vanligen i olika grader l. klasser med särskilda dekorationer. Mestadels äro graderna tre: storkors (kommendörer med stora korset), som bära en stjärna i bredt, öfver ena skuldran gående band (ordensband) och därjämte en större stjärna, "plaque", på bröstet, kommendörer, som bära sin dekoration om halsen, och riddare, hvilka bära ett mindre ordenstecken i en bandslejf på bröstet; mellan dessa grader förekomma stundom graderna storofficer och officer. Mycket höga ordnar ha endast en grad. Förr nyttjade man, i st. f. band, ordenskedjor; stundom höra sådana ännu till ordensdräkten. För dekorationen erlägger mottagaren (om han ej är utlänning) en viss summa till ordenskassan. I statuten föreskrifves vanligen, att insignierna må efter innehafvarens död återställas till ordens ämbetsmän. Kvinnoordnar finnas äfven (t. ex. Lovisaorden, Maria Lovisaorden). Ett egendomligt drag är, att man för en mängd moderna ordnar gjort anspråk på en fantastisk ålderdomlighet, i det att deras instiftande förklarats liktydigt med återupplifvande eller omorganiserande af en äldre, i glömska fallen orden. Ordensväsendet i Sverige har man velat leda tillbaka till Magnus Ladulås' dagar, under påstående, att denne konung stiftat Serafimer- och Svärdsordnarna. Detta är dock en ren fabel, grundad därpå, att krönikorna först från hans tid omtala ett högtidligt riddarslag i vårt land. Riddarkedjor kommo icke i bruk förr än under medeltidens senaste skede. Gustaf I bar den vanliga riddarkedjan, men vid högtidliga tillfällen (t. ex. audienser) äfven franska Mikaelsorden, hvaraf han blef riddare 1542. Erik XIV, Johan III och Karl IX hade särskilda riddarkedjor (Salvators-, Agnus-Dei-, Jehovahkedjan), som de buro och förmodligen utdelade åt dem, som de slogo till riddare. Under denna tid fanns uppenbarligen i Sverige endast den allmänna riddarvärdigheten. Tanken på en verklig orden framträder först 1650, då drottning Kristina 2 aug. anförde i rådet, att man borde konstituera en riddarorden; sådant vore hos alla nationer brukligt, och ville hon därmed benåda sina "betjänte". Namnet bestämdes (på A. Salvius' förslag) till Immanuelsorden. Om dennas öden är emellertid ingenting kändt. 1653 stiftade drottning Kristina en hoforden, Amarantorden (se d. o.). Karl X Gustaf utfärdade 1656 statut för en Jesusorden, som han åtminstone själf bar. Därefter var Sverige länge utan ordnar. Ett 1738 af dåv. öfverstelöjtnanten J. F. v. Kaulbars på riddarhuset väckt förslag om stiftande af en riddarorden afböjdes genom grefve Arvid Horn. Men 23 febr. 1748 utfärdade Fredrik I statut för Serafimer-, Svärds- och Nordstjärneordnarna (se dessa ord och här bifogade ordensplansch). Förslaget därtill torde ytterst ha härrört från den praktlystne grefve K. G. Tessin, som 1744 i Berlin lär ha öfverenskommit om saken med Lovisa Ulrika och Fredrik II i Preussen, med syfte att stödja konungamakten. Förslaget framlades och genomdrefs, utan ständernas vetskap, i sekreta utskottet 12 dec. 1747, två dagar före riksdagens afslutande, genom ett af frih. A. J. v. Höpken författadt och af frih. K. Hårleman framburet memorial. Som skäl framhölls bl. a. nödvändigheten att beröfva de utländska ordnarna deras alltför stora korrumperande lockelse för svenska män samt ge den inhemska regeringen ett medel att vinna anhängare. I utskottets skrifvelse till regeringen säges ärendet "angeläget skattas". Serafimerorden omtalas där som "hörande till den gamlaste orden i Sverige". Det var icke i konungens, utan i regeringens hand, som utdelandet af de nya hederstecknen lades, ty sekreta utskottet ansåg, att de borde bortges "med råds råde", och i ordensstatuten af 23 febr. 1748 blef detta stadgadt så, att riddare skulle utnämnas genom sluten omröstning i rådet, hvarvid konungen egde endast 2 röster (statuten ändrades 25 nov. 1751, och nya utfärdades 26 nov. 1798). Numera utdelas ordnarna af konungen ensam såsom "herre och mästare öfver alla svenska ordnar". Det första riddarslaget försiggick 17 febr. 1748. Vasaorden (se d. o. och ordenspl.), som stiftades 29 maj 1772, eger med de tre förutnämnda gemensamma ämbets- och tjänstemän af flera grader samt gemensamt ordenskapitel, hvaremot Konung Carl den XIII:s orden (se Karl den trettondes orden, sp. 1057, och ordenspl.), stiftad 27 maj 1811 och inskränkt till frimurare, har sitt eget riddarkapitel. Till de svenska ordnarna torde kunna räknas äfven Oskar II:s jubileumsminnestecken (se d. o. och pl.), stiftadt 18 sept. 1897. Ordensdagar i Sverige äro måndagen före adventet samt 28 april (Fredrik I:s födelsedag). På dessa dagar hålles ord. ordenskapitel, hvaraf serafimerriddare samt kommendörer (af 1:a kl.) af Svärds-, Nordstjärne- och Vasaordnarna äro ledamöter och hvarvid ordens angelägenheter handhafvas, dess ämbetsmän utnämnas etc. Utdelandet af ordnar sker i regel i extra ordenskapitel, i synnerhet, såsom länge skett, på den regerande konungens namnsdag. Ordens öfverste ämbetsmän ("storofficianter") äro ordenskansleren, ordens vice kansler, öfverste skattmästaren och öfverste ombudsmannen. Ordens ämbetsmän af andra graden benämnas "öfverofficianter": de äro skattmästaren, sekreteraren, ceremonimästaren, underkansleren, banerföraren och ordensbiskopen (se Biskop, sp. 486), som enl. stadgande af 24 nov. 1902 skall ha lika värdighet med andra biskopar och som biträdes af två ordenskaplaner, hvilka enl. förordn. 26 nov. 1798 väljas bland konungens hofpredikanter och hvilkas åligganden bestämmas af honom. Ämbetsmän af lägre grad äro rikshärolden (såsom "ordensofficiant"), de fyra "underofficianterna" (kamereraren, arkivarien, underceremonimästaren och registratorn) samt slutligen ordenshistoriografen (tillsatt 28 april 1779, med instruktion af 26 nov. 1781 och med uppgift att författa "äreminnen" öfver i främsta rummet serafimerriddare, men äfven öfver kommendörer af Svärds- och Nordstjärneordnarna) samt härolderna, kaplanerna och kanslisterna. Under tiden 1748--1898 skedde 28,482 ordensutnämningar (hvaraf 19,300 för svenska). Vid de olika ordnarna finnas pensioner (600--300 kr.), som utdelas till de äldste kommendörerna. Ordensförläningar kunna vara af både godo och ondo. De kunna åt de makthafvande -- och ej blott de inhemske -- vinna och binda anhängare, såsom väl afsikten ursprungligen var; de kunna vara en uppmuntran för förtjänstfullt arbete, som ej i makt eller penningar får någon belöning; de kunna sporra ärelystnaden att gagna det allmänna