och samma, mot den reflekterande ytan vinkelräta plan, grundlade de gamle en vetenskap, som de benämnde optik och om hvars beskaffenhet ett ännu existerande arbete, som tillskrifves den bekante geometern Euklides (omkr. 300 f. Kr.), är egnadt att ge oss en klar föreställning. De gamle egde kännedom äfven om ljusets brytning och voro i besittning af brännglas, som förmodligen utgjordes af glaskulor eller segment af sådana, och de voro bekanta med deras verkningar i solljuset (Seneca 12-66 e. Kr., Plinius 23-79 e. Kr.). Detta oaktadt var man på Aristoteles' tid i fullkomlig okunnighet om orsaken till ljusets brytning och kände ej heller brytningslagen. Forntidens grundligaste kännare af ljusets egenskaper var astronomen Ptolemaios i Alexandria (70-147 e. Kr.). Hans optik, som först i början af 1800-talet återfanns i Oxford och Paris i latinska, från arabiskan öfversatta manuskript, bär titeln "Ptolemæi opticorum sermones quinque" och upptar alla de på författarens tid bekanta delarna af ljusläran, nämligen teorien för seendet, reflexionen, läran om plana och konkava speglar samt ljusbrytningen. I detta märkliga arbete förekomma af författaren utförda mätningar af infalls- och motsvarande brytningsvinklar vid ljusets gång från luften in i vatten och glas samt från glas in i vatten, ehuru sambandet mellan dessa vinklar, som af brytningslagen formuleras, var för författaren obekant. I öfrigt kände naturligtvis de gamle en stor mängd af de ljusföreteelser, som visa sig i atmosfären, såsom regnbågen, sol- och månringar, bisolar m. fl., ehuru de icke kunde ange deras rätta förklaring. Ptolemaios hade t. o. m. en klar uppfattning af den astronomiska refraktionen och dennas inflytande på stjärnornas skenbara höjd öfver horisonten. - Efter Ptolemaios blir den optiska litteratuturen ytterst sparsam. Ända till mot slutet af 1500-talet har denna vetenskap endast mycket få framsteg att uppvisa, och dessa torde inskränka sig till följande. Från den arabiska vetenskapens blomstringstid eger man ett arbete i optik, författadt af Alhazen, som lefde i Spanien och dog omkr. 1100 (enl. andra redan 1038). Detta arbete bibehöll sig ända till början af 1600-talet i mycket högt anseende. Alhazen framhöll, att ljuset utgick ej från ögat, utan från de iakttagna föremålen. Roger Bacon (1214-94) bestämde först brännpunkten för en sfärisk spegel och upptäckte därvid den sfäriska aberrationen. Hans optiska arbeten äro Sammanställda i "Opus majus" (1267). Vitello, hvars arbete i optik först 1572 utgafs i Basel (tills, med Alhazens), var i åtskilliga punkter bättre underrättad än sina föregångare, hade kunskap om, att spegling och brytning pläga åtföljas af absorption, samt observerade äfven färgspridningen (dispersionen), vid hvilken han fäste uppmärksamheten genom regnbågsfärgerna vid vattenfallet i Viterbo. Han insåg ock, att vid regnbågens bildande icke blott reflexionen, utan äfven ljusbrytningen spelar en viktig roll. Uppfinningen af glasögon skedde mot slutet af 1200-talet. Vanligen antas en florentinsk adelsman, Salvino degli Armati (d. 1317), vara deras uppfinnare. En predikarmunk Teoderik skref omkr. 1311 ett arbete i optik ("De radialibus impressionibus", tr. i Bologna 1814), hvari en förklaring lämnas såväl af hufvudregnbågen som af den yttre sekundära regnbågen, ehuru denna förklaring icke blef känd af den lärda världen förr än genom Newtons själfständiga behandling af regnbågsproblemet. Den berömde målaren Lionardo da Vinci (1452-1519) observerade diffraktionen, kände bilden i camera obscura (visserligen utan lins) och grundade därpå en teori för seendet. Därefter bli de vetenskapliga framstegen mera synbara. Fr. Maurolico (1575) i Messina låter ej som sina föregångare synsinnet ha sin plats i kristall-linsen, utan vet, att ljusstrålarna passera denna kropp, hvars funktioner han på riktigt sätt förklarar af verkningarna hos vanliga glaslinser. Han ger en någorlunda riktig förklaring af när- och långsyntheten. Såsom obekant med brytningslagen kunde han ej ange läget af brännpunkten hos en lins eller sfär, men gaf icke dess mindre en första idé om de vid brytningen uppkommande diakaustiska linjerna. Ungefär vid samma tid infaller upptäckten eller, rättare, förbättringen af camera obscura genom italienaren Giambattista della Porta (1538-1615), hvilken försåg öppningen i det mörka rummet med en genomskinlig lins. Den finnes beskrifven i 2:a uppl. af hans "Magia naturalis" (1589). I sammanhang med brytningen behandlas här de subjektiva färgerna, de optiska villorna och dispersionen i en prisma. - Som grundläggare af den vetenskapliga läran om brytningen, den s. k. dioptriken, kan betraktas den berömde astronomen Kepler, hvilken i "Ad Vitellionem paralipomena" (1604) framställer en i dess grunddrag riktig teori för seendet. Han vet, att ifrån hvarje punkt af en lysande eller belyst kropp utgå strålar i alla riktningar, att således det ljus, som, utgånget därifrån, intränger i pupillen, formerar en stråikon, hvilken genom kristall-linsen hopbrytes till en punkt på näthinnan, och att där uppkommer en reell bild af de yttre föremålen. Maurolico och t. o. m. Porta trodde ännu, att hvarje punkt på föremålet utsände endast en enda stråle till ögat. Kepler anger äfven den rätta orsaken till när- och långsyntheten och hvarför den förra fordrar konkava, den senare konvexa glasögon, samt behandlar i sammanhang med denna fråga ögats s. k. ackommodationsförmåga. Med afseende på förklaringen af ackommodationen var dock Kepler mindre lycklig, då han framställde den åsikten, att ögat i sin helhet ändrade form vid betraktande af närmare eller mera aflägsna föremål. I samma arbete formuleras ock fotometriens förnämsta sats, att belysningen aftar med kvadraten på afståndet. Sedan teleskopet blifvit uppfunnet, utgaf Kepler 1611 en kort, men för sin tid särdeles viktig afhandling, '"Dioptrice", i hvilken han bl. a. bestämde brännpunktens läge hos den plankonvexa och (liksidiga) bikonvexa linsen. Dittills hade man blott ett slags teleskop, de holländska 1. galileiska (teaterkikaren), men i "Dioptrice" visade Kepler, att ett teleskop kunde sammansättas äfven af två konvexa glas. Uppfinningen af den astronomiska tuben härleder sig således från Keplers nämnda afhandling. Hvar och af hvem det första teleskopet blifvit konstrueradt, därom ha meningarna varit mycket delade. Man synes emellertid kunna med tämligen stor visshet antaga, att dylika instrument först förfärdigats i Holland och att en glasögonsfabrikör i Middelburg, Lippershey (d. 1619),