Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Orientaliska frågan - Orientaliska kriget - Orientalisk akvamarin - Orientaliska kyrkan - Orientaliska mattor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nya krisen kom emellertid från annat håll. Italien,
för hvars expansionsbehof på Medelhafvets sydkust
Englands välde i Egypten och Frankrikes från
Tunisien till Marokko lämnade utrymme endast i
Tripolis, började (sept. 1911) krig med turkarna för
dess eröfring (Tripoliskriget, afslutadt genom
preliminärfreden i Ouchy 15 okt. 1912 och freden i
Lausanne 18 okt. s. å.); därmed var Turkiets välde
i Nord-Afrika faktiskt förintadt. Italien
hade, särskildt på grund af Österrikes
påtryckning, afstått från att öfverflytta kriget till
Balkanhalfön, men Turkiets nödställda läge gaf fart åt
sträfvandena att åstadkomma ett Balkanförbund
(alliansfördrag och militärkonventioner mellan
Grekland, Bulgarien, Serbien och Montenegro 1912).
Stormakternas försök att förekomma utbrottet af
det hotande kriget blefvo resultatlösa, och
Balkankriget 1912—13 öppnades genom Montenegros
krigsförklaring, som efter några dagar följdes af
de andra förbundna makternas (okt. 1912). Kretas
förening med Grekland genomfördes omedelbart.
Kriget, som gick ytterst olyckligt för turkarna,
afbröts genom ett vapenstillestånd (dec. 1912), men
återupptogs efter en ny ungturkisk kupp i
Konstantinopel (jan. 1913); det afslutades genom
preliminärfreden i London 30 maj 1913 efter
fredsförhandlingar bedrifna jämsides med en där hållen
konferens af stormakternas sändebud. Inför de
lysande framgångarna i kriget kunde de inbördes
oeniga stormakterna (”de stora vanmakterna”, ett
bevingadt uttryck från denna tid) icke
upprätthålla sitt förhandsförbud mot territoriella
förändringar. Af sina europeiska besittningar behöll
Turkiet endast en landremsa utmed
Marmarasjön (till gränsen Enos—Midia). Däremot hade
Österrike och Italien, stödda af Tyskland, lyckats
förekomma, att Adriatiska hafvets kust tillföll de
slaviska folken, i det att uppkomsten af en
särskild albanesisk stat befordrades, åt
hvilken också det af montenegrinerna eftersträfvade
Skutari tilldelades, samt serberna hindrades att
sätta sig fast i någon hamnstad (flottdemonstration
vid Montenegros kust april 1913 af alla stormakter
utom Ryssland, internationell ockupation af
Skutari i maj). Genom att den ryska regeringen trots
trycket af de panslavistiska strömningarna fogade
sig häri, undveks äfven denna gång det hotande
stormaktskriget. Däremot föranledde den härigenom
vållade rubbningen af den på förhand mellan de
allierade uppgjorda fördelningen af bytet — trots
påtryckningar särskildt från Ryssland — andra
Balkankriget (juli 1913), i det att Bulgarien
vägrade underkasta sig de inskränkningar af sin
andel af Macedonien, som Serbien och
Grekland kräfde som kompensation. Rumänien
begagnade samtidigt tillfället att genom en af intet
motstånd mött invasion i Bulgarien framtvinga en
redan under första kriget påyrkad reglering af
Dobrudschas gräns, och Turkiet passade på att
återtaga hvad det förlorat i Tracien. Genom
freden i Bukarest (10 aug. 1913) med Serbien,
Grekland, Rumänien och Montenegro måste
Bulgarien gå in på en högst betydande reduktion af
sina eröfringar i Macedonien samt tillfredsställa de
rumänska anspråken och genom freden i
Konstantinopel (29 sept. 1913) till Turkiet återlämna
bl. a. Adrianopel. Den lösning af den orientaliska
frågan, som innehölls i 1913 års olika fördrag,
torde emellertid icke ens af sina egna upphofsmän
betraktas som annat än provisorisk.
Öfversiktlig litteratur: v. Sax, ”Geschichte des
machtverfalls der Türkei” (2:a uppl. 1913),
Driault, ”La question d’Orient” (5:e uppl. 1912),
Choublier, ”La question d’Orient” (1897),
Bamberg, ”Geschichte der orientalischen angelegenheit
im zeitraume des Pariser und Berliner friedens”
(1888—92), de la Jonquière, ”Osmaniska rikets
historia” (öfv. 1882), och E. af Wirsén,
”Balkanfolken och stormakterna” (1909). Se f. ö.
artiklarna om de särskilda länderna med där anförd
litteratur.
H. B—n.
Orientaliska kriget. Se Krimkriget.
Orientalisk akvamarin, miner. Se
Akvamarin.
Orientaliska kyrkan. Se
Grekisk-katolska kyrkan.
 |
| Fig. 1. Persisk matta från Kirman, omkr. 1500. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
