som suveräna stater; omfattande gränsregleringar beslötos, som för Rumänien resulterade i det ovälkomna utbytet af Bessarabien, hvilket afträddes till Ryssland, mot det bulgariska Dobrudscha — en belöning för dess värdefulla tjänster under kriget, som stämde det ogynnsamt mot Ryssland. Österrike-Ungern medgafs att ockupera Bosnien och Hercegovina samt hålla garnison i sandjaket Novibazar. Denna lösning af den orientaliska frågan var emellertid både ofullständig och kortvarig. Den österrikisk-ungerska ockupationen af Bosnien-Hercegovina måste genomföras med väpnad hand (1878). Regleringen af Montenegros gränser, som väckte motstånd hos de därigenom berörde albaneserna, nödvändiggjorde en flottdemonstration, vidtagen på engelskt initiativ (1880). Förhandlingarna om Greklands i Berlintraktaten medgifna gränsutvidgning i Tessalien och Epirus ledde först 1881 till resultat. Arrangemanget beträffande Bulgarien var dock den svagaste punkten; innan krisen där bröt ut, hann emellertid Turkiet i realiteten förlora största delen af sitt välde i Nord-Afrika. Tunisien, där fransmännen och italienarna konkurrerade, ställdes af Frankrike under dess protektorat (1881). Italien å sin sida besatte Masaua (1885). I Egypten, som genom Sueskanalbygget (afslutadt 1869) och Ismail paschas (1863—79) slöseri kommit i ekonomiskt beroende af utlandet, särskildt England och Frankrike, blef England faktiskt herre genom ockupationen efter Arabi paschas uppror (1882), medan Frankrike miste sitt inflytande genom att ej deltaga i interventionen. (Om den egyptiska frågan, som i sin vidare utveckling kan betraktas som fristående i förhållande till den orientaliska frågan i egentlig mening, se Egypten och Sudan.) På Balkanhalfön blef för lång tid framåt den bulgariska frågan dominerande genom följderna af Öst-Rumeliens egenmäktiga förening med Bulgarien (18 sept. 1885). Ryssland, hvars beräkningar på faktiskt herravälde i Bulgarien korsats af furst Alexander, var nu motståndare till föreningen, medan England i följd däraf — i motsats till sin hållning 1878 — på sändebudskonferensen i Konstantinopel (hösten 1885) omintetgjorde de ryska förslagen till åtgärder för Turkiska väldets återställande. Bulgariens makttillväxt framkallade kompensationsanspråk från Serbien, som anföll Bulgarien med krig, men besegrades (nov. 1885) och endast genom Österrikes diplomatiska mellankomst räddades från svårare följder af sitt nederlag, och från Grekland, som genom blockad af en stormaktsflotta måste hindras från att angripa Turkiet (1886). Öst-Rumeliens förening med Bulgarien blef, om ock på grund af Rysslands motstånd på ett formellt otillfredsställande sätt (sändebudskonferensens i Konstantinopel beslut 5 apr. 1886), i realiteten fullständigt genomförd. Den fortsatta konflikten mellan Ryssland och Bulgarien (furst Alexanders bortförande, återkallande och abdikation aug.—sept. 1886, Stambolovs kamp mot Ryssland och dess anhängare såväl under regentskapstiden 1886—87 som efter furst Ferdinands olagliga regeringstillträde aug. 1887 ända till sitt störtande 1894) hotade stundom att framkalla en militär intervention från Rysslands sida, hvilken emellertid förebyggdes genom Englands och Österrikes (stundom äfven Italiens) bestämda hållning. Furst Ferdinands försoning med kejsar Nikolaus II 1896 medförde slutligen hans erkännande som landets laglige furste; föreningen med Öst-Rumelien bibehöll dock sin formvidriga karaktär. Kreta var under tiden skådeplatsen för upprepade insurrektioner (1889, 1896—97), och förhållandena där ledde till grekisk-turkiska kriget 1897, som slutade med fullständigt nederlag för grekerna, utan att därför bereda turkarna någon afsevärd landvinning (freden i Konstantinopel 4 dec. 1897), medan Kretas ställning som autonom provins med en grekisk prins som öfverkommissarie genomfördes under Englands, Frankrikes, Rysslands och Italiens skydd (1898), utan att därför agitationen för förening med Grekland minskades. Anarkien i Armenien (turkiska massakrer på armenier, framkallade af revolutionära företag, särskildt 1894, 1895 och 1896) och i Macedonien, där striden stod ej blott mellan kristna och muhammedaner, utan också mellan bulgarer, serber, greker och rumäner inbördes och stundom (särskildt 1903) hotade att framkalla krig mellan Bulgarien och Turkiet, gaf stormakterna anledning till ständiga reformprojekt utan märkligare resultat. Reformpolitiken beträffande Macedonien bedrefs särskildt af de (sedan 1897) samverkande Österrike och Ryssland (Mürzsteg-programmet okt. 1903), medan England stundom sökte öfverbjuda dem, och Turkiet hade sitt säkraste ryggstöd i Tyskland, som för sina asiatiska järnvägsintressen (Bagdadbanan) behöfde behålla ett godt förhållande till denna makt. Samförståndet mellan Ryssland och Österrike rubbades genom Österrikes planer på direkt järnvägsförbindelse med Egeiska hafvet (”sandjakbanan”, i början af 1908). En hotande utvidgning af stormaktsinterventionen i Macedonien (uppgjord vid Edvard VII:s och Nikolaus II:s möte i Reval juni 1908) framkallade den ungturkiska revolutionen (militärrevolt bland trupperna i Macedonien juli 1908, återinförandet af 1876 års konstitution 23 juli). Risken för Turkiets stärkande under den nya på en gång reformifrande och patriotiska regimen framkallade samtidigt (5 okt. 1908) såväl Bulgariens oafhängighetsförklaring som Österrike-Ungerns formliga annexion af Bosnien-Hercegovina (med utrymning af Novibazar). Turkiet hade ej makt att motsätta sig någotdera (öfverenskommelse med Österrike i Konstantinopel 26 febr. 1909, med Bulgarien under rysk förmedling i april s. å.), men Serbiens af Ryssland understödda kompensationsfordringar hotade att framkalla ett krig mellan dessa makter och Österrike; krigsfaran undanröjdes genom Tysklands hot att i så fall ingripa på Österrikes sida (mars 1909). Den nya regimen i Turkiet hade svårt att konsolidera sig (reaktionär omhvälfning i Konstantinopel 13 april 1909, undertryckt genom armén i Macedonien och åtföljd af Abd-ul-hamids afsättning 26 april s. å., slitningar inom partiet och den ungturkiska regeringens störtande juli 1912). Den oroades särskildt genom den fortgående nationella rörelsen på Kreta och upprepade resningar i Albanien äfvensom nya oroligheter i Macedonien, där stormakterna (1908—09) nedlagt sin reformverksamhet och lämnat förhållandenas ordnande i turkarnas egna händer. Den stora