855 Orestes--Orfeus 856 egnad helgedom i Ättika (jfr fig.). Euripides låter O. på Apollons råd bege sig till tauriernas land för att därifrån hemföra en bild af gudinnan Artemis. Yid ankomsten dit blefvo O. och Pylades gripna och enligt landets sed dömda att offras åt den tauriska Artemis, hvars prästinna var O:s syster Ifigeneia. Hon igenkände sin broder och flydde med honom till hemmet, medtagande den heliga gudabilden. O. härskade sedan länge i ro öfver sitt fädernerike, Mykenai och Argos, samt erhöll äfven Sparta med sin gemål Hermione, en dotter af Menelaos och Helena. Sin död säges han ha funnit i Arkadien genom ett ormbett. Orestessagan är dramatiskt behandlad af Aischylos i trilogien ”Ore′rsteia” (Orestien), som innefattar tragedierna ”Agamemnon”, ”Choëforoi” och ”Eumenides”, af Sofokles i ”Elektra” samt af Euripides i ”Elektra”, ”Orestes” och ”Ifigeneia he en Taurois” (lat. Iphigenia Taurica). Af nyare förf., som behandlat ämnet, må nämnas Voltaire (”Oreste”, 1750). A. M. A. Orestes, romersk fältherre, son till Tatulus från Pannonien, var i början Attilas sekreterare, men gick efter dennes död (453) i västromerske kejsarens tjänst. Han fick rikets högsta värdighet såsom ”romersk patricier” (samt anförare för de icke-romerska trupperna) och uppsatte 475 sin son Komulus Augustulus på den västerländska kejsartronen. Men då han ej höll sina löften till trupperna, valde de Odovakar till chef. 0. tvangs att draga sig undan till Pavia och blef efter stadens intagande halshuggen 28 aug. 476. J. C. Oret, Ost-oret, zool. Se Spindeldjur. Oretäner, ett betydande forntida folkslag i Hispania Tarraconensis, vid öfre Guadiana och Guadalquivirs källor. Deras land var under puniska krigen mer än en gång krigsskådeplats. Orexin, Fenyl-dihydroxi-kinolin, farm. med., ett fabrikspreparat af alkaloidnatur, hvilket rekommenderats som aptitgifvande medel vid aptit-löshet. Bäst användes garfsyradt salt, orexinum tannicum, ett gulaktigt, smaklöst, i vatten olösligt pulver, som blott lindrigt retar magen. Utom vid aptitlöshet utan anatomiska förändringar i magen har orexintannatet särskildt anbefallts mot kräk-ning under graviditet samt mot sjösjuka. Den aptitgifvande verkan har ej vunnit allmännare erkännande. Dosen är 0,2--0,5 gr. 2--3 gånger dagligen. C. G. S. Ore älf, ett till Dalälfvens flodområde hörande vattendrag, 220 km. långt. Från gränstrakterna mellan Orsa finnmark, Härjedalen och Dalarna rinner den först åt s. ö., därefter i rakt östlig riktning genom en djup cañon (ho, hvaraf namnet på järnvägsstationen Oreho), sedan nästan rakt söderut till Oresjön (213 m. ö. h.), en af Dalarnas vackraste sjöar, som äfven mottager vatten genom Lömmingån i ö., Ockerån och Andån från Osmundsberget i s. och Arfån i v., och därifrån i västlig riktning genom Skattungen (195 m.) till Orsasjön (166 m.), upptagande under senare delen af sitt lopp de norr ifrån kommande Emmån och Unån, båda med ursprung iVåmhus. Den förra samlar sitt vatten i Emmasjön i Orsas nordvästra hörn och bildar under sitt lopp Bössfallet, Helvetesfallet, Mellanfallet och Storstupet, där ån störtar fram sammanträngd i cañonlika klyftor, på hvilka ån är ganska rik. Vid Storstupet går Orsa--Härjedalens järnväg öfver ån på en bågbro om 40 m. spann 35 m. öfver forsen. Unån mottager fr. v. Dyfverån och Djupån. I Orsasjön faller också Våmån ut. Orsasjön, 14 km. lång, 6,5 km. bred, står genom ett 4 km. långt smalt sund, Moranoret, i förbindelse med Siljan. Med sina många och vattenrika källor stiger O. lätt öfver sina bräddar och är särskildt våldsam vid islossningen. Wbg. Orf, landtbr., det skaft, vid hvilket lien fästes, är försedt med två handtag (kaggar eller knaggar) och i vissa trakter i Dalarna och Norrland afslutadt med ett platt blad, som vid begagnandet hvilar mot armen. Formen växlar äfven i öfrigt i olika trakter. H. J. Dft. Orfa, det nuv. namnet på Edessa (se d. o. 2). Orfani [å′r-] l. Orphani, stad i forna turkiska vilajetet Saloniki (nu tillhörigt Grekland), vid O.- l. Rendinaviken, 7 km. ö. om Strumas mynning. Omkr. 5,000 inv. I närheten ruiner af det gamla Amfipolis och Eion. J. F. N. Orfaniter (”de faderlöse”), ett parti bland husiterna (se d. o., sp. 1354). Orféus (grek. Ορφευς, lat. Orpheus), mytisk forngrekisk sångare, tillhörande en på gränsen till det nordliga Grekland i landskapet Pieria kring Olympos boende tracisk stam, som med hänförelse egnade sig åt Dionysos' dyrkan och därmed sammanhängande arter af skaldekonst. Han uppges Orfeus och Eurydike återses, för att smärtfullt åter skiljas. T. v. Hennes psychopompos. (Marmorrelief i Neapel, från grekiska skulpturens blomstringstid.) som son till sånggudinnan Kalliope med Apollon eller, enligt en annan saga, med den traciske konungen Oiagros. Verkan af hans sång var så oemotståndlig, att den förmådde tämja de vildaste djur och sätta liflösa ting i rörelse. Då hans maka, Eurydike, dog till följd af ett ormbett, nedsteg O. själf till un-