747 Operkel-Ophiopogon 748 och den lägsta temperaturen icke alltid inträffar vid nämnda tider på dygnet, hvaraf man är berättigad till den slutsats, att temperaturen förutom sin periodiska förändring är underkastad äfven en annan af mera tillfällig natur. Storleken af denna senare, den s. k. operiodiska dagliga variationen, erhåller man genom att taga skillnaden mellan den högsta och den lägsta temperatur, som egt rum under loppet af dygnet, på hvilka tider dessa temperaturer än må ha inträffat, och dess storlek i medeltal för månaden genom att taga medeltalet af alla maximitemperaturer för månadens särskilda dagar och därifrån draga medeltalet af samma dagars minimitempera-turer. Det är tydligt, att dessa de särskilda dygnens högsta och lägsta temperaturer ej kunna erhållas annat än med kontinuerligt registrerande termometrar eller med särskilda instrument, som direkt ange dygnets högsta och lägsta värmegrad, s. k. maximi- och minimitermometrar. Den operiodiska dagliga förändringen i lufttemperaturen är alltid större än den periodiska och utgör en lika viktig klimatisk faktor som denna senare. Äfven lufttryckets operiodiska variation är af mycket stor meteorologisk betydelse, ty dess af barometern an-gifna förlopp visar de s. k. barometriska stig- och fallområdenas förändringar och förflyttningar öfver jordklotets yta, hvilka stå i nära samband och växelverkan med barometermaxima eller anticyklo-ner och barometerminima eller cykloner samt sålunda i allmänna drag bestämma väderlekens växlingar. Ifrågavarande operiodiska variation åskåd-liggöres på de synoptiska väderlekskartorna af isallobarer (se d. o. och Ekholm, N.). Litt.: N. Ekholm, "Das wetter auf der Nordsee während der ersten half te von Juni 1911" (i "Publications de circonstance N:o 64 du Conseil permanent international pour 1'exploration de la mer", 1913). H. R- (N. E-m.) Ope;rkel (lat. ope'rculum, lock) kallas vanligen den egendomliga bildning hos några paleozoiska koraller, som iakttogs först hos Calceola (se d. o.) och sedan af G. Lindström påvisades hos flera andra släkten (Rhizophyllum, Goniophyllum m. fl.), s k. operkelbärande koraller. Operk-let 1. locket består af ett eller flera stycken och täcker polypariets mynning. Det synes ej ega någon fullständig motsvarighet hos nu lefvande koraller. B. L-n.* Operme^t (af lat. auripigmefntum). Se A r s e-n i k, sp. 85. Opersonlig, gramm., är en term, som användes om vissa språkliga företeelser: opersonligt verb (lat. verbum impersonale), opersonlig sats, opersonligt uttryck o. s. v. Med opersonligt verb menas ett sådant verb, som kan ha blott ett obestämdt (därmed också opersonligt) grammatiskt subjekt, detta på grund af verbets egenbetydelse att uttrycka, att någonting (vanligen i naturen) sker, försiggår, utan att därmed utsäges, att ett subjekt för skeendet förefinns. Man kallar sådana satser också subjektslösa satser. Om man ovillkorligen från logisk synpunkt vill finna ett subjekt, så kan det sägas, att själfva situationen är subjektet. I fall som sv. det regnar, snöar, blixtrar, åskar, haglar, brinner o. s. v., ty. es regnet, eng. it rains, fr. il pleut har det grammatiska subjektet det, es, it, il först sent tillsatts, och urspr, lödo uttrycken t. ex. sanskr. varsati, det regnar, grek. hyei, det regnar, lat. pluit, got. rignei^, fnisl, rignir o. s. v. Man kan visserligen säga, att i dylika subjektslösa satser det är själfva situationen, skeendet, som är subjekt. Men i grunden torde bruket af 3 sing. i de indoeuropeiska språken, följaktligen i det indoeuropeiska urspråket, utan hvarje tillstymmelse till subjektsuttryck hänvisa på möjligheten att förklara de opersonliga uttrycken (subjektslösa satserna) som interjektionsartade situationsuttryck som "eld!" = "det brinner!" eventuellt med ett demonstrativt element i åtbörd eller uttryck (t. ex. se! o. d.). Hvad som i de indoeuropeiska språken är uttryck för "det regnar" var kanske verbalsubstantiv med samma innebörd, som då man deiktiskt eller emfatiskt ropar "regn!", "eld!" o. s. v. Alltså var indoeur. pleveti, som gaf lat. pluit, eg. ett subst. med bet. "regn!" Bland litteratur öfver den mycket omskrifna frågan om s. k. subjektslösa (opersonliga) satser må nämnas Miklosich, "Subjektlose sätze" (2:a uppl. 1883), Erdmann, "Logik", bd I (2 uppl.), Wundt, "Völ-kerpsychologie. Die sprache" 2 (1904), Paul, "Prinzipien der sprachgeschichte" (4:e uppl. 1909), (Brugmann och) Delbruck, "Grundriss der vergleichenden syntax der indogermanischen spra-chen" III (1900), Brugmann, "Kleine vergleichen-de grammatik" (1904), Siebs, "Die sogenannten subjektlosen sätze" (i Kuhns "Zeitschrift fur ver-gleichende sprachforschung", bd 43, 1910), och G. Cederschiöld i "Om ordlekar" (s. å.). K. F. J. Opersonliga konton, hand. Se Konto. Ophélia, astron., en af småplaneterna. Ophi'dia (af grek. o'jis, orm), zool. Se O r-marna. Ophioglossäceae, bot. Se Ophioglossales. Ophioglossäles, bot., serie af Filicales, som skiljer sig från öfriga ormbunkar därigenom, att protalliet befinner sig under jorden, är knöllikt och hvitaktigt och bär talrika insänkta antheridier och arkegonier; protalliet har vanligen mykorrhiza. Hvarje år framkommer oftast endast ett blad. De fruktbärande bladen äro delade i en steril och en sporbärande del. Den förra, "skifvan", utgör den bakre, den senare, "axet", den främre delen af stambladet. Sporgömmena äro stora, oskaftade, 2-radiga, klotrunda. Hit hör endast en familj, Ophioglossacece, låsgräsfamiljen, i Sverige representerad af släktena Botrychium, låsgräs, som utgöres af lågväxta ormbunkar med l till flera gånger pardelad skifva och pargrenigt, vipplikt ax, samt Ophioglossum, ormtunga, som har äggrund-aflång, helbräddad skifva och enkelt, långt skaftadt ax. Arterna förekomma mindre allmänt på gräsmark. O. T. S. (G. L-m.) Ophioglossum, bot. Se Ophioglossales. Ophiomorphös (af grek. ofjis} orm, och morjé, gestalt). Se G n os ti ci sm, sp. 1371. Ophiopogon Ker., bot., växtsläkte af fam. Lilia-cece, underfam. Draccenoidece. De 4 arterna, som förekomma från Japan till Himalaya, äro mångåriga örter med gräslika blad och blå, violetta eller hvita blommor i ax eller klasar. O. japonicus, som bildar täta, ständigt gröna mattor, användes ofta till "gräsmattor" och infattning af gångar i vinterträdgårdar. Af O. Jaburan odlas ofta