ken ny fart; särskildt rasade de på det religiösa området, mellan arminianerna (se d. o.) och de stränge kalvinisterna (gomaristerna). De förre stöddes af O. och Hollands ständer, de senare hade på sin sida det lägre folket, generalstaterna och Morits af Oranien. Under inflytande af O., som alltjämt med skärpa häfdade den provinsiella själfständigheten, vägrade Hollands ständer sitt bifall till en af generalstaternas majoritet beslutad nationalsynod och värfvade äfven trupper för att undertrycka de oroligheter, som de kalvinistiske ifrarna kunde ställa till. Jäsningen bland folket växte emellertid till en hotande höjd, och generalstaterna gåfvo Morits i uppdrag att med vapenmakt framtvinga den värfvade holländska styrkans upplösning. Morits ryckte med sina trupper fram mot Utrecht, som anslutit sig till Hollands politik, holländarna föllo strax till föga, och Morits lät arrestera O. jämte ett par af hans förnämsta anhängare, bland dem Hugo Grotius (1618). O ställdes till rätta inför en särskildt tillsatt domstol, hvars flesta medlemmar voro hans personliga fiender; han vägrade att försvara sig inför denna rätt, som ej hade någon laglig befogenhet att sitta till doms öfver honom, men han blef dömd till döden för högförräderi och halshöggs i Haag 13 maj 1619. Hans två söner, Reinier och Willem , sökte hämnas hans död genom ett anslag mot Morits' lif (1623); anslaget upptäcktes. Reinier halshöggs; Willem, den egentlige upphofs-mannen, lyckades fly och kämpade sedan i spanjorernas led mot sitt fädernesland. - O. är utan tvifvel en af den holländska historiens mest betydande personligheter och namnes med rätta vid sidan af Vilhelm af Oranien som den nederländska fristatens grundläggare. Hans verksamhet var af den största betydelse såväl för utdaningen af republikens författning och organisation som för skapandet af dess yttre maktställning. Äfven om Hollands utveckling till en merkantil stormakt inlade O. stora förtjänster. Sina största segrar vann han på diplomatiens fält, och det har sagts, att "O:s historia är identisk med den nederländska politikens". O:s inre politik med dess starka häfdande af den provinsiella partikularismen var knappast lika lycklig för Nederländernas framtida utveckling, ehuru hans ståndpunkt torde ha varit formellt riktig. De anklagelser för landsförräderi och personlig egennytta, som hans fiender framställde mot honom, voro i hvarje fall fullständigt oberättigade. Han var visserligen härsklysten och ofta hänsynslös, men det kan dock ej råda tvifvel om, att hans verksamhet alltid främst afsåg fosterlandets nytta. Litt.: L. v. Deventer, "Gedenkstukken van Johan van Oldenbarneveldt en zijn tijd" (1860-65), Groen van Prinsterer, "Maurice et Barneveldt" (1875), och Motley, "Life and death of John of Barneveldt" (1874). T. G-l. Oldenberg [å'l-], Herman, tysk sanskritist och språkvetenskapsman, f. 1854 i Hamburg, blef e. o. professor 1881 i Berlin samt ord. professor 1889 i Kiel och 1908 i Göttingen. 0. är en af samtidens mest betydande forskare på det indiska området, och hans arbeten röra sig företrädesvis på två hufvudområden, den vediska litteraturen (främst "Rigveda") och den buddistiska såväl som på den buddistiska lärans uppkomst och historia. Hans viktigaste arbeten äro The Dipavamsa (med öfv. 1879), The Vinayapitakam (5 bd, 1879-83) till dels öfvers. i Vinaya texts (tills, med Rhys Davids i "The Sacred books of the East", bd 13, 17, 20, 1881-85), Buddha, sein leben, seine lehre, seine gemeinde (1881; 6:e uppl. 1909), The Grhya-Sutras (öfv. i "Sacred books of the East", 2 bd, 1886-90), Thera Ga̅tha (i "Pali Text society", 1883), Die hymnen des Rigveda (I. Prolegomena, 1888), Die religion des Veda (1894), Vedic hymns (öfv. i "Sacred books of the East", bd 46), Aus Indien und Iran (1899), Vedaforschung (1905), Indien und die religionswissenschaft (1906), Indische litteraturgeschichte (1903), Rigveda. Textkritische und exegetische noten (2 bd, i "Abhandlungen der Göttingischen gesellschaft der wissenschaften", 1909, 1912). K. F. J. Oldenburg [å'l-], tyskt storhertigdöme, bestående af 3 vidt skilda delar: hertigdömet O. (med herrskapen Jeverland och Kniphausen), furstendömet Lübeck och furstendömet Birkenfeld, hvilka genom gemensam arfföljd och författning äro förenade till en odelbar stat. Sammanlagda arealen utgör 6,429 kvkm. med 483,042 inv. (1910), hvaraf 76,9 proc. protestanter, 22,3 proc. katoliker och 0,3 proc. judar. Hertigdömet O., det egentliga hufvud- och stamlandet, begränsas i n. af Nordsjön, som med Jadeviken intränger djupt i landet, och f. ö. af preussiska prov. Hannover, hvarjämte fria staden Bremens område berör östra gränsen. Arealen utgör 5,385 kvkm. O. tillhör västra delen af nordtyska slätten, och med undantag af södra delen, där Dammergebirge nå en höjd af 145 m., är det nästan ett fullständigt slättland med en svag lutning mot n. Med afseende på sin naturbeskaffenhet består det af två delar: det högre inlandet, geest (4,200 kvkm.), bestående af sandslätter, omväxlande med stora hedar och mossar, samt marsklandet (1,100 kvkm.) längs kusten, bestående af bördigt alluvialland, som genom dammar skyddas mot hafvet. Utanför ligga de s. k. watten, som vid högvatten till större delen öfversvämmas af hafvet. Klimatet är fuktigt; medeltemperaturen är i staden O. under den kallaste månaden -0,9° C., under den varmaste 16,5°. Hufvudfloderna äro Hunte, som flyter till Weser, samt Haase och Söste, hvilka flyta till Ems. Weser själf bildar på en lång sträcka gräns i ö. Genom norra delen af landet går dessutom en mängd småfloder, hvilka liksom de många torrläggningskanalerna medelst slussar genom dammarna utmynna i Nordsjön, Jadeviken eller Weser. För torrläggning af de stora mossarna och som transportväg för dessas produkter börjades 1855 anläggningen af den segelbara Hunte--Emskanalen, som blef färdig 1894. -- Af hela arealen äro omkr. 66,6 proc. kulturland och 33,4 proc. icke odladt, mest bestående af hedar och mossar; de senare lämna torf till bränsle och ett knappt bete för flockar af grofulliga får. Stenkol och malmer (med undantag af myrmalm) saknas alldeles, och skogsarealen är högst obetydlig (7,9 proc. af arealen). I "geest" skördas företrädesvis råg, hafre, potatis och bohvete; marsklandets bördiga jord producerar rika skördar af hvete, hafre, råg, hampa och raps, men är särskildt lämplig till gräsbete. De där uppfödda feta nötkreaturen