morgnarna. En kapsel ger från 2 till 8 cg. intorkad mjölksaft l. opium. Massan af sammanknådade droppar bearbetas med träklubbor och formas till tjocka kakor eller tillplattade bollar, som beklädas med vallmoblad. Bollarna packas i kistor, och mellanrummen fyllas med frukter ("frön") af en Rumex-art, hvarefter varan sändes mest till Smyrna, i vida mindre mängd till Konstantinopel under namn af turkiskt eller levantiskt opium (O. turcicum, levanticum l. smyrnæum). I nämnda hamnstäder uttages opiummassan, uppmjukas med vattenånga, arbetas om, blandas, i fall morfinhalten är för hög, med sämre opium, stärkelse e. d. samt formas åter till bollar om 600--700 gr. vikt, hvilka inläggas i vallmoblad. Skörden uppgår till omkr. 400,000 kilogram. Det är hufvudsakligen detta slags opium, som förbrukas i Europa. Färska opiumbollar eller kakor äro ännu mjuka och genom trycket mot hvarandra i kistorna vanligen något trubbkantiga. De äro sega, kunna dragas isär och böra ha inuti en ren, brungul färg. De bestå af en likartad, liksom trådig massa utan inblandning af främmande ämnen, om icke möjligen små delar af vallmokapslarnas yttre hinna. Gammal drog är hård, ej brytbar och alltigenom mörkbrun. Förfalskning af opium förekommer icke sällan, t. ex. genom inknådning af gips, kalk, små stenar, stärkelse, gummi ja hästgödsel. Ett godt opium har en döfvande, för mången liksom berusande lukt. Smaken är bitter, något äcklig och efteråt skarp. Saliven färgas gul under tuggning af opium. Intill 80 proc. af drogen lösas i sprit och 75 proc. i vatten; återstoden är en brungrå massa. En utspädd vattenlösning får med järnklorid en blodröd färg (af mekonsyrad järnoxid), och ur en sådan lösning kunna opiumalkaloider utfällas därigenom, att man tillsätter galläppeltinktur eller kolsyrade alkalier. Endast väl torkadt och pulveriseradt opium, som skall hålla omkr. 10 proc. morfin, får på apoteken utvägas och användas vid beredning af opiumpreparat. Morfinhalten bestämmes genom titrering enligt af Farmakopén angifven metod. -- Opium från Persien har förr ofta funnits uppblandadt med honung, stärkelse, olja o. s. v., men har under senare tider erhållits af god beskaffenhet, i form af bollar, kakor, käglor eller af små cylindriska stänger, omlindade med papper. Det har vanligen en lefverbrun färg. -- Sedan forntiden har opium frambragts äfven i Öfre Egypten, där vallmon odlades företrädesvis kring hufvudstaden Tebe (hvaraf benämningen "thebaicus" för opiumpreparat, t. ex. tinctura thebaica = t. opii, vinum thebaicum = v. opii, o. s. v.), och ännu i dag skördas opium på sina ställen. Men det egyptiska opiet är numera utan betydelse (morfinfattigt) och förbrukas inom landet. -- Däremot är det opium, som frambringas i engelska Indien, af den allra största betydelse i kulturhistoriskt och kommersiellt hänseende. I Bengalen är en ofantlig del af den fruktbaraste jorden använd till vallmoodling i och för skördandet af opium, som är monopoliseradt af engelsk-indiska regeringen, hvars förnämsta inkomstkälla opiumhandeln är. Skörden företages där vanligen under tiden mellan 20 febr. och 25 mars och sysselsätter mer än 100,000 människor dagligen. Kapslarna ristas där längsefter 2--6 gånger, alltefter storleken, med en flerspetsad knif (nushtur), och följande morgon afskrapas med en liten järnspatel (sitoah) den stelnade mjölksaften, som samlas i en vid insändarens midja fäst lerkruka. I denna utsipprar en svartbrun, kaffesumpliknande vätska (pussewah) ur den fasta, gryniga, mörkt brunaktiga delen af mjölksaften, eller det egentliga opiet, som sedan föres till de engelska faktorierna samt där undergår en omsorgsfull pröfning af infödda undersökare (purkhea) och betalas efter deras värdering. Därefter sammanblandas, knådas och bearbetas de särskilda opiummängderna på det noggrannaste, för att en likformig produkt må erhållas, som afdelas i klumpar om ungefär 1--2 kg. vikt. Dessa klumpar torkas omsorgsfullt till en viss grad och inläggas sedan i skålformiga fodral, bildade af de före opiumskörden tillvaratagna kronbladen, som sammanpressats till tunna, nästan pannkakslika, runda skifvor, hvilka sedan medelst ofvannämnda "pussewah" sammanklibbas på hvarandra till en tjocklek af omkr. 2 cm. och formas öfver uppvärmda halfklot af metall. Två sådana skålar af vallmokronblad sammanfogas om hvarje opiumklump, och denna får därigenom utseendet af en kanonkula, stor som ett större barnhufvud; ibland formas opiummassan till tärningar. I provinsen Malwa behandlas dock opium ungefär som i Mindre Asien. Det indiska opiet fördes förr hufvudsakligen till Kina, som förbrukade stora kvantiteter. 1767 infördes dit endast 200 kistor, men opiumförbrukningen steg mycket hastigt trots alla förbud, stränga straff (dödsstraff för 3:e resan) och illustrerade folkskrifter, som bjärt framhöllo opiummissbrukets olyckliga följder. Brittiska Indiens vinst på den stigande opiumhandeln med Kina var för stor, för att de ledande männen i Indien skulle låta densamma gå sig ur händerna, den var helt enkelt deras förnämsta inkomstkälla. Införselförbudet framkallade storartad smuggling. Då lade kinesiska regeringen slutligen 1839 hos engelsmän i Kanton beslag på 20,000 kistor, som uppbrändes. Detta gaf upphof till det s. k. opiumkriget mellan England och Kina, ett af de mera skamlösa tilltag historien känner (se vidare därom Kina, sp. 63--65). Engelsmännen vunno sitt mål: flera kinesiska hamnars öppnande och fri opiuminförsel. Denna har sedan uppgått till 6 mill. kg. årligen. Då icke Kina kunde utestänga opium från Indien, har det börjat opiumkultur inom egna gränser, och väldiga mängder, 12--13 mill. kg., producerades årligen i detta land. Under de senare åren ha af Kinas regering, särskildt de liberale "ungkineserna", som genom revolutionen och republikens införande kommit till makten, stora ansträngningar gjorts att hindra opiumproduktionen och opiets missbruk, hvarjämte engelska regeringen minskat importen af opium till Kina. På en internationell "opiumkongress" i Haag 1912--13 af 12 makters delegerade så godt som enades dessa om att upphöra med all opiehandel på Kina, så snart den indokinesiska handeln upphörde, och en konvention antogs, enligt hvilken signatärmakterna förpliktade sig att kontrollera råopiehandeln, inskränka antalet import- och exportplatser samt hindra eller åtminstone öfvervaka utskeppning till länder, som förbjuda eller inskränka exporten däraf m. m. I maj 1913 meddelades engelska parlamentet, att engelska