vrijstaat). Denna gick emellertid under därigenom, att staten deltog i kriget mot England 1899--1902 (det s. k. Boerkriget, se d. o.). 28 maj 1900 annekterade engelsmännen landet och gåfvo det namnet Oranjeflodskolonien, och efter freden organiserades det som engelsk kronkoloni. Det erhöP senare representativ författning (1907) och förenades 31 maj 1910 under sitt nuv. namn med de öfriga provinserna till Sydafrikanska unionen. J. F. N. En orante i S. Callistus-katakomben, Kom. Orante [åra'nte; it., bedjande] kallas en i den fornkristna konsten ofta förekommande gestalt i bönställning, d. v. s. med utsträckta armar och öppna händer. Så afbildas bibliska personligheter, såsom Noa, Daniel, Susanna, Maria m. fl., eller helgon, ofta äfven andra aflidna, som i så fall tänkas bedja för de efterlefvande. Dessa gestalter äro öfvervägande kvinnliga (t. ex. i Priscillakatakomben). Emblem, som syfta på de saliges lif efter döden, bifogas ofta. J.C. Oräon, folkstam boende i västra Bengalen och Chota (Chutia) Nagpur, hör till de dravidiska folken och uppgår till ett antal af omkr. Va mill. personer (se D r a v i d a, sp. 837, och K o l h, sp. 531). Jfr E. T. Dalton, "Descriptive ethnology of Bengal'' (1872). K. F. J. Öra pro nöbis, lat., bed för oss !, katolska kyrkans böneformel vid anropande af helgonen. Orätio, lat., tal (om o. recta och o. indirecta 1. obliqua se Direkt anföring och O b l i k), äfven bön, t. ex. o. domi'nica, Herrens bön (se Fader vår). - 0. pro d o m o, eg. Ciceros tal inför domstolen i en återvinningsprocess rörande ett hus (lat. domus); sedermera tal i eget intresse, "att tala för sin sjuka mor". J.C. Oration [-t j eö n], lat. orätio, tal, högtidstal, vältaligt föredrag. - O r ä t o r, lat., vältalare, högtidstalare, offentlig talare. - Oratörisk, som är utmärkande för en vältalare. Oratoriäner (Oratöriepräster, Filip-piner), en andlig orden, som från 1551 började växa upp ur "Heliga trefaldighetens brödraskap". Den egentlige stiftaren af denna orden, F i l i p p o N e r i, kan anses som stiftaren äfven af oratorianer-nas orden, som 1575 sanktionerades af påfven Gregorius XIII. Sitt namn hade den däraf, att medlemmarna om aftnarna urspr, samlades i Hel. tre-faldighetsordens bönsal ("oratorium"), där de gemensamt sysselsatte sig med bön, läsning af den heliga skrift m. m., föredrag samt sång och musik. Den sistnämnda sysselsättningen gaf upphof åt den kyrkliga tonskapelse, som fått namnet "oratorium" (se d. o.). Paul IV skänkte orden 1558 en egen kyrka, och 1576 lades grunden till den midt i Rom belägna präktiga, med målningar af Kubens och andra rikt smyckade oratoriekyrkan S. Maria in Valli-cella, äfven kallad Chiesa nuova. Ordens medlemmar äro icke bundna af löften. Fullkomlig frihet att komma och gå samt att när som helst utträda ur orden är rådande, äfvensom fullkomlig jämlikhet. Bön, sakramentsförvaltning och predikan samt sjukas, fattigas och pilgrimers vård äro medlemmarnas sysselsättning. Orden förfogar öfver ett stort hospital för fattiga pilgrimer samt öfver en bildningsanstalt för präster, som icke tillhöra någon munkorden. Flera berömda män ha tillhört oratorieorden. Samtidigt med Neri var kyrkohistorikern Caesar Ba-ronius en af dess medlemmar. - Med de italienske oratorianerna får man icke förblanda de franske, hvilkas upphofsman var Pierre de Bérulle (se d^nne). Efter den italienska förebilden stiftade han 1611 i Paris en oratorieorden ("Fäder af Jesu oratorium"), som, 1613 sanktionerad af påfven Paul V, utbredde sig öfver Frankrike och spred sig äfven till Nederländerna. Fria från löften, åtnjöto medlemmarna äfven en viss frihet från statut; att "anden är en" var hufvudsaken. Ordens ändamål var prästerskapets höjande genom andaktsöfningar och studier. Af flera orsaker kom den i fientligt förhållande till jesuitorden. Flera utmärkta fransmän tillhörde oratoriefäderna, hvilka i midten af 1800-talet fingo fast fot äfven i England. Orden upplöstes 1902. J. P- Oratöriepräster. Se Oratorianer. Oratorium (mlat.; it. oratnrio, urspr, "bönsal"), mus., ett större episk-lyriskt tonverk, som består af korsatser, solosånger och ensembler med orkester samt har etisk-religiöst, vanligen bibliskt, eller ock världsligt romantiskt innehåll och är afsedt väsentligen för konsertbruk. I början var oratorium (it. oratorio) namn på de i kyrkan S. Maria in Vallicellas bönsal i Rom af oratorianerna (se Oratorianer) utförda musikdramatiska framställningar, som utgjorde ett slags musikalisk utveckling af medeltidens mysterier (med biblisk handling) och moraliteter (med allegorisk personifiering af abstrakta begrepp). Hymnerna (laudi) för körsång förbundos däri efter hand med dramatisk dialog, och en "berättare" framförde hvad som för handlingens begripande var erforderligt. En annan ursprungskälla hade oratoriet säkerligen i 1500-talets katolsk-liturgiska passionsmusik under påskveckan, hvari evangeliernas passionshistoria sjöngs af en tenor på gregorianska melodigångar och sammalunda alla direkt anförda yttranden sjöngos af olika soloröster, hvaremot hopens och lärjungarnas repliker utfördes af körer och tonsattes särskildt (af Suriano, Vittoria m. fl.). Samtidigt med operans uppkomst tillgodogjordes det genom "mono-dien" (ackompanjerad solosång) nyvunna recitati-viska uttryckssättet ("stilo rappresentativo"; jfr Opera) äfven för här i fråga varande form. Som det första verkliga oratoriet har man plägat beteckna Emilio del Cavalieres allegoriska "Rappresentazione di anima e di corpo" (1600), som dock snarare var en andlig opera. Det sceniska uppförandet, som då var oundgängligt, afskaf-fades af Carissimi; i stället införde han "berättaren" (se ofvan), hvars parti öfvertogs omväxlande af olika stämmor (tenor, alt o. s. v.) och som var en motsvarighet till passionsmusikens "evan<relist". Alessandro Scarlatti (1659 -1725) tillämpade äfven i oratoriet de af honom inom operan stadfästa formerna af dakapo-aria och ackompanjeradt recitativ. Om solosången utbildades i Italien, så spelade i Tyskland körerna och