693 Omedelbart anfall-Omer pascha 694 digheter med den hänsynslöse guvernören sir Hudson Lowe måste han 25 juli 1818 lämna ön. Då 0. i bref till brittiska amiralitetet förklarat, att Napoleons lif ej var säkert på S:t Helena, ströks han från listan på marinläkare. Efter att i ett par broschyrer ha i mörka färger skildrat behandlingen af Napoleon utgaf han efter dennes död sin på dagboksanteckningar stödda skildring Napoleon in exile, or a voice from S:t Helena (2 bd, 1822, ny uppl. 1889), hvilken väckte stort uppseende, men lider af tendentiösa öfverdrifter. (V S-g.) Omedelbart anfall. Se F ak t k ön s t, sp. 215. Omedelbart valsätt. Se Val. Omedvetna, Det. 1. Psyk., sammanfattningen af det, som ej medvetet uppfattas. Under det att för Cartesius själslif och medvetande identifierades, införde L e i b n i z begreppet omedvetna förnimmelser. Sådana antagas särskildt för att fylla i luckorna inom den psykiska kausalkedjan, t. ex. mellan de ursprungliga förnimmelserna och deras reproduktion i erinringen. Men om det h. o. h. omedvetna kunna vi naturligtvis ej göra oss någon som helst föreställning. Många filosofer och psykologer ha därför velat stanna vid ett blott relativt omedvetet, en lägsta grad af medvetenhet. Andra ersätta de omedvetna förnimmelserna med h järnprocesser (cerebration). - 2. Metajys. Hartman n karakteriserar det absoluta som "det omedvetna", hvilket han antar vara på en gång en aktiv, grundlös, ologisk, oändlig vilja och en passiv, ändlig föreställningsförmåga. l-2. S-e. Ome'ga (Ω, ω), ”långt å”, den sista bokstafven i det grekiska alfabetet. Om uttrycket Alfa och omega se art. A, sp. 3—4. Ome'gamaskin. Se Mjölkningsmaskiner, sp. 749. Omej. Se Omi. Omele'tt (fr. omélette\ af oviss härledning), ett slags äggkaka, som tillredes utan mjöl och gräddas endast på ena sidan samt hopvikes, oftast öfver inlagda skinktärningar, o. au lärd [åmlä'tt å lär], fågelhachis, champinjoner, hummer, kräftstjärtar, sylt, o. aux confitures [å kåfityr], gräslök och persilja m. m., o. aux fines herbes [finsä'rb], o. s. v. Omen, lat., plur. ömina, förebud, betecknade hos de gamle romarna dels i allmänhet en handling eller tilldragelse, hvilken uppfattades som betydelsefull för det tillkommande, godt eller dåligt "förebud", dels, och i synnerhet, ett hörbart sådant, ett tillfälligt uttaladt ord, namn, en sats e. d. af god eller dålig "klang". Som exempel på omin.a må anföras följande (jfr Cic. de div. I: 45, 102 ff. II: 40, 83 f.). Kort innan ^Imilius Paullus skulle afresa till kriget mot Perseus (Persa) af Ma-cedonien, svarade hans lilla dotter en dag på faderns fråga, hvarför hon var så ledsen: Per sa periit: "det är slut med Persa" (P. hette hennes lilla hund, som dött). Fadern omfamnade henne och svarade: Accipio, mea filia, omen ("jag mottar förebudet, min dotter"). Perseus blef besegrad och dog i romersk fångenskap. - När Crassus inskeppade sig till Orienten, där han blef dödad i kriget mot parterna, utbjöd en månglare fikon från Caunos med ropet: Cauneas, som lät som ett varnande: cave ne eas ("akta dig att resa!"). I många fall berodde det på vederbörandes god- tycke, om han ville uppfatta det hörda som förebud eller ej; han kunde också ofta genom en fyndig replik ge* det en annan betydelse-eller genom påbjudande af tystnad, särskildt vid offer, förebygga olycksbådande uttalanden. Vid viktigare förrättningar, såsom utskrifning o. d., började man om möjligt med namn af god klang, såsom Valerius, Salvius o. d.; vid förpaktningen af statens inkomster uppropade man på entreprenadauktionen först ostronfisket i Lucrinus lacus, hvars namn hade anklang till lucrum (vinst); ej sällan ändrade man ortnamn - så fick Mal(e)ventum, på grund af sammanställningen med male, "illa", efter romarnas eröfring namnet Beneventum (bene, "väl") -, hvarjämte man sökte förtaga betydelsen af ett olycksbådande ord genom att bedja gudarna af-vända det omen, som låg däri. H. Sgn. Omen acci'pio, lat., "jag antager varslet"; jag ser ett lyckligt förebud i detta uttalade ord, i denna tillfällighet (se föreg. art.). 0'menak. Se U m a n a k. Ome^tum, anat. Se Mesenterium (fig.) och N ä t e t. Omer [åmär], S : t. Se S a i n t- O m e r. Omer pascha [åmer-], turkisk fältherre, f. 24 nov. 1806 i Plaski på österrikiskt område, d. 18 april 1871 i Konstantinopel, hette eg. Michael Lat-tas och tillhörde en kristen kroatisk familj, men flydde som kadett, till följd af någon förseelse, 1828 till Turkiet, öfvergick till islam och anställdes först som informator för en hög turkisk ämbetsmans barn, sedermera som skrif-vare i krigsministeriet, skriflärare åt sedermera sultan Abd-ul-medjid och till sist som officer i turkiska armén. (Han kallades denna tid Omer efen-di.) Under Portens fälttåg i Syrien mot Muhammed Ali nådde O. 1840 brigadgenerals rang, hvarefter han vintern 1841-42 lade i dagen stor strategisk skicklighet som underbefälhafvare för den turkiska styrka, som besatte Libanons oroliga område. Han erhöll därefter civilförvaltningen där, men ställde sig partiskt på drusernas sida gentemot maroni-terna och hade därigenom drygt ansvar för utbrottet af det blodiga stamkriget sommaren 1842. 1848 var 0. den militäriske ledaren af den turkiska kår om 23,000 man, som inryckte i Valakiet för att under samverkan med ryssarna dämpa den nationella frihetsrörelsen i Donaufursten domen a. Han återställde okt. 1850-april 1851 genom flera segrar, särskildt efter intagandet af fästningen Bihac, lugnet i det upproriska Bosnien och började i dec. 1852, med 60,000 man och efter en af honom skickligt uppgjord plan, krigsoperationer mot Montenegro, hvilka dock redan i jan. 1853 till följd af Österrikes hotande hållning måste afbrytas. 0., som vid denna tid utnämnts till pascha, öppnade s. å. det s. k. Krimkriget genom att öfvergå Donau, besätta Kalafat och vid Oltenita (4 nov.)