Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Omar Alchaijami l. Omar bin Chaijam (Omar Chaijam) - Omar ibnabi-Rebia - Omasus - Ombaai (Alor) - Omberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
685
Örnar ibnabi-Rebf’a-Omberg
686
gifvits med fransk öfv. af Nicolas (1867) och
med engelsk af Whinfield (1883). Dessutom har
den öfversatts till engelska af Edw. Fitz Gerald
(1859, sedermera utg. flera gånger; i svensk
tolkning af A. G. Damm 1912) och till tyska
af v. Schack (1878) och Bodenstedt (1881). Jfr
äfven Geiger och Kuhn, "Grundriss der iranischeu
philologie", II (1896- 1904), och Christensen,
"Muhammedanske digtere og tacnkere" (1906) L
K. v.z.
Örnar ibnabi-Retna. Se Ib n a bi - Rebi’a.
Omäsus, lat. Se Mage, sp. 459.
Ombaai (nu officiellt A l or), en af de Små
Sundaöarna i Ostindien, ligger n. om Timor,
från hvilken ö den skiljes genom Ombaaisundet,
och har en areal af 2,347 kvkm., med 194,000
inv. Befolkningen består uteslutande af infödingar,
en blandning af malajer och papuaer, som stå på
låg kulturgrad och ännu i början af 1800-talet
voro människoätare. ön tillhör Nederländska
Indien. Med Pantar och några mindre öar bildar den
Alor-gruppen (3,100 kvkm.) af de Små Sundaöarna.
(J. F N )
Omberg, bergshöjd i Östergötland på Vätterns östra
strand, ligger inom Väfversunda och Västra Tollstads
socknar. Berget, som i n. och s. har en längd af 10
km. och hvars största bredd är 3 km., har på midten
en höjd af omkr. 240 m. ö. h., men den längre söderut
belägna högsta toppen, Hjässan, når 262,8 m. ö. h. och
174,7 m. öfver Vättern. Omgifvet på ena sidan af
vatten, på den andra af slättland, synes O. vidt
omkring samt erbjuder själf vidsträckta utsikter
öfver hela Vättern och delar af de omgifvande
landskapen. Mera framstående delar af bergets
sluttningar ha särskilda namn, såsom Alvastra
branter längst i s. samt vidare mot n. åt landsidan:
Klintebergen, Makersbergen och Blanksbergen. Åt
sjösidan stupar O. merendels brant, på vissa ställen
med tvära stalp, stora kringvräkta klippor och en
mängd grottor. På denna sida träffas, från n. räknadt:
Måkbergen, Västra väggar, Mullskräerna, Grytsbergen,
Oxbåsebergen och Rödgafvel. O. var förr kunglig
djurgård, sedan 1805 till betydlig del kronopark, dit
en skogsskola är förlagd, och är i allmänhet beväxt
med skog, mest af barrträd. Dock finnes äfven löfskog,
hvaribland bok. Dess flora erbjuder för botanisten
mycket af intresse, och dess geologiska förhållanden
äro högst märkvärdiga. O:s hufvudmassa utgöres af
grofkornig granit; vid sydvästra delen finnes dock
äfven något gnejs. På den mot Vättern vända sidan af
berget anstår vid Elfvarums udde sandsten, därifrån,
norrut till Mullskräerna, brant uppresta lager af
skiffer (se fig.). Dessa båda bergarter tillhöra den
geologiska formation, som efter Visingsö blifvit
benämnd Visingsöserien l. Visingsöformationen (&e
d. o.). Norr om O:s granitmassa, vid Borghamn, finnes
silurisk kalk (ortocerkalk) i nästan horisontala
bäddar och är där föremål för brytning. Denna kalk
höjer sig endast obetydligt öfver Vätterns yta. På ett
relativt litet område träffas där följaktligen flera
skilda formationer, och O:s geologiska byggnad har
varit föremål för mycket olika tolkningar. Hisinger
antog, att graniten är yngre än Visingsöserien
samt att den genombrutit skiffrarna och därvid
förorsakat dessas uppresta läge. Den horisontalt
liggande ortocerkalken vid Borghamn skulle däremot
enligt hans mening vara afsatt efter granitens framträngande. Enligt en
annan åsikt skulle graniten ej blott vara yngre än
Visingsöserien, utan äfven yngre än ortocerkalken,
 |
| Parti af Omberg. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
