. katoliker och 0,3 proc. judar.
Hertigdömet O., det egentliga hufvud- och stamlandet,
begränsas i n. af Nordsjön, som med Jadeviken
intränger djupt i landet, och f. ö. af preussiska
prov. Hannover, hvarjämte fria staden Bremens
område berör östra gränsen. Arealen utgör 5,385
kvkm. O. tillhör västra delen af nordtyska slätten,
och med undantag af södra delen, där Dammergebirge
nå en höjd af 145 m., är det nästan ett fullständigt
slättland med en svag lutning mot n. Med afseende
på sin naturbeskaffenhet består det af två delar:
det högre inlandet, geest (4,200 kvkm.), bestående
af sandslätter, omväxlande med stora hedar och
mossar, samt marsklandet (1,100 kvkm.) längs kusten,
bestående af bördigt alluvialland, som genom dammar
skyddas mot hafvet. Utanför ligga de s. k. watten,
som vid högvatten till större delen öfversvämmas
af hafvet. Klimatet är fuktigt; medeltemperaturen
är i staden O. under den kallaste månaden -0,9°
C., under den varmaste 16,5°. Hufvudfloderna äro
Hunte, som flyter till Weser, samt Haase och Söste,
hvilka flyta till Ems. Weser själf bildar på en lång
sträcka gräns i ö. Genom norra delen af landet går
dessutom en mängd småfloder, hvilka liksom de många
torrläggningskanalerna medelst slussar genom dammarna
utmynna i Nordsjön, Jadeviken eller Weser. För
torrläggning af de stora mossarna och som transportväg
för dessas produkter börjades 1855 anläggningen af den
segelbara Hunte–Emskanalen, som blef färdig 1894. –
Af hela arealen äro omkr. 66,6 proc. kulturland och
33,4 proc. icke odladt, mest bestående af hedar och
mossar; de senare lämna torf till bränsle och ett
knappt bete för flockar af grofulliga får. Stenkol
och malmer (med undantag af myrmalm) saknas alldeles,
och skogsarealen är högst obetydlig (7,9 proc. af
arealen). I "geest" skördas företrädesvis råg,
hafre, potatis och bohvete; marsklandets bördiga jord
producerar rika skördar af hvete, hafre, råg, hampa
och raps, men är särskildt lämplig till gräsbete. De
där uppfödda feta nötkreaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
