inflytandet i Konstantinopel utöfvade (förlikningen med Muhammed Ali i Kutaia maj 1833); den ryska hjälpen fick det betala genom fördraget i Unkiar-Skelessi (8 juli 1833), som ställde det under Rysslands faktiska protektorat och bl. a. förpliktade det att stänga Dardanellerna för alla andra makters krigsskepp. Ett nytt krig med Muhammed Ali 1839 såg än mera hotande ut än det förra och framkallade en särskildt af England bedrifven intervention af alla stormakterna utom Frankrike (kvadruppelalliansen i London 15 juli 1840); sistnämnda makt, som genom Algeriets eröfring (från 1830) fått starka intressen i Nord-Afrika och äfven utöfvade ett visst inflytande i Egypten, tog Muhammed Alis parti, men då det ej ville riskera krig, måste han ge efter för den väpnade påtryckningen och nöja sig med Egypten som ärftligt ståthållarskap (1841). Ryssland medgaf Unkiar-Skelessi-alliansens upphäfvande (1840) och afstod från sina särrättigheter beträffande Dardanellerna (fördraget i London 13 juli 1841). Sin maktställning i Donaufurstendömena gjorde det däremot gällande genom att medelst väpnad intervention undertrycka den liberala rörelse, som 1848 års omhvälfningar i Europa där framkallade (fördraget mellan Ryssland och Turkiet i Balta-Liman 1 maj 1849). Kejsar Nikolaus I:s sträfvan att återvinna sitt herravälde öfver Turkiet (af honom efter gammalt föredöme karakteriseradt som ”en sjuk man” i ett samtal med engelske ambassadören Seymour 9 jan. 1853), som bl. a. tog sig uttryck i hans bryska politik i tvisten om de olika kristna kyrkornas besittningsrätt till ”de heliga orterna” i Palestina, framkallade 1853 ett nytt krig med Turkiet. Genom Frankrikes och Englands ingripande i kriget till Turkiets skydd (1854) utvidgades detta till det s. k. Krimkriget (se d. o.). Österrike och Preussen höllo sig utanför kriget, men de förmådde genom sin hållning Ryssland att utrymma Donaufurstendömena, som provisoriskt besattes af österrikiska trupper. Sardinien förenade sig däremot med de allierade (1855), och ända till Östersjön kastade den orientaliska frågan nu sin skugga (engelsk-franska flottexpeditioner till Östersjön 1854 och 1855, Novembertraktaten 1855 mellan Sverige och västmakterna). Sevastopols stormning 8 sept. 1855 beseglade Rysslands nederlag. Parisfreden 30 mars 1856 betecknade en betydande nedgång i Rysslands prestige, utan att medföra några stora territoriella förändringar. Turkiets integritet garanterades, Svarta hafvet neutraliserades, och Rysslands skyddsrätt öfver Donaufurstendömena och Serbien ersattes med en kollektiv stormaktsgaranti. Genom Parisfördraget utvidgades alltså ”den europeiska konsertens” ansvar och maktsfär, men på gången af den orientaliska frågans vidare utveckling har denna vida mindre öfvat inflytande genom sina garantier än genom de olika stormakternas inbördes rivalitet. Den närmast följande perioden var jämförelsevis fri från stora internationella förvecklingar, men oron inom Turkiska riket tog sig ständigt nya uttryck. Muhammedanska förföljelser mot de kristne maroniterna på Libanon framkallade ett ingripande af stormakterna med Frankrike som mest intresserad part (1860, Libanonstatutet 1861). Donaufurstendömenas sammanslutning till furstendömet Rumänien (de facto 1859, formellt 1861) och turkarnas utrymning af fästningarna i Serbien (1862, 1867) voro nya steg i riktning af de kristna Balkanfolkens emancipation. Om den äfven inom provinserna rådande jäsningen vittnade upprepade insurrektioner i Bosnien och Hercegovina, regelbundet åtföljda af krig mellan Turkiet och Montenegro (1857—58, 1861—62) och ett svårartadt uppror på Kreta (1866—69); detta framkallade åter en stormaktsintervention, som förskaffade ön ställningen af privilegierad provins (1868), men på samma gång afskräckte Grekland från krig. Om oenigheten mellan de kristna Balkanfolken själfva varslade den bulgarisk-grekiska kyrkostriden, som af Turkiet under rysk påverkan afgjordes till bulgarernas förmån genom inrättandet af ett särskildt bulgariskt exarkat (fermanen af 1870, publicerad 1872). Turkiets säkerhet mot Ryssland minskades afsevärdt, då denna makt med begagnande af den genom fransk-tyska kriget skapade situationen genomdref upphäfvandet af Parisfredens förbud mot att hålla en flotta i Svarta hafvet (Londonkonferensens beslut 13 mars 1871). En ny krisperiod inleddes genom ett nytt uppror i Bosnien och Hercegovina 1875. Resningen utbredde sig till Bulgarien 1876, där den nedslogs med stor stränghet (”de bulgariska gräsligheterna”, som starkt återverkade på stämningen i Europa), och den åtföljdes af krig mot Turkiet från Serbiens och Montenegros sida (s. å.), hvilket för förstnämnda makt tog en olycklig vändning. Stormakternas samfällda diplomatiska ingripande blef i stort sedt utan resultat (konferensen i Konstantinopel 1876—77). Den turkiska reformrörelsen, som sträfvade att stärka Turkiet genom införande af västerländska inrättningar och som förut gång på gång vid utrikespolitiska kristillfällen framkallat reformedikt (hatt-i-scherifen i Gülhane 3 nov. 1839, hatt-i-humajun 18 febr. 1856), var under Midhat paschas ledning ifrigt verksam i hopp att kunna förebygga en stormaktsinblandning; den förorsakade åtskilliga förändringar (sultanerna Abd-ul-asis’ och Murad V:s afsättning maj och aug. 1876, den turkiska konstitutionen 23 dec. s. å.), men utan att kunna afvända den hotande faran. Efter att mot medgifvande af Bosniens ockupation ha förvissat sig om Österrikes neutralitet (kejsar Alexander II:s och kejsar Frans Josefs möte i Reichstadt juli 1876, konventionen i Budapest jan. 1877) angrep det af panslavistiska idéer ledda Ryssland (i apr. 1877) Turkiet. Det rysk-turkiska kriget 1877—78 medförde slutligen Turkiets nederlag, och då ryssarna hotade Konstantinopel, gingo turkarna in på preliminärfreden i San Stefano (3 mars 1878), hvarigenom bl. a. skapades ett stort vasallfurstendöme Bulgarien, som klöf resterna af Europeiska Turkiet i två delar. Genom Englands bestämda uppträdande till Turkiets förmån (hemligt alliansfördrag 4 juni 1878, hvari Cypern lämnades åt engelsk förvaltning) nödgades Ryssland gå in på fredsverkets revision genom den af Österrike föreslagna Berlinkongressen (juni 1878), som under Bismarcks medling resulterade i Berlintraktaten 13 juli 1878. Bulgarien förminskades, i det Macedonien åter uppdelades i turkiska provinser och Syd-Bulgarien förvandlades till en autonom provins Öst-Rumelien. Serbien och Rumänien erkändes