753 Opium 754 fullbordade lärda verket Dacia antiqua. Han nedskref på fem dagar sin poetik Buch von der teut-schen poeterey (1624; ny uppl. 1876), som under mer än ett århundrade vördades som ofelbar auktoritet på detta område. 1625 ombesörjde han en uppl. af sina Teutsche poemata och utnämndes s. å. till poeta lau-reatus af kejsar Ferdinand II, som han uppvaktat med smicker. 1626-32 innehade O. en för sin karaktär förnedrande anställning som sekreterare hos borggrefven af Dohna, kejserlig kammarpresident i Breslau och protestantismens bittra fiende. 0. adlades 1627 af kejsaren (till 0. von Boberfeld), invaldes 1629 i den vittra Palmorden och gjorde 1630 en resa till Paris. 1633- 35 skötte han diplomatiska uppdrag hos hertigarna af Liegnitz och Brieg; han deltog bl. a. i Baners tåg till Böhmen 1634 och vann hans fulla bevågenhet. 1633 vistades han en tid hos Axel Oxenstierna i Frankfurt am Main. Genom inställsamhet mot konung Vladislav IV af Polen ernådde 0. 1637 sitt utnämnande till polsk historiograf, men arbetade i Polen hemligt som svensk agent. Han bortrycktes af pesten. - Af sina samtida och de närmast följande generationerna firades 0. i öfversvin-neliga ordalag. Som vers- och språkrensare har 0. sin egentliga betydelse. I sin ofvannämnda poetik, stödd hufvudsakligen på Horatius, Vida, Scaliger och Ronsard, ifrar han bl. a. för den rena högtyskans bruk i skaldekonsten, stränga studier för vitterleka-ren, antikhärmning, rimmens renhet, alexandrinen som ledande versform samt fast versbyggnad med regelmässig växling af betonade och obetonade staf-velser. Genom sistnämnda yrkande och sitt eget föredöme fastställde 0. den prosodi, som än i dag gäller. Han höjde den inhemska diktningen i de lärdes och de franskt bildade hofvens aktning. I korrekta och oftast smakfulla visor, sonetter, epigram och andliga dikter (n:r 426 i sv. psalmboken är af 0.) efterbildade han Anakreon, Propertius, Petrarca, nylatinska skalder, Ronsard, holländaren Heinsius och psalmisterna. Själf klent utrustad på känslans och fantasiens vägnar, var han till sin allmänna hållning sedolärande. Visserligen finnes det i åtskilliga af hans smådikter både hjärtlighet och behag (t. ex. i Seg en der einjalt, hvars svenska version med omkvädet "Hvar må följa sitt egit sinn'; kär håller jag min herdarinn' " länge troddes vara ett originalpoem af Erik XIV), men i de flesta har lärdomstyngden eller den nyktra förståndigheten tagit öfverhand. Bäst bland hans större alster är Trostgedicht in widerwärtigkeit des krieges (skrifven 1621). Vidare märkas dikterna Zlatna (1623) och Vielgut (1629), som prisa landtlifvet, Vesuvius (1633), herderomanen Schäfferey von der nimfen Hercinie (1630) samt operatexterna Daphne (efter Rinuccini; den tidigaste tyska, 1627) och Judith (1635). 0. öfversatte bl. a. Psaltaren, Jere-mias klagovisor, Höga visan samt dramer af Sofo- kles och Seneca, hvarjämte han f. f. g. utgaf den forntyska dikten "Annolied" (1639). På den svenska skaldekonsten hade 0. ett långvarigt inflytande. 0:s Werke utgåfvos 1625, 1629, 1637 och 1641; ett urval finnes i Kiirschners "Deutsche nationalli-teratur" (bd 27). Se Borinski, "Die kunstlehre der renaissance in 0:s Buch von der deutschen poeterei" (1883), och arbeten af Fritsch (1884), Berghöffer (1888), Beckherrn (s. å.) och Neuen-häuser (1904). (R-n B.) Opium (lat. o'pium, grek. o'pion, dim. af opo's, mjölksaft), farm., med., den intorkade mjölksaften af vallmo, Papaver somniferum L. Opiumvallmon är sannolikt ursprunglig i Persien och möjligen äfven i de östra Medelhafstrakterna. Som prydnadsväxt är vallmon utbredd öfver större delen af jorden. För skörd af opium odlas den i stor skala i Mindre Asien, Persien, Indien, Kina, där odlingarna nu afsiktligt minskas, och Balkanhalfön (Bulgarien och Macedonien) samt, i mindre omfång, äfven å spridda orter i Egypten, Algeriet, Japan, Ryssland (Kaukasus), Nord-Amerika, Mexico och Australien. Af den för opiumberedning odlade vallmon finnas många varieteter, som kunna sammanföras under två hufvudformer: a) med hvita blommor och gulhvita frön i kapslar, som icke öppna sig med porer eller hål under märkets flikar, och b) med mörkt purpurfärgade kronblad och blågrå eller svarta frön, som utsläppas ur kapslarna genom hål under märkeflikarna. En mellanform har röda blommor och gulaktiga frön. Hos nästan alla afarterna ha kronbladen en mer eller mindre mörk violett fläck vid basen. Fruktkapslarna, som till formen kunna vara mycket olika, äro under namn af ca'pita papāveris, "vallmohufvud", ännu officinella i några farmakopéer, men sedan länge tillbaka utmönstrade ur den svenska. Deras halt af verksamma ämnen är mycket omväxlande; och verkan af den på dessa vallmohufvud beredda s. k. syrupus diacodii är därför i hög grad osäker, stundom farlig, om fruktkapslarnas morfinhalt varit för stor. Ur de fullt mogna kapslarna är morfinet försvunnet, likaså i regel ur de små frön, som användas till framställning af fet olja, vallmofröolja. Hvitfröig vallmo ger ymnigare, men mindre kraftig mjölksaft än den blåfröiga. I juni--aug. blommar vallmon. Redan några dagar efter kronbladens affallande ha kapslarna uppnått sin fulla storlek. När deras färg börjar blekna, är tiden inne för insamlandet af mjölksaften, d. v. s. för opiumskörden. Dröjsmål vållar mindre mängd och sämre vara. Opiumskörden tillgår i Mindre Asien på följande sätt. Under eftermiddagens senare timmar göres kring fruktkapslarna en på tvären gående ristning eller skåra, som får genomtränga endast den yttre kapselväggen, men måste lämna den inre orörd, ty i annat fall förloras en del af mjölksaften, som tränger in i kapselns inre, hvarefter fröna icke mogna. Genom ristningen öppnas de i kapselväggens längsriktning uti parenkymet löpande mjölksaftkärlen, och deras hvitaktiga saft utkväller samt bildar droppar å vallmohufvudets yta, stelnar under natten och antar därunder brungul färg. Tidigt följande morgon uppsamlas med en trubbig knif dessa opiumdroppar och sammanknådas med hvarandra å vissnade vallmoblad. Ibland göres en ny ristning om