705 Omröstning 706 regler gälla fortfarande. Enligt dem skola bisittarna afge motiverade, på lag och klara skäl grundade röster i ordning från "den som ytterst sitter" (den till tjänsteåldern yngste). För att röster skola få anses samstämmiga, fordras icke blott öfverensstämmelse i slutresultatet, utan ock i den grund, hvarpå detta stödes, och den mening, om hvilken på sådant sätt de flesta rösterna förenat sig, blir i vanliga fall utslagsgifvande, äfven om andra, till slutresultat eller grund afvikande meningar tillsammans fått flera röster. Bli rösterna jämnt delade mellan två meningar (paria vota), gäller den af dessa, som "den främste" (den i omröstningen deltagande ordf.) biträdt, men i brottmål den "lindrigaste". Vid röstsplittring i brottmål mellan flera meningar än två gälla deras röster, som "kunna närmast till hvarandra jämkas" (här fordras sålunda ej absolut öfverensstämmelse) och gå ut på det, som "lindrigast är". I häradsrätt (se d. o.) är dock alltid hä-radshöfdingens mening utslagsgifvande utom mot enhällig nämnd. I 1734 års lag äro dessa regler gifna för dömande kollegier, men de tillämpas äfven i förvaltande; dock kan i dessa äfven användas den parlamentariska omröstningen, som numer ingalunda är inskränkt till egentliga parlamentariska församlingar. I svenska riksdagen infördes den redan genom 1626 års riddarhusordning (se d. o.), och den är nu i alla civiliserade länder ordnad genom noggranna lagstadganden, som dock i detaljerna förete allehanda afvikelser. I större församlingar skulle det bli allt för tidsödande, om, såsom vid den kollegiala omröstningen, rösterna motiverades och grupperades efter motiveringen, och därför gäller som hufvudregel för den parlamentariska omiöstningen, att ordf. efter slutad fri diskussion framställer förslag till beslut ("gör proposition") på allt hvad under ärendets behandling förekommit i form af regeringspropositioner, motioner, utskottsförslag eller ändringsyrkanden (se Proposition, Motion 2, Utskott och A m e n-d e m a n g) och så formulerar propositionerna, att de kunna med blott ja eller nej besvaras. Svaret på propositionen ges antingen genom acklamation, d. v. s. ja- och nejrop (såsom i Englands parlament, nordamerikanska kongressen och Sveriges riksdagskamrar) eller därigenom, att de, som vilja ge det ena svaret, resa sig och de andra bli sittande, såsom i Danmarks och Norges riksförsamlingar. Det svar, som ordf. på grund af sådana meningsyttringar förklarar ha varit öfvervägande, blir då församlingens beslut, så vida ej omröstning 1. votering i inskränkt bemärkelse (rösträkning) be-gäres. Denna kan antingen vara öppen, d. v. s. ske så, att det blir uppenbart, huru enhvar röstat, eller sluten, då genom omröstningssättet hemlighålles, af hvem hvarje röst afgetts. En form för den öppna omröstningen är hvad i England och Nord-Amerika kallas division ("delning") och som består däri, att de olika meningsgrupperna gå åt olika håll för att räknas (i engelska underhuset efter 1836 till olika rum). En annan är, att hvarje medlem uppropas och offentligt afeer sitt votum. Den slutna omröstningen åter sker genom aflämnande af oundertecknade sedlar, så hoplagda, att vid aflämnandet innehållet ej kan ses. För den svenska riksdagen föreskrefs detta omröstningssätt i 1626 års riddarhusordning och Tryckt den 13/2 14 1723 års R. 0. och har från dem öfvergått till alla senare stånds- och riksdagsordningar. Den nuv. R. 0. gör (§ 6U) det slutna omröstningssättet obligatoriskt för kamrarna, men medger (§ 48) möjlighet åt riksdagsutskotten att använda det öppna; dock anses sådant tillåtet, endast om alla ledamöterna samtycka därtill. (Fordran på öppen omröstning har i svenska riksdagen framställts många gånger och blef 1914 föremål för en k. proposition.) Äfven för kyrkomötet och landstingen i Sverige är sluten omröstning lag-stadgad, men för primärkommunernas församlingar (kommunalstämma, stadsfullmäktige o. s. v.) öppen. I främmande riksförsamlingar plägar öppen omröstning vara regel; på sina håll medges dock sluten, om ett visst antal begär det. Vid omröstning om ja- eller nejproposition blir resultatet naturligtvis antingen minst enkel majoritet (blott mer än hälften af de afgifna rösterna) för endera meningen eller ock lika röstetal för båda (paria vota). I en del församlingar anses i senare fallet frågan förfallen; i andra eger ordf. utslagsröst, antingen såsom vid en kollegial omröstning (t. ex. i de svenska primärkommunernas församlingar), eller så, att han, som annars ej deltar i omröstningen, i detta fall gör det (t. ex. i engelska underhuset). För Sveriges riksdag, kyrkomöte och landsting har lösningen åvägabragts på sådant sätt, att ordf. i frågor, som afgöras genom enkel majoritet, före räkningen af de aflämnade sedlarna förseglar en af dessa, som sedan i händelse af paria vota brytes och fäller utslaget, men i annat fall oöppnad förstöres (den förseglade sedeln). Äro flera förslag till en frågas lösning framställda, innebär ett yrkande på votering, att omröstning skall ega rum mellan hvad ordf. efter propositionens framställande uppfattat som församlingens svar och de öfriga förslagen. Därvid kan det bli nödvän-disrt att genom en eller flera omröstningar först utröna, hvilket af dessa församlingen önskar vid voteringen få ställdt mot ordförandens bestridda uppfattning, s. k. kontraproposition ("omröstning om kontraproposition"). - I primärförsamlingar, såsom kommunalstämmor, bolagsstämmor och tyska förbundsrådet (som kan anses som en primärförsamling af de tyska regeringarna) kan det förekomma, att de röstande ha olika röstetal (pluralvota; jfr Kommunal r ö s t s k a l a), men i alla representativa församlingar (t. ex. riksdagar, landsting, kommunala nämnder, utskott, bolagsstyrelser) har hvarje medlem blott en röst. Dock hade inom svenska riddarhuset enlist 1626 års riddarhusordning rösterna det oaktadt olika värde, i det de fåtaligare två högre klasserna kunde öfverrösta den talrikare tredje klassen. I allmänhet är enkel majoritet tillräcklig för en frågas afgörande, men stundom fordras s. k. kvalificerad, d. v. s. en sådan, som utgör en större de! än V2 -f l, 2/s, 8/4 o. s. v., af rösterna; t. ex. vid grundlagsändringar i åtskilliga länder, i den nordamerikanska senaten vid godkännande af förbund och för att den nordamerikanska kongressens båda hus skola kunna omintetgöra presidentens veto. I svenska riksdagens kamrar är sådan majoritet (5/e:s) föreskrifven som villkor endast för att en riksdagsman må åtalas eller fängslas för sina gärningar eller yttranden i denna egenskap 20 b. 23