Historia. I slutet af 1000-talet nämnes en viss Egilmar som "en mäktig grefve i gränsområdet mellan friser och sachsare"; från honom härstammar den ännu regerande storhertigätten, och hans stamborg "Olde borg" (den gamla borgen) är den kärna, kring hvilken den oldenburgska staten uppvuxit. Omöjligt är ej att, som traditionen uppger, ätten härstammar från Karl den stores motståndare Widukind. Egilmars ättlingar voro vasaller under de mäktige sachsiske hertigarna; då efter hertig Henrik Lejonets fall (1180) O. kom under bremisk öfverhöghet, innebar detta öfvergången till en faktisk, om ock först på 1500-talet formligen fastslagen riksomedelbarhet. Vid midten af 1200-talet byggde grefve Johan I borgen Delmenhorst, efter hvilken hans efterkommande kallade sig "grefvar af O. och Delmenhorst". Men Delmenhorst styrdes ofta af bilinjer och förenades varaktigt med O. först under 1600-talet. -- I norra och västra delarna af det nuv. O. bodde friser och stedinger, med hvilka de oldenburgske grefvarna under medeltiden förde en mängd fejder. Stedingerna förlorade i slaget vid Altenesch 1234 en stor del af sitt land åt O.; genom strider i början af 1500-talet vanns från friserna bl. a. landet mellan Jadebukten och Weser. En af grefve Didrik den lyckliges (se d. o.) söner, Kristian VIII, valdes 1448 till konung af Danmark, hvarpå han 1454 öfverlämnade sin andel af O. åt sin yngre broder Gerhard den stridbare (se denne). Dennes sonson Anton I (d. 1573), som från 1526 regerade tills. med sina äldre bröder (en af dem var den från Sveriges historia bekante Kristofer; se d. o.), men efter 1529 faktiskt ensam, införde reformationen, men bistod kejsaren i Schmalkaldiska kriget och tog (1531) sitt grefskap formligen i län af kejsaren, hvarefter grefvarna af O. och Delmenhorst hade säte och stämma på westfaliska kretsdagen. Antons sonson Anton Günther (1603--67) förenade Delmenhorst för alltid med O. (1647), och äfven de sista frisiska herrskapen, Jeverland (1575) och Kniphausen (1623), förenades med O. Han regerade med kraft och klokhet samt lyckades under Trettioåriga krigets stormar bevara en nästan ostörd fred. Af kejsaren erhöll han äfven rätt till den indräktiga Wesertullen. Som han var den siste af sin ätt, tillföll O. efter hans död enligt en traktat konungen af Danmark, medan Jeverland tillföll furstarna af Anhalt-Zerbst. Enligt en öfverenskommelse af 1 juni 1773 med den i Ryssland och Holstein-Gottorp regerande linjen af huset O. bortbytte Danmark O. och Delmenhorst mot den hertigliga delen af Holstein, hvarvid intet förbehåll gjordes för den i Sverige regerande holstein-gottorpska linjens eventuella arfsrätt -- en sak, som Gustaf III uppfattade som en förolämpning och som förmådde honom att i dec. 1773 hos tyske kejsaren anmäla ett förbehåll för sina och sina bröders rättigheter. Emellertid tog den då regerande holstein-gottorpske hertigen och ryske storfursten Paul (sedermera kejsar Paul I) O. och Delmenhorst i besittning, men öfverlät dem redan s. å. (1773) till sin farfars kusin Fredrik August (d. 1785), furstbiskop af Lübeck, af den yngre gottorpska linjen, som 1774 af kejsar Josef II upphöjdes till hertig af O. (En broder till denne, Adolf Fredrik, hade 1751 blifvit svensk konung.) Som dennes son, Peter Fredrik Vilhelm (d. 1823), var sinnessvag, sköttes regeringen under hans lifstid af hans kusin, Peter Fredrik Ludvig, biskop och sedan 1803 furste af Lübeck. 1803 lades till O. en del af det sekulariserade biskopsdömet Münster. Till följd af det regerande husets förbindelse med Ryssland besattes O. 1806 af fransmän och holländare. Vid freden i Tilsit fick hertigen sitt land tillbaka och inträdde 1808 i Rhenförbundet. Men då han icke ville gå in på Napoleons förslag att utbyta sitt land mot Erfurt, besatte Napoleon landet 1810 och införlifvade det med franska kejsardömet, en omständighet, som viktigt bidrog till den slutliga brytningen mellan Frankrike och Ryssland. Wienkongressen återgaf honom O., ökadt med Birkenfeld (en del af det franska dep. Saar). 1818 afstod kejsar Alexander af Ryssland Jeverland. 1823 blef Peter Fredrik Ludvig regent äfven till namnet och efterträddes af sin son Paul Fredrik August (1829--53), som 1829 antog den redan af Wienkongressen bestämda titeln storhertig. 1836 slöt O. med Hannover och Braunschweig en gemensam tullförening, den s. k. steuerverein, som 1853 anslöt sig till den under Preussens ledning stående Tyska tullföreningen. Under revolutionsåret 1848 egde inga allvarsamma oroligheter rum i O., och storhertigen gaf landet 1849 en liberal författning, som 1852 reviderades i mera konservativ anda. August efterträddes af sin äldste son Nils Fredrik Peter (1853--1900), som afgjordt slöt sig till Preussens politik. Han afstod 1853 ett stycke land vid Jadeviken för anläggning af en preussisk krigshamn, ingick i tullföreningen och protesterade 1863 mot Kristian IX:s tronbestigning i Danmark. Han försökte visserligen också göra sin egen arfsrätt i hertigdömena gällande, men stod 1866 troget på Preussens sida. I kriget med Österrike ställde han sina trupper till Preussens förfogande, och 18 aug. s. å. ingick O. i Nordtyska förbundet. 1867 afstod storhertigen sina schleswig-holsteinska anspråk till Preussen för 1 mill. thaler och det holsteinska amtet Ahrensböck. 1871 inträdde O. i Tyska riket. Peter efterträddes af sin son, den regerande storhertigen Fredrik August (f. 16 nov. 1852). Genom en traktat af 1903 afstod Ryssland sina arfsanspråk på Oldenburg till förmån för hufvudmannen för huset Schleswig-Holstein-Sönderborg-Glücksborg. Litt.: Runde, "Oldenburgische chronik" (3:e uppl. 1863), Rüthering, "Oldenburgische geschichte" (2 bd, 1911, urspr. afsedd att bli en omarbetning af Halems "Geschichte des herzogtums Oldenburg", 3 bd, 1794--96), Pleitner, "Oldenburg im 19. jahrhundert" (2 bd, 1899--1900). (J. F. N.) N. H-tz. Oldenburg [å'l-], hufvudstad i storhertigdömet Oldenburg, ligger vid den segelbara Hunte, 3 km. n. om Hunte--Ems-kanalen samt vid järnvägar till Bremen, Osnabrück, Wilhelmshaven m. fl. orter. 30,242 inv. (1910), däraf 4/5 protestanter. Den inre, gamla staden omges af vattenfyllda grafvar och af avenyer (som efterträdt de gamla vallarna), utanför hvilka ligga de nya stadsdelarna med villor, parker och trädgårdar. Bland framstående byggnader, alla moderna, må nämnas storhertigliga slottet, konstindustrimuseet, det storhertigliga museet Augusteum, med storhertigens tafvelgalleri