nya krisen kom emellertid från annat håll. Italien, för hvars expansionsbehof på Medelhafvets sydkust Englands välde i Egypten och Frankrikes från Tunisien till Marokko lämnade utrymme endast i Tripolis, började (sept. 1911) krig med turkarna för dess eröfring (Tripoliskriget, afslutadt genom preliminärfreden i Ouchy 15 okt. 1912 och freden i Lausanne 18 okt. s. å.); därmed var Turkiets välde i Nord-Afrika faktiskt förintadt. Italien hade, särskildt på grund af Österrikes påtryckning, afstått från att öfverflytta kriget till Balkanhalfön, men Turkiets nödställda läge gaf fart åt sträfvandena att åstadkomma ett Balkanförbund (alliansfördrag och militärkonventioner mellan Grekland, Bulgarien, Serbien och Montenegro 1912). Stormakternas försök att förekomma utbrottet af det hotande kriget blefvo resultatlösa, och Balkankriget 1912—13 öppnades genom Montenegros krigsförklaring, som efter några dagar följdes af de andra förbundna makternas (okt. 1912). Kretas förening med Grekland genomfördes omedelbart. Kriget, som gick ytterst olyckligt för turkarna, afbröts genom ett vapenstillestånd (dec. 1912), men återupptogs efter en ny ungturkisk kupp i Konstantinopel (jan. 1913); det afslutades genom preliminärfreden i London 30 maj 1913 efter fredsförhandlingar bedrifna jämsides med en där hållen konferens af stormakternas sändebud. Inför de lysande framgångarna i kriget kunde de inbördes oeniga stormakterna (”de stora vanmakterna”, ett bevingadt uttryck från denna tid) icke upprätthålla sitt förhandsförbud mot territoriella förändringar. Af sina europeiska besittningar behöll Turkiet endast en landremsa utmed Marmarasjön (till gränsen Enos—Midia). Däremot hade Österrike och Italien, stödda af Tyskland, lyckats förekomma, att Adriatiska hafvets kust tillföll de slaviska folken, i det att uppkomsten af en särskild albanesisk stat befordrades, åt hvilken också det af montenegrinerna eftersträfvade Skutari tilldelades, samt serberna hindrades att sätta sig fast i någon hamnstad (flottdemonstration vid Montenegros kust april 1913 af alla stormakter utom Ryssland, internationell ockupation af Skutari i maj). Genom att den ryska regeringen trots trycket af de panslavistiska strömningarna fogade sig häri, undveks äfven denna gång det hotande stormaktskriget. Däremot föranledde den härigenom vållade rubbningen af den på förhand mellan de allierade uppgjorda fördelningen af bytet — trots påtryckningar särskildt från Ryssland — andra Balkankriget (juli 1913), i det att Bulgarien vägrade underkasta sig de inskränkningar af sin andel af Macedonien, som Serbien och Grekland kräfde som kompensation. Rumänien begagnade samtidigt tillfället att genom en af intet motstånd mött invasion i Bulgarien framtvinga en redan under första kriget påyrkad reglering af Dobrudschas gräns, och Turkiet passade på att återtaga hvad det förlorat i Tracien. Genom freden i Bukarest (10 aug. 1913) med Serbien, Grekland, Rumänien och Montenegro måste Bulgarien gå in på en högst betydande reduktion af sina eröfringar i Macedonien samt tillfredsställa de rumänska anspråken och genom freden i Konstantinopel (29 sept. 1913) till Turkiet återlämna bl. a. Adrianopel. Den lösning af den orientaliska frågan, som innehölls i 1913 års olika fördrag, torde emellertid icke ens af sina egna upphofsmän betraktas som annat än provisorisk. Öfversiktlig litteratur: v. Sax, ”Geschichte des machtverfalls der Türkei” (2:a uppl. 1913), Driault, ”La question d’Orient” (5:e uppl. 1912), Choublier, ”La question d’Orient” (1897), Bamberg, ”Geschichte der orientalischen angelegenheit im zeitraume des Pariser und Berliner friedens” (1888—92), de la Jonquière, ”Osmaniska rikets historia” (öfv. 1882), och E. af Wirsén, ”Balkanfolken och stormakterna” (1909). Se f. ö. artiklarna om de särskilda länderna med där anförd litteratur. <tab>H. B—n. Orient<over>a</over>liska kriget. Se Krimkriget. Orientalisk akvamarin, miner. Se Akvamarin. Orientaliska kyrkan. Se Grekisk-katolska kyrkan.

Fig. 1. Persisk matta från Kirman, omkr. 1500.

Orientaliska mattor, de värdefullaste af alla, göras, i likhet med andra knytmattor, med för hand inknutna tofsar, och deras öfverlägsenhet beror dels på att tofsarna äro så höga (minst 1 cm.) och anknytas så fast till grundväfven, dels ock i synnerhet därpå, att mönstrens former och färger kunna göras ytterst omväxlande, enär tillverkningen sker för hand och arbetaren därför har tillfälle att anbringa konstnärliga nyanser. I Persien och Indien, hvarifrån de yppersta mattorna komma, är det nästan omöjligt för främlingen att få inblick i teknikens och färgningssättets finare grepp, då desamma hållas som hemlig kunskap.