859 Organisatör-Organist 860 Organisatör. Se Organisation. Organisera. Se Organisation. Organiserad arbetare, arbetare, som är medlem af en fackförening. Organiserade f erment. Se F e r m e n t. Organisk. Se Organ. Organiska artiklarna. Se K o n k o r d a t, sp. 769. Organiska framkallare, fotogr., sådana fram-kallningsämnen, som på grund af sin kemiska natur hänföras till den organiska kemien. Samtliga i praktiken använda organiska framkallningsämnen äro bensol- eller naftalinderivat. För att verka framkallande måste derivatet innehålla minst två "verksamma grupper"; som sådana räknas hydroxylgruppen (OH) och amidogruppen (NH2). Ämnet kan innehålla två hydroxylgrupper eller två amidogrupper eller ock en af hvarje; i en del framkallningsämnen ingår en tredje verksam grupp, stundom en sådan med substituent. Men äfven de verksamma gruppernas inbördes ställning i bensol-, resp. naftalinkärnan är afgörande för ämnets reducerande verkan på det belysta bromsilfret, och för att derivatet skall bli en framkallare, måste de nämnda grupperna ingå antingen i orto- eller paraställning. Så bildar t. ex. bensol med två hydroxylgrupper 3 isomera derivat (dioxybensoler), nämligen ortodioxybensol (= pyrokatekin), metadioxy-bensol (= resorcin) och paradioxybensol (= hy-drokinon). Af dessa visa orto- och paradioxyben-solen framkallande egenskaper, metadioxybensolen däremot icke. - Samtliga organiska framkallare visa först vid tillsats af mer eller mindre alkali reducerande förmåga i tillräcklig grad. - Då framkallningsämnena i vattenlösning lätt oxideras af luftens syre, tillsättes alltid ett konserverande ämne (vanligen natriumsulfit), som har till uppgift att upptaga syret och sålunda förhindra eller fördröja oxidationen. - Mellan 20-30 organiska framkallare ha praktisk användning, de mest använda äro: pyrogallol, hydrokinon, metol, amidol, pyrokatekin, eikonogen, glycin, ortol, paraamido-fenol. J. Htzg. Organiska färgämnen, färgande ämnen af anima-liskt eller vegetabiliskt ursprung, däri inberäknadt stenkolstjärans derivat och andra ur kemisk synpunkt organiska substanser. Se Färg, sp. 271, och Kemi. Organiska metallföreningar, kem. Se Metall-föreningar, Organiska. Organiska reglementet. Se Moldau, sp. 828. Organisk bas, kem. Se Bas 4 och Gift, sp. 1134. Organisk förening, kem., hvarje förening (utom kolsyra och koloxid), som innehåller kol. Organisk kemi. Se Kem i. Organiskt dekret. Se Hederslegionen, sp. 192. Organiskt hjärtfel. Se Hjärtfel, sp. 868. Organism (se Organ), filos., en enhetlig, lefvande varelse, inom hvilken de olika delarna med en immanent ändamålsenlighet tjäna hvarandra och det hela. Enligt den mekaniska naturförklaringen äro de organiska varelserna af samma art som de oorganiska tingen, blott verka komplicerade. Enligt vitalismen finnes hos dem en särskild, teleolo- giskt verksam lifskraft. Med afseende på det organiska lifvets uppkomst på jorden finnas följande olika hypoteser: 1. Det är lika ursprungligt som den oorganiska naturen; 2. det har uppkommit genom en särskild skapelseakt; 3. har kommit hit från någon annan himmelskropp; 4. har utvecklats ur det oorganiska; 5. har utvecklats ur något, som ännu var hvarken oorganiskt eller organiskt. S-e. Organist, Orgelni'st (mlat. organi'sta), orgelspelare, person, som har till tjänsteplikt att vid allmän gudstjänst med orgel ackompanjera sången och utföra orgelmusik. - Samtidigt med att orgeln (se d. o.) så fullkomnats, att den kunde användas som stöd för församlingssången, tillkom en ny kyrklig befattning, orgelspelarens. Denne var nog urspr., liksom kantorn och klockaren, präst samt kallades först orgelmästare och senare organist 1. orgelnist. Ända fram under reformationstiden funnos orglar och organister endast i stora och rika kyrkor. Den tidigaste svenska orgel, hvarom intyg finnes, var en i Uppsala domkyrka (1272). Orgelspelarens uppgift var under reformationstiden dels att intonera sångpartierna, dels att utföra själfständiga musiknummer. Något psalmsången helt beledsagande orgelspel blef i Sverige icke brukligt förrän mot slutet af 1600-talet. Tyska kyrkan i Stockholm utmärkte sig för framstående organister, i synnerhet fr. o. m. A. Diibens (se d. o. 1) anställande (1625). Först på 1700-talet började mera allmänt orglar byggas äfven i de svenska landsförsamlingarnas kyrkor; enligt A. Hiilphers' (se d. o.) sammanställning (1773) funnos i de svenska landskyrkorna 388 orglar, i städerna 98. Då klockarna (se Klockare) i regel icke kunde trakteia orgel, måste man särskildt sörja för utbildning af organister. Det blef då sed, att domkyrkoorganisterna, som enligt Kyrkolagens kap. 24 § 30 tillsattes med större omsorg än vanliga organister, i stiftsstäderna gåfvo undervisning i orgelspel-ning samt utfärdade betyg Öfver förvärfvade kunskaper i detta instruments skötande. På 1820-talet fastställdes denna ordning. De äldsta organistbetygen voro hållna i mycket allmänna och skiftande ordalag, t. ex.: "Att N. N., som varit lärling hos mig, kan sjunga snällt och med böjelig röst hvilken psalm som helst samt är kapabel att när som helst spela alla koralerna med besiffrad bas, äfvensom att han i sitt lefverne varit beskedlig och nykter, intygas härmed." Småningom blef det sed, att organist- och klockarbefattnin-garna förenades, hvilket uttryckligen medgafs 1809. Yid Musikaliska akademien (se d. o., sp. 1447) infördes undervisning i orgelspelning först 1818, och 1822-48 var samma akademi egentligen blott en organistskola. Af domkyrkoorganist (eller somligstädes sång- och musiklärare vid gymnasiet) utfärdade betyg gällde endast inom motsvarande stift, under det Mus. akad:s godkändes i hela riket. 6 dec. 1838 fastställde Mus. akad. bestämda betygsgrader för organistexamen, nämligen försvarligt, godkändt och berömligt. Dock användes den gamla betygsformuleringen af domkyrkoorganisterna ännu på 1850-talet. Kantorsexamen ingick i organistexamen. Den, som erhållit betyget berömligt i kyrkosång vid Mus. akad., egde äfven rätt att söka s. k. schola3-cantors- (motsvarande nuv. musiklärar-) befattning