689 CmbroFob-Ombudsråd GOD på torra lokaler och ofta äro så organiserade, att de ej vätas, t. ex. genom vaxöfverdrag. Växter, som lefva i regnrika trakter och hvilkas blad vätas, äro ofta skyddade mot för långvarig väta genom bladens rörelser (t. ex. Mimosa-arter), genom utbildning af droppspets (se d. o.) eller bladens sam-metsartade yta, som befordrar en hastig afdunst-ning. G- L-m. Ombroföb, bot. Se O m brofil. Onibrométer (af grek. o'mbros, regn, och me'tron, mått), regnmätare, nederbördsmätare. Se Nederbörd, sp. 673-674. - Ombrometrogräf (af grek. gra'.jéin, skrifva), nederbördsmätare, som automatiskt upptecknar den fallande nederbördens mängd; själfregistrerande nederbördsmätare. Sådana apparater finnas af flera olika slag. De äro konstruerade antingen så, att den i mätaren fallande nederbörden nedrinner i ett kärl, som. då det blifvit fullt, vickar öfver och uttömmer sitt innehåll samt därefter återtar sin ursprungliga ställning, eller så, att nederbördsmätaren är ställd på en vågskål, som nedtryckes af nederbördens tyngd, i mån som denna faller, hvarvid vågarmens rörelse inregistreras på en af ett urverk kringvriden cylinder. Sistnämnda anordning har framför den förra den fördelen, att den kan inregistrera äfven nederbörd i fast form, såsom snö, trindsnö, isbark eller hagel. Dylika nederbördsmätare ange således icke blott nederbördens mängd under en viss tidrymd, utan också den tidpunkt, då nederbörd fallit, och den hastighet, hvarmed detta skett. R- R. (N. E-m.) Ombrone [åmbråne], lat. Umbro, flod i mellersta Italien (Toscana), upprinner 15 km. ö. n. ö. om Siena vid klostret Ombrone, genomflyter Marem-merna och faller ut i Tyrrhenska hafvet 15 km. s. v. om Grosseto. Längd 166 km. (J- F. N.) Ombro'phytum, bot. Se Balanophoracea3 Ombrytare, typograf, som emottar och fördelar manuskriptet samt bryter om (verkställer 0 m b r y t n i n g af) det satta i kolumner eller spalter. Ombu [åmbdj], bot. Se Phytolaccacese. Ombudsman, jur. "Om sysslomän eller ombudsmän" handlar 18:e kap. Handelsb., enligt hvad rubriken till kapitlet anger. I § l i nämnda kapitel omtalas ombudsman såsom ölen, hvilken "varder af annan ombuden att å dess vägnar något syssla och uträtta och säger där ja till". Huru begreppet ombudsmannaskap enligt ifrågavarande kapitel 1 lagen närmare bör bestämmas, framgår ej fullt klart af laginnehållet, och därom äro ock delade meningar. Kapitlet afser det aftal, som man benämner uppdrag (mandat): en person (uppdragsgif-varen, mandanten) öfverenskommer med en annan (mandatarien, sysslomannen, ombudsmannen), att denne senare skall för den förres räkning uträtta något. Att mandatariens åtagande kan afse företagande af rättsärenden, är uppenbart; tvifvelaktigt är fasthellre, huruvida icke lagstiftaren i ifrågavarande kapitel uteslutande afsett uppdrag att företaga rättsärenden. Lagstadgandenas innehåll och affattning ge närmast vid handen, att detta är fallet. Ger man det institut, hvarom kapitlet handlar, denna trängre innebörd, så har man ock klart utstakat gränsen emellan samma institut och institutet tjänstelega; anser man däremot, att det om-budsmannaskap, som afses, kan gå ut äfven på an- dra handlingar än afslutandet af rättsärenden, är det knappast möjligt att uppdraga en fullt bestämd gräns emellan de båda instituten. - Man skiljer inom rättsvetenskapen emellan mandat och fullmakt. Medan mandat, enligt hvad ofvan antydts, är ett aftal emellan två personer, som ger upphof till ett rättsförhållande dem emellan med ömsesidiga rättigheter och skyldigheter, är fullmakt en ensidig viljeförklaring, hvarigenom en person (full-maktsgifvaren) bemyndigar en annan (fullmäktigen) att handla i den förres namn, med bindande verkan för honom. Fullmakten är en förklaring, riktad till tredje man, och grundlägger ej i och för sig något rättsförhållande mellan fullmaktsgifvaren och fullmäktigen. En annan sak "Sr, att fullmakt kan vara och i verkligheten oftast är förbunden med ett uppdrag. Med bestämmelserna i 18:e kap. Handelsb. torde lagstiftaren just ha afsett en förening af fullmakt och mandat. Det finnes nämligen goda skäl för den åsikten, att lagstiftaren här egentligen tänkt blott på sådana aftal, genom hvilka mandatarien åtager sig att uppträda som ställföreträdare för mandanten ; härför talar framför alit stadgandet i § 2 att, hvad ombudsman efter fullmakt gör och sluter, det vare så gillt, som huf-vudman det själf gjort och slutit hade. Det må nu emellertid förhålla sig huru som helst härmed, huruvida i 18:e kap. Handelsb. afsetts allenast med fullmakt försedda mandatarier eller äfven mandatarier utan fullmakt, det gäller under alla omständigheter att fasthålla, att mandat och fullmakt äro begreppsligt från hvarandra skilda institut och att ett mandat icke behöfver innehålla en fullmakt, liksom omvändt en fullmakt icke behöfver vara förenad med ett mandat. Om ett särskildt slag af ombudsmän handlar 15:e kap. Rättegångsb. Under rubriken "om laga ombudsman eller fullmäktig" upptagas där bestämmelser om rättegångsfullmäktige och om den handling, rättegångsfullmakten, hvarpå sådan fullmäktig grundar sin behörighet att i rättegång företräda part. I åtskilliga offentliga verk är under benämningen ombudsman anställd en funktionär, som har till hufvudsaklig uppgift att föra verkets talan; samma benämning är ock vanlig för den, som är anställd hos förening, stiftelse eller annan dylik privat juridisk person för att föra dess talan. Konkurslagens stadganden ang. rättens ombudsman må ock i detta sammanhang framhållas. Slutligen må blott erinras om den ombudsmannabefattning, som enligt R. F. innehafves af riksdagens justitieombudsman (se d. o.), äfvensom därom, att justitie-kanslern i § 27 R. F. betecknas som "konungens högste ombudsman". Denna justitiekanslerns benämning har, liksom själfva ämbetet, sitt ursprung i Karl XII:s kansliordning af 26 okt. 1713, som i spetsen för Justitierevisionen ställde en högste ombudsman, till hvars biträde en förste ombudsman var satt i tillsyn öfver lagarnas efterlefnad. Dessa ämbeten indrogos i 1719 års kansliordning, och högste ombudsmannens ämbete utbyttes mot justitiekanslerns (se d. o.). E. K. Ombudsråd. I Karl Xll:s kansliordning af 26 okt. 1713 (tr. i de af Floderus utg. "Handlingar till kon. Carl XILs historia", III), hvarigenom grunden lades till departementalindelningen för