627 Ollestads kronopark-Ollivier 628 af girigheten, prisbelönades 0. vid "Juegos flora-les". 0:s öfriga arbeten äro Croquis del natur al (1879), La papallona (1882), La febre d'or (s. å.), Notas de color (1883), Vilaniu (1886) och De tots colores (1888). De flesta af 0:s arbeten finnas äfven på kastiljanska, och många äro öfversatta till de flesta europeiska språk. Ad. H-n. Ollestads kronopark [alle-], i Hofs socken och Gäsene härad af Älfsborgs län, tillhör Slättbygds revir af Västra distriktet. Den består af gamla kronosäteriet Ollestad, hvilket enligt k. br. 11 dec. 1874 förklarats för kronopark, hvarjämte till densamma lagts utmarkerna till flera indragna militie-boställen. Genom k. br. 16 aug. 1878, 5 juni 1881, 7 maj 1885, 6 maj 1887, 18 dec. 1891 och 9 okt. 1909 ha åtskilliga skattehemman inköpts och tilllagts kronoparken, hvars areal vid 1910 års utgång var 1,212 har. S-r. Olliequist. _Se Johannes Matthise. Ollier [ållié], Louis Xavier Édouard Leopold, fransk kirurg, f. 1825, d. 1900, blef med. doktor 1857 och professor i kirurgi i Lyon 1877. De viktigaste af hans arbeten behandla benhinnans betydelse inom kirurgien och därmed sammanhängande frågor. De äro offentliggjorda dels i tidskrifter, dels särskildt för sig, såsom Traité expé-rimental et clinique de la regeneration des os et de la production artificielle du tissu osseux (2 bd, 1867) och Traité des résections et des operations conservatrices (3 bd, 1885-91). (R. T-dt.) Olli Ke'käläinen [å'lli-], pseudonym för skriftställaren A. I. Arwidsson. 0'llius, latinska namnet på floden Oglio (se d. o.). Ollivier [ålivié], Émile, fransk statsman, f. 2 juli 1825 i Marseille, d. 20 aug. 1913 i Saint-Gervais-les-bains, var son till Démosthéne 0., en ifrig republikan, som 1848-49 var led. af franska nationalförsamlingen och landsförvisades efter statskuppen 1851. Émile 0. blef 1847 advokat i Paris och började sin politiska bana strax efter februarirevolutionen 1848, då han, genom Ledru-Rol-lins inflytande, utnämndes till Franska republikens kommissarie i dep. Bouches-du-Rhöne och Yar. Ett halft år senare utnämndes 0. af Cavaignac till prefekt i dep. Haute-Marne, men måste af gå, då prins Louis Napoleon i dec. 1848 blef republikens president. 0. blef åter advokat i Paris och vann snart rykte för kunskaper och vältalighet. Vid de allmänna valen 1857 och 1863 valdes han till led. af Lagstiftande kåren, där han tillhörde den lilla republikanska grupp ("de fem"), som under de närmast följande åren utgjorde den "oförsonliga" parlamentariska oppositionen mot kejsardömet. 1861 trädde 0. emellertid i förbindelse med hertigen af Morny och närmade sig småningom alltmer Napoleon III, som han redan 1860 i ett ryktbart tal, hvari 0. besvor Napoleon att bli en banbrytare för folkfriheten, ostentativt kallat "le héros légendaire". Redan 1864 uppträdde 0. i ett märkligt tal häftigt mot den systematiska oppositionen mot kejsardömet, bröt 1866 öppet med sina förra republikanska vänner, och då kejsaren 19 jan. 1867 utlofvade åtskilliga liberala reformer, blef 0. den ifrigaste förkämpen för en försoning mellan det liberala partiet och kejsardömet. I skriften Le 19 janvier (1869) sökte han bevisa möjligheten af det dittills enväldiga kejsardömets förvandling till en konstitutionell och parlamentarisk styrelse. Vid de allmänna valen några månader senare fick han endast genom regeringens understöd en plats i Lagstiftande kåren. Som ledare för det nya liberala mellanpartiet ("le tiers-parti") inom densamma fick 0. af Napoleon III 27 dec. 1869 i uppdrag att bilda ett parlamentariskt kabinett. I detta kabinett, som bildades 2 jan. 1870, blef 0. själf justitieminister och konseljpresident. Han hade nu att kämpa mot både yttersta vänstern och yttersta högern. Men trots sina motståndares vältalighet och våldsamhet lyckades han i början vinna flera framgångar. Under oroligheterna i Paris efter prins Pierre Bonapartes mord på publicisten Victor Noir uppehöll 0. utan blodsutgjutelse, ordningen i hufvudstaden. Ledru-Rollin erhöll amnesti. Den impopuläre Seineprefekten Haussmann afskedades. Flera reformer genomfördes i afseende på administrationen och rättskipningen, och lindringar i presscensuren föreslogos. Ett af 0. ut-arbetadt och framlagdt förslag till statsförfattningens ändrande i liberal riktning, hvilket bl. a. innehöll införandet af fullständig ministeransvarighet, antogs af senaten 28 mars och sanktionerades genom allmän folkomröstning 8 maj, med ofantlig majoritet (7,3 mill. ja mot 1,56 mill. nej). Men denna glänsande framgång i inrikespolitiken följdes af fruktansvärda motgångar i utrikespolitiken. 0. ansågs vara fredsvän, och ännu 30 juni 1870 yttrade han inför Lagstiftande kåren: "Aldrig har fredens upprätthållande varit säkrare tryggadt än nu." Men likväl var han nog svag och lättsinnig att inför Lagstiftande kåren understödja och mot den gamle erfarne Thiers försvara det af kejsarinnan Eugénie m. fl. ledda krigspartiets politik, som i midten af juli 1870 ledde till den brådstörtade och olycksdigra krigsförklaringen mot Preussen. "Från denna dag börjar för ministrarna, mina medbröder, och för mig ett stort ansvar; vi öfvertaga det med lätt hjärta", utropade 0. från talarstolen i Lagstiftande kåren 15 juli 1870. Dessa öfvermodiga ord återföllo förkrossande på 0., då redan i början af aug. 1870 det ena nederlaget följde på det andra. Efter en af Lagstiftande kåren på Clément Duvernois' förslag 9 aug. antagen dagordning, som innebar, att kabinettet var odugligt att organisera landets försvar, måste ministären af gå; och nu allmänt af skydd, drog 0. sig undan till Italien. Därifrån återvände han i slutet af 1873 till Frankrike. Vid de allmänna valen 1876 och 1877 uppträdde han som kandidat till deputeradekammaren, men utan framgång. 0. utöfvade liflig författarverksamhet och invaldes 1870 (efter La-martine) i Franska akad. Utom ett par juridiska arbeten och en mängd artiklar i juridiska tidskrifter och i "Revue des deux mondes" utgaf han Démocratie et liberté (1867), "Une visite å la Cha-pelle des Médicis (1872), Lamartine (1874), Prin-