631 Ollonet-Olmiitz 632 och Kan-su samt östra Tibet för att studera lolos, miaotse och sifan - en färd på mer än 8,000 km., hvaraf 2,700 km. genom dittills okända trakter. Såväl de etnografiska som de rent geografiska resultaten af färden anses vara högst värdefulla; de äro ännu endast delvis offentliggjorda i Les derniers barbares (1911), Langues des peuples non chinois de la Chine (1912) och Recherches sur les musul-mans chinois (s. å.). Af äldre arbeten af 0. må nämnas De la Göte d'Ivoire au Soudan etc. (1901) och La Chine novatrice et guerriére (1906). Ollonet, anat. Se Könsorgan, sp. 647. Ollonfläsk, kam. Se Ollongäld. Ollongäld, kam., afgift till kronan för begagnande af dess regale ollonskog till bete för svinkreatur. Denna skatt, som af kronan uttogs endast i goda ollonår, fanns af gammalt i Skåne, Halland och Blekinge. Den betalades urspr. i svin (ollonfläsk) efter gårdens storlek, men sedermera inträdde lösen i penningar efter den årliga markegången för "ollonsvin". Ollongälden afskaffades genom k. kung. 12 dec. 1844. Kbg. Ollonkaffe, ett kaffesurrogat bestående af malda, rostade ekollon. Ollonkakao, ett af kakaopulver och finmalda rostade ekollon beredt preparat, som användes till dryck i magsjukdomar. G. L-m. Ollonsocker 1. K v e r c i t, kem., farm. Se E k, sp. 77, och K ve re i t. Ollonsvin, kam. Se Ollongäld. Ollonö (Å 11 o n ö), herresäte i östra Steneby socken, Östergötlands län, på södra sidan af Brå-viken, 4 mtl med en egovidd af 350 har, hvaraf 225 har åker och äng, och ett taxeringsvärde af 160,000kr. (1913). Huvudbyggnaden, som förr låg omedelbart vid Bråviken, men nu genom vattnets tillbakaträdande ligger ett godt stycke därifrån, uppfördes på 1660-talet af Gustaf Kurck efter ritningar af Nik. Tessin d. ä., ehuru källarvåningen med sina tjocka murar torde härröra från den af Göran Holgersson Gera 1584 byggda, som sannolikt var af trä. Den förstördes af ryssarna 1719, men var återuppbyggd 1740. 1905 o. f. år åter- Ollonö slotts nuv. fasad åt gårdssidan. ställdes den till det yttre (se fig.) i det skick, hvari den ter sig i Dahlberghs Suecise-verk. Äldste kände egaren är Johan Molteke, som 1383 sålde 0. till Bo Jonsson Grip. Det tillhörde sedan länge Grip-släkten och kom genom gifte till Holger Karlsson Gera, hvars efterkommande det tillhörde i två generationer, öfvergick genom gifte till riksrådet Sv. Somme (d. 1624), tillhörde därefter Knut Kurck och hans afkomlingar i flera led samt öfvergick genom gifte till grefve Klas Ekeblad, som 1738 sålde det. 1755-1864 tillhörde det släkten von Yhlen. 1905 köptes det af kommendörkapten K. G. Flach (d. 1911), hvars stärbhus nu eger detsamma. Wb£. 0'llula, Nätmagen, zool. Se M a g e, sp. 459. Olmedo [ålme;då], José Joaquin, sydamerikansk skald och politiker, f. 1784 i Guayaquil, d. där 1847, en kort tid advokat, blef deputerad i spanska cortes 1812, där han verkade för reformer i de spanska kolonierna. Vid resningen mot Spanien 1820 blef 0. juntans president, men nödgades 1822, då han kom i strid med folkmeningen, emigrera till Peru, som gaf honom flera viktiga uppdrag, diplomatiska missioner till England och Frankrike m. m. Efter revolutionen i Ecuador 1845 tillsattes en provisorisk regering med 0. i spetsen, men sedan den nya konstitutionen genomförts, drog sig 0. tillbaka till sin födelsestad, egnande sina sista år uteslutande åt diktning. Den första (kända) dikten af 0. är elegien &n la muerte de Maria Antonia de Borbon3 Princesa de Asturias (1807), som berömmes för sin korrekta spanskklassiska stil. Sitt största skalderykte förvärfvade 0. emellertid med La victoria de Junin, som i mera än åttahundra vers besjunger Bolivar, och med odet Al general Flores vencedor en Minarica, som äfven är ett skaldestycke af stort omfång. Af öfriga arbeten äro att nämna El aljabeto para el nino, religiösa och patriotiska dikter i elegant form, sonetter, öfversättningar af Horatius och Pope m. m. Ad. H-n. Olmen, zool. Se Amfibie r, sp. 829. Olmütz [å'l-; slav. Olomouc], stad och andra hufvudstad i Mähren, länge en af de starkaste fästningarna i österrikiska monarkien, ligger på högra stranden af Donaus biflod March samt står genom flera järnvägslinjer i förbindelse med Böhmen, Schlesien och Österrike. 22,245 inv. (1910), utom garnisonen, de fleste tysktalande. O:s ursprungliga befästning, en tornprydd ringmur, hade under 1500-talet tillökats med jordvall och graf samt sedan under Trettioåriga kriget ytterligare förstärkts af svenskarna, hvarefter Maria Teresia lät ombygga försvarsverken, så att O. blef en för sin tid mycket stark bastionsfästning. Efter 1839 försågs O. med ett stort antal detacherade verk, hvaremot en del af de gamla befästningarna i stället refs; men 1886 upphörde O., som nu på flera vägar kunde kringgås, att räknas till rikets fästningar. I de gamla fästningsmurarnas ställe ha anlagts promenader och en stadspark. Staden är säte för en furstärkebiskop (som väljes af domkapitlet) och har en stor domkyrka (från 1200- och 1300-talet, nyligen ombyggd), en teol. fakultet (med omkr. 160 studerande), en återstod af det 1581 stiftade, 1855 upphäfda universitetet, en högre realskola, ett tyskt och ett slaviskt högre gymnasium, ett lärar- och två lärarinneseminarier, en tysk handelsakademi, flera museer m. m. Industrien omfattar flera maltfabriker och sockerbruk, en ångkvarn, metallfabriker, tillverkning af kemiska preparat, choklad, sprit, läder m. m. Betydande handel med spannmål, malt, socker, boskap och ost. O., hvars anläggning tillskrifves romarna, var länge Mährens hufvudstad, tills regeringen 1640 flyttades till Brünn. Fordom endast biskopssäte, som hvars två