Om färgningen vet man dock så mycket, som att ullen färgas endast i små mängder i taget. Mattorna tillverkas i väfstolar. Till den lodrätt uppspända varpen tages bomulls-, hamp- eller kamullsgarn, stundom silke. Tofsarna, som inknytas mellan varptrådarna i öfverensstämmelse med det mångfärgade mönstret, bildas af tjockt ullgarn, som afklippes, och bägge ändarna sticka fram kring varptråden på rätsidan. Sedan en tvärrad tofsar inknutits, inflätas för hand två bindeskott af starkt ull-, bomulls-, lin- eller jutegarn, skotten nedslås mot väfven med en stålkam, och de framstickande ändarna klippas till en jämn yta. Väfverskorna sitta bredvid hvarandra till ett antal svarande mot mattans bredd och taga garnändarna till inknytning från upptill hängande nystan. Hvarje väfverska kan dagligen inknyta omkr. 7,000 tofsar. Sittbrädet upplyftes, allteftersom arbetet fortskrider, eller ock framdrages den färdiga väfven nedtill af en bom, så att arbeterskorna kunna förbli sittande på pallar å golfvet och ha bredvid sig lådor med de olika garnändarna i fack. I enlighet med den orientaliska ornamentiken äro mönstren jämnt fördelade öfver hela ytan och färgerna blandade så, att ingen enskild dominerar, utan alla tillsammans uppgå i en samfälld harmoni. Två

Fig. 2. Indisk yllematta från omkr. 1580.

hufvudarter af mönster förekomma: antingen abstrakt geometriska och vinkliga former jämte hemliga tecken och symboler (t. ex. kibla, se d. o.), eller ock blom- och bladformer i rik växling äfvensom djurbilder, arabesker, kartuscher o. s. v. (jfr fig. 1). De indiska mönstren visa icke bara blomformer, utan gärna hela växten ända ned till roten (se fig. 2; jfr fig. 21 å pl. III till art. Indien), med förkärlek för liljor, lotus och "lifsträdet". Man använder där ofta silkesvarp i förening med finaste ull. I Turkiet föredragas som växtmönster tulpan och hyacint. De orientaliska mattmönstren äro beräknade att ses i förkortning, icke såsom de å upphängda bonader. I Persien och Turkiet skiljer man mellan olika slag af mattor. Störst äro khali (oftast 5--6x2 m.), som läggas på golfvets midt; ännu finare äro de små sedjade (2 x knappt 2 m.), afsedda för sittplatser åt gästerna, medan kenare äro långsmala sido-(gång-)mattor (oftast 7x1,2 m.). Bönemattor (namazi) förekomma talrikast i Turkiet. Silke och guldtråd tagas blott till de allra dyrbaraste bland persiska mattor (för moskéer och furstar). Till följd af att orientalerna begagna mjuka skodon, nötas mattorna tio gånger långsammare än i Europa. Under dem läggas halmmattor, som ensamma få göra tjänst om sommaren. -- Vida billigare än de persiska äro turkiska mattor, bland hvilka Smyrnamattorna äro bäst. De ha alltid varp af ullgarn. I Europa (i synnerhet Tyskland och Wien) eftergöras de på ett förvillande sätt, dock med linvarp. -- Knytmattor tillverkades redan i äldsta tider i Egypten såväl som i Kina och den öfriga Orienten. Perserna utvecklade sin mattväfnadskonst under hela medeltiden, och den uppnådde sin högsta blomstring på 1500-talet. Därifrån hämtade inderna mönster, och blomstringstiden inföll hos dem i förra hälften af 1600-talet. Haute-lisse och savonneri (se dessa ord) utgöra i viss mån efterlikningar af den österländska knyttekniken. Egendomligt nog har i Sverige och det öfriga Skandinavien sedan fordomtima funnits en textil konst, helt olik det öfriga Europas, men slående lik Orientens, i synnerhet Mindre Asiens, beträffande mönstren och än mer färgerna. Detta har man sökt förklara genom den bevisligen lifliga samfärdseln mellan Sverige och Österlandet särskildt på 1000--1100-talen. Den svenska allmogeväfnaden flossa (se d. o.) öfverensstämmer ju ock i tekniken rätt nära med Orientens mattor. -- De mest ingående redogörelserna för den orientaliska mattindustrien lämnas i det af österrikiska handelsmuseet 1892--96 utgifna sammelverket "Oriental carpets" samt i "Katalog der ausstellung orientalischer teppiche" (Wien, 1891), hvartill sluter sig svensken F. R. Martins (se denne) med svenskt statsunderstöd utgifna stora praktverk "A history of oriental carpets before 1800" (Wien, 1906, 1908). Orientalisk ametist. Se Korund. Orientaliska regionen. Se Djurgeografi, sp. 568--569, jämte kartan. Orientaliska seminariet i Berlin (ty. Seminar für orientalische sprachen). Se Orientaliska språk. Orientaliska språk (Österländska språk), urspr. benämning på de till den närmaste Orienten hörande semitiska språken (hebreiska, arabiska, syriska m. fl.) i motsats till "klassiska språk" och "moderna språk". Allteftersom kännedomen om Orienten växte, inbegrepos småningom allt flera språk under denna benämning, och i vår tid