- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki /
751-752

(1914) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Opinionsklubben ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

751

Opinionsklubben-Opitz

752

Opinionsklubben. Se Klubb, sp. 357.

Opinionsnämnden, statsr. Jämte den juridiska
ansvarighet inför riksrätt (se d. o.), som
Högsta domstolens ledamöter underkastades, fann
konstitutionsutskottet vid 1809 års riksdag nödigt,
att rikets ständer skulle kunna ifrån deras ämbeten
till ett visst antal vid hvarje riksdag skilja dem,
som genom ålder, sjuklighet eller andra orsaker
blifvit oförmögna att värdigt uppfylla sitt kall eller
icke längre bibehöllo det allmänna förtroendet. Som
skäl härför anfördes (i utskottets memorial 2 juni
1809), att den högsta domarmakten icke borde uppresas
som en oombytlig korporation till en stat inom
staten, och syntes utskottet de formaliteter härvid,
som blifvit föreslagna, böra utesluta all verkan af
enskild stämpling och agg och tillika förekomma rikets
ständers pröfning af särskilda rättegångsärenden. På
grund häraf blef i 1809 års R. F. § 103 införd. Enligt
denna §, i den lydelse, som den erhöll 1815, skulle
rikets ständer vid hvarje riksdag välja 12 ledamöter
af hvarje stånd, således sammanlagdt 48 personer,
till en nämnd (vanligen benämnd Opinionsnämnden),
som egde att döma, huruvida Högsta domstolens samtliga
ledamöter gjorde sig förtjänta att bibehållas i sitt
viktiga kall eller om vissa af dem, utan bevisligen
begånget fel och brott, likväl kunde anses böra
skiljas från utöfningen af konungens domsrätt. Nämnden
träder tillsamman samma dag den blifvit vald. Nämndens
samtliga ledamöter rösta man för man med slutna
sedlar öfver frågan: skall omröstning anställas
till uteslutande af någon bland Högsta domstolens
ledamöter? Besvaras denna fråga enhälligt eller af
de flesta rösterna med nej, bli Högsta domstolens
samtliga ledamöter bibehållna. Besvaras frågan åter
med ja, uppgör hvar och en af nämnden en sluten lista
på dem af Högsta domstolens ledamöter, flera eller
färre, som han anser böra entledigas. De tre bland
dessa, som då fått det största antalet röster emot
sig, ställas hvar efter annan under ny omröstning,
hvarvid två tredjedelar af rösterna fordras emot den
eller dem, som skola anses vara uteslutna från rikets
ständers förtroende, och bli han eller de därefter af
konungen genom nådigt afsked skilda från ämbetet, dock
tillägges honom eller dem pension till lönens halfva
belopp. I sammanhang med 1866 års R. 0. under-gingo
dessa stadganden den förändring, att lag-tima riksdag
hvart tredje år skall tillsätta denna nämnd samt
att af ledamöterna däri hvardera kammaren skall
utse 24. Därjämte öfverflyttades bestämmelserna
om omröstningen till R. 0. (§ 69). Enligt § 104
R. F. får inom nämnden någon allmän öfverläggning om
Högsta domstolens beslut ej förefalla. - Stadgandet
om Opinionsnämnden är principiellt stridande mot
grundsatsen om domares oafsättlighet (se d. o.),
som emot konungamakten 1809 häfdades genom R. F:s §
36 och genom att Högsta domstolens ledamöter från
denna tid ej (såsom 1789), tillsättas på "behaglig
tid". Också föreslog K. M:t 1812 och 1823, att §
103 skulle h. o. h. utgå, men förslaget vann ej
ständernas bifall. I praxis har stadgandet ej ledt
till några egentliga missbruk, och ingen ledamot af
Högsta domstolen har i kraft däraf skilts från sitt
ämbete. Genom tillkomsten af Regeringsrätten 1909
har det erhållit ökad räckvidd, i det äfven dennas

medlemmar underkastats Opinionsnämndens
omröstning. Jfr Högsta domstolen och R e-geri
ngsrätten. L. A. (S. B.)

Opisthobranchiäta (af grek. o’pisthe, baktill, och
bra’nchia, gälar), zool. Se B l ö t d j u r, sp. 826.

Opisthoccela (se D i n o s a u r i a), sing. o p i-s
t h o c oe l, zool., ryggradskotor med främre ändan
konvex (ledhufvud) och bakre ändan konkav (ledgrop).
A. Hng.

Opisthoco’midae, zool., en familj inom ordningen
Galliformes bland fåglarna, af somliga forskare på
grund af egendomligheterna i sin kroppsbyggnad upphöjd
till egen ordning. Bröstbenet är smalare framtill än
baktill; bröstbenskammen, som i sin främre del är helt
låg, i sin bakre höjer sig uppåt med konkaverad rand,
är framtill förlängd utöfver bröstbenet. I den starka
inbukt-ningen på det främre bröstbenskampartiet ligger
den ofantligt stora kräfvan. Tummen och midt-fingret
äro hos ungen utrustade med klor. Kroppsformen
är smärt, hufvudet litet, näbben öfverens-stämmer
med den hos Crax, tårna äro långa med korta, böjda
klor. Fjädrarna på öfre och bakre delen af hufvudet
äro starkt förlängda. Familjen representeras af blott
en enda art, Opisthocomus hoazin

Opisthocomus hoazin, stinkfågeln.

(se fig.), som uppnår en längd af omkr. 60 cm. och
förekommer i norra Brasilien, Guyana, Venezuela,
Colombia och Ecuador. Den lefver sällskapligt
i träd och buskar vid flodstränder eller vid
öfversväm-made savanner och lifnär sig af vissa
växter, blad och frukter, som förläna fågeln en
stark och om hästgödselns påminnande lukt, så
att t. o. m. indianerna anse dess kött onjutbart
och fågeln erhållit namnet stinkfågel. Flykten är
dålig. Ungarna lämna snart, sedan de utkläckts,
boet och klättra omkring bland trädens grenar
med tillhjälp af både fötter och vingar, i det de
använda fingrarnas klor; äfven simma och dyka de med
skicklighet, användande ben och vingar som simredskap,
en färdighet, som den utväxta fågeln ej längre eger.
L-e.

Opistho’domos, bygnk. Se N a os 1.

Opisthoglyphse 1. Opisthoglypha, zool. Se Ormarna.

Opistogräf (grek. opisthofgra}os, skrifven på
baksidan). Se Bok, sp. 938.

Opitz [å-], Martin, tysk skald och smak-lärare,
"den nyare tyska skaldekonstens fader", f. 23
dec. 1597 i Bunzlau i Schlesien, d. 20 aug. 1639 i
Danzig. Som gymnasist utgaf han latinska dikter, och
i Aristarchus sive de contemptu linguas teutonicos
(1617) lofprisade han tyska språket. Efter studier
vid universiteten i Frankfurt a. 0. och Heidelberg
besökte han 1620-21 Holland och Jylland. 1622-23
var han gymnasielärare i Weissen-burg (Siebenburgen)
och påbörjade där det aldrig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:57:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbt/0406.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free