förste innehafvare Cyrillus och Methodius nämnas,
blef det 1777 ärkebiskopssäte, sedan biskoparna redan
1588 erhållit riksfurstlig värdighet. 5 (15) juni
1642 intogs staden af svenskarna under Torstenson, som
där gjorde ett rikt byte och höllo staden besatt till
1650. Juli 1642--mars 1645 blockerades O. förgäfves af
de kejserlige. 1741 togs staden af preussarna under
Schwerin, men återtogs
Olmütz omkr. 1664. Efter Comenius.
1742 af österrikarna. 1758 belägrades den förgäfves
af Fredrik II. I O. afsade sig 2 dec. 1848 kejsar
Ferdinand I regeringen till förmån för sin brorson
Frans Josef. 28 och 29 nov. 1850 höllos i O. mellan
preussiske ministern v. Manteuffel, österrikiske
ministern furst v. Schwarzenberg och ryska sändebudet
vid österrikiska hofvet grefve Meyendorff konferenser,
som ledde till de för Preussen förödmjukande
"Olmützpunktationerna" med afseende på det fredliga
ordnandet af den politiska oredan i Tyskland.
(J. F. N. L. W:son M.)
Olney [åu'lni]. 1. Stad i engelska
grefsk. Buckingham, vid vänstra stranden
af Ouse. 2,871 inv. (1911). Staden är
företrädesvis bekant i samband med W. Cowper,
som vistades där 1767--86 och där jämte John
Newton författade "Olney hymns". -- 2. Stad
i nordamerikanska staten Illinois. 5,011
inv. (1910). Export af landtmannaprodukter.
2. J. F. N.
Olney [äu^ni], Richard, nordamerikansk politiker,
f. 15 sept. 1835 i Oxford, Massachusetts, blef
1859 praktiserande advokat i Boston, 1874 medlem
af legislaturen i Massachusetts och 4 mars 1893
justitieminister (attorney general) i Cleve-lands
kabinett. Han efterträdde 9 juni 1895 i detta
utrikesministern W. Q. Gresham och innehade denna
post till Clevelands afgång 4 mars 1897, hvarefter
han återupptog sin advokatverksamhet i Boston. Under
hans utrikesministertid genomgick Förenta staternas
konflikt med England om Venezuelas gräns mot British
Guyana sitt kritiska skede och afvecklades sedan
genom skiljedom mellan England och Venezuela.
V. S-g.
Olof, Sankt. 1. Församling i Norrköpings stad. Se
Olai, Sankt. -- 2. Socken i Kristianstads län, Albo
härad. 3,663 har. 1,716 inv. (1912). Annex till Stiby,
Lunds stift, Albo och Järrestads kontrakt. -- 3. Socken
i Stockholms län, Ärlinghundra härad. 2,286 har. 403
inv. (1912). Socknen bildar med S:t Per en gemensam
kommun, kallad S:t Olof och S:t Per, med 3,550 har,
602 inv. (1912). Annex till Sigtuna, Uppsala stift,
Ärlinghundra kontrakt. -- 4. Fordom kapell i Stockholms
stad. Se
Adolf Fredrik, sp. 186.
Olof, Sankt, och
Sankt Per, kommun i Stockholms
län. Se
Olof, Sankt, 3.
Olof, svenska konungar. 1.
O. Trätälja,
som lefde omkr. 650, var enligt Snorre Sturlassons
Ynglingasaga och andra isländska källor son af
Uppsalakonungen Ingjald Illråde; hans
moder hette Gauthild, dotter af konung Algaut i
Västergötland. När Ingjald för att icke falla i
händerna på Ivar Vidfamne brände sig inne i Uppland,
befann sig enligt Snorre O., som då ännu
ej var fullvuxen, hos sin fosterfader Bofe i
Västergötland. Vid underrättelsen om sin faders
död begaf han sig först till sina anförvanter
i Närke, men när svearna fingo veta detta,
kunde han ej längre stanna där, utan drog
västerut till Klarälfven. Där lät han bränna
och bryta bygd; landet kallades sedan Värmland.
När svearna fingo veta detta, kallade de
honom hånande Trätälja. O. gifte sig med
Solveig eller Solva, dotter till konung Halfdan
Guldtand i Solöarna i Norge och hade med henne
två söner, Ingjald och Halfdan Hvitben. |
Emellertid blef på grund af den stora tillströmningen
af människor, som gjorts fredlösa i Svitjod af Ivar
Vidfamne och utvandrade till O., folkmängden för
stor i Värmland, och hungersnöd inträdde. Då folket
trodde, att O. var skulden till nöden och att Oden
var vred på honom, därför att han ej blotade
tillräckligt, företogo de sig att innebränna konungen
på hans gård vid Vänern och offra honom åt Oden.
De mera klarsynte förstodo dock, att orsaken till
nöden bestod i öfverbefolkningen, och drogo till
Solöarna, där Halfdan Hvitben uppfostrades,
bosatte sig där och gjorde honom till sin konung.
O:s son Ingjald blef konung i Värmland. i Till Halfdan
Hvitben leddes sedermera genom fyra led Harald
Hårfagers ättartal. O. är liksom sina företrädare
och efterföljare en historisk personlighet,
och Snorres uppgifter om honom, som till
största delen äro hämtade ur den från andra hälften
af 800-talet härrörande norska dikten "Ynglingatal",
äro antagligen i hufvudsak riktiga. -- Enligt en annan
isländsk källa, "Historia Norvegiæ", skulle O.
ha dött i Uppsala. Dess tolkning af
"Ynglingatal", som äfven innebär, att O:s binamn
skulle ha uppkommit på annat vis och som godtagits
af E. Wadstein ("Om Olov Trätälja och
