Ops, rom. myt., den ymniga skördens gudinna (binamn Consiva, en afledning af Consus, se d. o.), senare sammanställd med grekernas Rhea och uppfattad som maka till Saturnus (grek. Kronos). O. hade en helgedom i Regia på Forum, senare också ett tempel på Kapitolium. H. Sgn. Opsci, lat. Se Opiker. Opsigoni (af grek. opsigonos, senfödd), bot., utvecklingen på hösten af proventivknoppar, d. v. s. sådana knoppar hos enåriga växtdelar, som anläggas under sommaren och bort utveckla sig tidigare. Den efterblomstring, som härigenom uppkommer, kallas metanthesis. G. L-m. Opsoniner (af grek. opson, krydda), bakteriol., kallas i immunitetsläran vissa substanser i kroppen, som, utan att döda sjukdomsalstrande bakterier, ha sådan inverkan på dem, att leukocyterna (de hvita blodkropparna) sedermera kunna med större lätthet genom fagocytos upptaga dem. G. H. Optant (af lat. optare, välja) kallas i folkrätten den inbyggare i ett afträdt landområde, som enligt eget val ("option") bibehållit sin medborgarrätt i den stat, som han förut tillhörde, utan att dock emigrera från sin hemort till denna. En sådan rätt för inbyggarna att välja, hvilken stat de ville räknas till, medgafs först i traktater från midten af 1700-talet, och sedan freden i Paris 1814 har det varit regel vid alla landafträdelser att medge en sådan, säkerligen med tyst förbehåll, att vederbörande senare skulle utvandra till det land, som han önskade tillhöra. (Jfr F. Stoerk, "Option und plebiscit", 1879.) - Namnet optanter har på senare tiden användts om de invånare i Nord-Slesvig, som efter Wienfreden 1864 fingo rätt att under loppet af 6 år välja bibehållandet af sitt forna undersåtliga förhållande till Danmark, utan att för den skull uppge sin fasta egendom i Nord-Slesvig, och som i förtröstan på Pragfredens löfte om landets återlämnande till Danmark i stor mängd föredragit att räknas för danskar samt därigenom undgått tysk militärtjänst, särskildt vid utbrottet af kriget mot Frankrike 1870. Då kriget, oväntadt nog, utföll gynnsamt för Tyskland och hoppet om en snar folkomröstning slog fel, återvände största delen af optanterna till Nord-Slesvig; och genom särskild öfverenskommelse mellan Danmark och Preussen 1872 tillförsäkrades dem äfven oförhindrad vistelse, men naturligtvis utan politiska rättigheter och med risk att kunna utvisas liksom andra utlänningar. Efter 1883 naturaliserades efter hand en mängd optant-söner, som tjänstgjort i tyska hären, och under grefve Caprivis frisinnade styrelse som preussisk premiärminister 1890 och följande år upptogos omkr. 1,500 optanter jämte hustrur och omyndiga barn, inalles 6,000-7,000 pers., administrativt som preussiska medborgare. Ännu 1898 beräknades optanterna i Nord-Slesvig till omkr. 4,000 pers. samt optantbarnen till 10,000-12,000, hvaraf väl hälften kvinnor. Då nationalitetsstriden inemot 1900 tillspetsades, blef optanternas - ej minst optantbarnens - rättsställning mycket otrygg, så snart myndigheterna funno dem vara till besvär ("lästig") eller ville angripa dem för att därigenom politiskt hota deras släktingar och vänner. Under öfverpresidenten Kollers stränga regemente 1901 och följande år ej blott utvisades många optanter, utan öfver 1,000 pers., som länge ansetts för preussiska medborgare samt utöfvat både valrätt och andra offentliga rättigheter, stämplades som optanter och prisgåfvos därigenom åt myndigheternas godtycke, allt i hopp att genom dylika medel de danske nordslesvigarnas politiska själfständighetskänsla skulle kunna kufvas. Då detta emellertid misslyckades och de preussiska myndigheternas framfart väckte stor förargelse både i utlandet och själfva Tyskland, öppnades underhandlingar med Danmark, och 11 jan. 1907 slöts en konvention, enligt hvilken optanternas barn skulle kunna bli preussiska undersåtar vid ansökan härom. Därefter fingo under loppet af ett par år 4,000- 5,000 pers. preussisk medborgarrätt, och därigenom var optantfrågan faktiskt bragt ur världen. Af de ursprunglige optanterna återstår naturligtvis blott en ringa del; de yngste måste ju nu vara omkr. 65 år gamla. E. Ebg. Optatianus [-tsianus], Publius Porphyrius, latinsk skald från 300-talet, var en mycket förnäm man, stadsprefekt i Rom två gånger, 329 och 333. O. är författare till en panegyrik på vers öfver Konstantin den store samt af fem egendomliga epigrammatiska dikter, åt hvilka han genom att förlänga eller förkorta versraderna gett form af en orgel, ett altare o. s. v. i samma stil som vissa nyare författare, t. ex. Lucidor. J. O. Optativ, gramm. Se Modus, sp. 790. Optatus den helige, biskop af Mileve i Numidien, efterlämnade ett af senare författare ofta citeradt arbete, De schismate donatistarum adversus Parmenianum i 6 (7) böcker. Kyrkofadern Hieronymus förlägger bokens affattningstid till Valentinianus' och Valens' regering (364-375), och af O:s egna uppgifter synes framgå, att den utgetts omkr. 368. Arbetet utgör ett svar på en numera förlorad skrift af donatisten Parmenianus (jfr Donatism, sp. 705) och försvarar kyrkans ekumeniska enhet, med Petri stol och dess innehafvare, påfven, som sammanhållande kraft; däri häfdas äfven statens supremati öfver kyrkan. Om O:s enskilda lif är oss intet bekant. Jfr Hauck, "Realencyklopädie", 3:e uppl., bd 14, sid 413. J.C. Optera (lat. optare), välja, genom val besluta sig för; folkr., efter eget val ansluta sig till (bibehålla sitt medborgarskap i) den fädernestat, som afträdt ens land till en segrande stat (se Optant och jfr Optionsrätt). Opticus, anat. Se Hjärnnerver 2. Optik (af grek. optike, näml. theoria, läran om seendet), Ljuslära, fys., den gren af fysiken, som behandlar lagarna för ljuset, dess uppkomst, fortplantning och olika företeelser, af hvilka de viktigaste äro upptagna under artiklarna Dubbelbrytning, Färg, Lins, Ljus, Polarisation, Spegel, Spektrum m. fl. - Forntidens lärde föreställde sig ljuset utgå från ögat och träffa de sedda föremålen, en uppfattning, som bibehöll sig långt in i medeltiden. Man studerade dessa "ögonstrålars" gång genom luften och deras reflexion mot speglande ytor. Och stödjande sig på de redan då kända lagarna för ljusets fortplantning, nämligen att densamma sker i en rät linje, så länge den icke störes af något hinder, att vid ljusets spegling mot en blank yta reflexionsvinkeln är lika med infallsvinkeln och att den infallande och reflekterade strålen ligga i ett