tillbaka till Europa 1894. Bland hans icke vidare betydande skrifter må nämnas On the classification of languages (1879), On the weapons, army, organisation and political maxims of the ancient Hindoos (1880), Lists of sanskrit manuscripts in Southern India (2 bd, 1880-85), Contributions to the history of Southern India (1882) och On the original inhabitants of Bharatavarsha of India (1893). Han utgaf "Nitiprakaçikas" (1882), "Çukranitisara" (bd I, text 1882) och "Çakatayanas grammatik" (bd I, 1893). 1. H. A.* 2. K. F. J. Opphämta L. Käppaklä, en svensk allmogeväfnad, hvars mönster framställas genom upplyftning af käppar, på hvilka halfva solf, som lagts omkring varptrådarna, äro uppträdda i viss ordning. När en eller flera dylika käppar blifvit "opphämtade" (man begagnar äfven vanliga skaft, i hvilka man inredt trådarna ofvanför solfögonen), inväfves ett mönster- eller fasonskott af tjockt bomulls- eller ullgarn, vanligen kulört, hvarefter ett eller flera bottenskott af finare bomulls- eller ullgarn inväfvas med tillhjälp af två trampor och två skaft, som ha så långa solfögon, att opphämtaskälen däri kunna öppnas. G. A. W. Oppia. Lex oppia. Se Oppius 1. Oppianos (grek. Οππιανος, lat. Oppianus), grekisk författare från Cilicien, lefde i midten af 2:a årh. e. Kr. och efterlämnade en lärodikt (Halieutika) i 5 böcker om fiskarnas lefnadssätt och metoderna för deras fångande. - En annan O., från Syrien, måhända en efterbildare, som falskeligen antagit detta namn, lefde något senare, författade en lärodikt om jakten (Kynegetika). Den bästa upplagan af dessa skrifter är utgifven af Lehrs i samlingen "Poetæ bucolici et didactici" (1846 och 1868). A. M. A. Oppidan [å'pidən], pl. -n s, eng. (eg. stadsbo), halfpensionär; vid brittiskt college lärjunge, som bor ute i staden (jfr Eton, sp. 999). Oppidum Batavorum. Se Nijmegen. Oppius, namn på en fornromersk plebejisk släkt. - 1. Gajus O., folktribun 215 f. Kr., som lyckades genomdrifva lex oppia, en af de romerska lagarna mot öfverflöd (leges sumptuariæ), som var riktad mot kvinnornas lyx och förbjöd dem att ega mera än en ytterst ringa mängd guld, att bära mångfärgade kläder och åka i Rom, utom då de begåfvo sig till offren. 195 blef detta för svårt för kvinnorna; de ställde till en stor demonstration samt bemäktigade sig Forum och domstolslokalerna. Cato d. ä. talade för lagens bibehållande, men folktribunen Valerius uppträdde som damernas riddare; plebs och kvinnorna segrade. - 2. Quintus O., romersk fältherre, tillfångatogs af Mithradates år 88 f. Kr. - 3. Marcus O. proskriberades af triumvirerna 43 f. Kr., men räddade sig själf och sin far, som han på sina axlar bar ut ur staden. Denna sonliga kärlek gjorde att, när han blef edil 37, sammansköts genom allmän insamling den stora summa, som behöfdes för festspelen. - 4. Gajus O., Julius Cæsars vän och ombudsman i Rom, författade en skrift om Cæsars lif, som anföres af senare författare: däremot torde han ej, såsom påståtts, vara författare till beskrifningarna öfver Cæsars krig vid Alexandria, i provinsen Afrika och i Spanien. l-4. J. C. Oppler [å'pp-], tyska konstnärer. 1. Edwin O., arkitekt, f. 1831 i Schlesien, d. 1880, studerade i Hannover samt för Viollet-le-Duc, som han arbetade hos vid restaureringen af domkyrkan i Amiens, och var sedermera verksam i Hannover. Han byggde palats och villor samt synagogor i Hannover och Breslau. Framför allt på det dekorativa området liksom inom rumsinredningen var hans verksamhet af betydelse. Han var äfven skriftställare i konstindustriella ämnen. - 2. Ernst O., målare, f. 1867 i Hannover, studerade i München, bosatt i Hannover, London, Holland och sedan 1905 i Berlin Han målar porträtt, interiörer och friluftsbilder med motiv från danslokaler, sportlif, badortslif, fiskarfolkets lif - senast Vid stranden i stormväder (1912). Hans behandlingssätt är käckt, bredt och färgstarkt. Han är representerad i det moderna galleriet i Venezia (Minnen, 1893), i Nya pinakoteket i München (Nätbinderskan, 1903), i Oldenburg, Wiesbaden, Hannover m. fl. st. -3 Alexander O., den föregåendes broder, skulptör, f 1869, studerade i München och är numera bosatt i Berlin. O. väckte uppseende med statyn Drucken Herkules. En mansbyst i brons finns i Glyptoteket i München. 1-3. G-g N. Oppmanna, socken i Kristianstads län, Villands härad. 5,230 har. 1,701 inv. (1912). O. bildar med Vånga ett pastorat i Lunds stift, Villands kontrakt. Oppmannasjön, insjö i nordöstra Skåne, Villands härad, Kristianstads län, 8 m. ö. h., 16,2 kvkm. Den utgör samlingsbäcken för Arkelstorpsån och några andra obetydliga vattendrag och rinner vid Bäckaskog ut i Ifösjön. Oppolie, po. Se Oppeln. Oppolzer [å'ppåltser]. 1. Johann von O., österrikisk läkare, f. 1808 i Böhmen, d. 1871 i Wien, blef med. doktor 1835 i Prag och ord. professor i medicin 1841 där, 1848 i Leipzig och 1850 i Wien, där han till sin död utvecklade betydande verksamhet som läkare och lärare. Oe. var en klinisk lärare af första rang och bidrog i väsentlig mån till det rykte, hvaraf den dåv. Wienskolan var i åtnjutande. Som medicinens yttersta uppgift uppställde han hvarken den vetenskapliga forskningen i och för sig eller den säkra diagnosen och dennas bekräftelse genom liköppningen, utan botandet af sjukdomen. På grund däraf fördömde han den nihilism i terapien, som då hade gjort sig gällande inom Wienskolan, under det han å andra sidan utgick från den grundsatsen, att läkaren måste försöka att med de enklaste medel komma till målet, och sålunda bekämpade den motsatta ytterligheten. O:s litterära verksamhet var jämförelsevis obetydlig. Hans måg Stoffela utgaf hans Vorlesungen über specielle pathologie und therapie (I, II,i, 1866-72). 2. Theodor von O., den föregåendes son, österrikisk astronom, f. 1841 i Prag, d. 1886, promoverades 1864 till med. doktor och egnade sig, sedan han för sin räkning låtit uppföra ett väl utrustadt observatorium, åt astronomien, till hvars främsta representanter under 1800-talet han räknades. Sedan 1875 var han ord. professor i astronomi vid universitetet i Wien, hvars vet. akad. han tillhörde. O:s första arbeten utgjordes af banbestämningar för kometer och planeter. Frukterna af sina studier och upptäckter inom denna gren af astronomien samman-