Kvikne, Rennebu, Meldalen och Orkedalen samt utfaller i Orkedalsfjorden, en liten gren af Trondhjemsfjorden. Längd omkr. 150 km., nederbördsområde omkr. 3,050 kvkm. O. har en rad betydliga bifloder och bildar flera vattenfall, bland hvilka Sundsetfossene, Tosetfoss och Storfoss äro viktigast. Omkr. 100 km. från Trondhjem korsar den nya Dovrebanan O. på ett ställe, där den störtar ned mellan trånga, tvärbranta fjällväggar; där håller man (1914) på att uppföra Norges största hvalfbro (spännvidd 60 m.). ^{K. V. H.} Orkla grufaktiebolag, äfven kalladt Lökkens verk, ansenligt grufföretag (koppar) på Lökkens, Höidals, Drogsets, Aamots m. fl. fält i Meldalen, S. Trondhjems amt, Norge. Drift pågår (1914) på Lökken och Höidal med en produktion (1913) af 150,000 ton. Bolaget stiftades 1904 och har flera gånger ökat sitt kapital, sist 1910 till 6,999,840 kr., hvars fördubbling beslöts i dec. 1913. Större delen däraf är svensk, och svenskar utöfva hufvudsakligen ledningen. ^{K. V. H.} Orkney-öarna [<over>å</over>kni-], Orkaderna, Orkadiska öarna (eng. Orkney Islands), brittisk ögrupp mellan Nordsjön och Atlantiska hafvet, n. om Skottland, ligga mellan 58° 41' och 59° 24' n. br. samt mellan 2° 22' och 3° 26' v. lgd. Öarna, som vanligen antagas vara 67 (af hvilka 30 äro bebodda, 4 af dem endast af fyrpersonal), men ända till 90, om man medräknar holmar (holms) och skär (skerries), äro genom det 10--13 km. breda Pentland firth skilda från Skottlands norra kust (Duncansby head och Dunnet head) och ha tillsammans 973 kvkm. Utom Pomona l. Mainland, som ensam är större än de öfriga öarna tillsammans (526,9 kvkm.), äro följande de största: Rousay, Westray, Eday, Sanday, Stronsay, Shapinshay, Hoy och South Ronaldshay. Utom västra kusten af de större öarna äro O. tämligen jämna och förete ett något naket utseende till följd af brist på träd. Ön Hoy består hufvudsakligen af höga, svarta, nakna klippor, af hvilka Old man når en höjd af 477 m. Äfven i södra delen af Pomona, v. om Kirkwall, samt på ön Ronsay nå bergen en betydlig höjd (230--270 m.). Utom på västra sidan af Pomona, Hoy och Ronsay äro kustlinjerna ytterst oregelbundna, och tidvattnet rusar genom de många fjordarna och sunden med stor hastighet, bildande hvirflar (roosts), som i stormigt väder draga åt sig fiskarbåtar och kunna vara farliga äfven för större fartyg. Med afseende på sin geologiska bildning likna O. det angränsande fastlandet och bestå nästan h. o. h. af old red sandstone. Nästan alla öarna ha sjöar, af hvilka Loch Harray och Loch Stenness på Pomona nå ansenliga proportioner. Klimatet är jämförelsevis mildt och jämnt; medeltemperaturen för den kallaste årstiden (jan.--mars) är + 4° C., för den varmaste (juli--sept.) 12°, årstemperaturen nära + 8°. Ehuru dimmor äro vanliga, är regnmängden ej synnerligen stor (800--900 mm.). Jordmånen växlar på olika öar, men består i allmänhet af mer eller mindre sandblandad lera och är ovanligt bördig. Hafstång och märgel finnas ymnigt för gödsling, och jordbruket skötes nu lika rationellt som i de skotska lågländerna. Den odlade jorden upptar ej fullt hälften af hela arealen; hufvudsädet är hafre och korn. Hufvudvikten lägges på ladugårdsskötsel; korthorn och kullig angus äro de vanligaste kreatursraserna, fåren äro mest cheviot och cheviot-leicester. Mycket hästar -- starka och småväxta, ehuru större än Shetlands ponnyer -- hållas, hufvudsakligen för jordbrukets behof. Träd växa endast på skyddade ställen, men mossfynd visa, att öarna förr haft skog. Öarna äro rika på sjöfågel; äggen användas till föda, och fjädern bildar en viktig handelsartikel. Fisket sysselsätter öfver 2,000 pers. Någon egentlig industri finnes ej; sandsten brytes på flera öar, och brännvinstillverkning idkas på Pomona. Befolkningens antal uppgick 1901 till 28,699 pers. (16,235 på Pomona), af hvilka 70 talade både gaeliska och engelska, men ingen endast gaeliska, och 1911 till 25,896 pers. De ursprunglige invånarna voro pikter, efter hvilka åtskilliga byggnadsminnen, såsom jordkulor och borgar, finnas kvar, men gingo under loppet af medeltiden upp i en inflyttad norsk befolkning. Det norska språket talades allmänt till 1500-talet och på en trakt af Pomona ända till slutet af 1600-talet. De nuv. jordegarna äro hufvudsakligen af skotsk härkomst och befolkningen i allmänhet en blandad ras af skandinavisk och skotsk härkomst, öarna bilda tillsammans med Shetlandsöarna och Caithness ett grefskap ("sheriffdom"), med gemensam sheriff, som har en ställföreträdare i Kirkwall, på Pomona, ögruppens enda stad. -- O. (lat. Orcades, fno. Orkneyjar) omnämnas af forntidens geografer (Plinius, Ptolemaios och Mela), men om deras befolkning kände man ingenting förrän vid medeltidens början, då kristendomen på 500-talet predikades af Columba och hans följeslagare. Vid slutet af 700-talet började O. såväl som Shetlandsöarna besökas af skandinaviska vikingar, som därifrån företogo härjningståg till Skottlands och Englands kuster. I slutet af 800-talet eröfrades båda ögrupperna af norske konungen Harald Hårfager och styrdes under större delen af 900-talet af själfständiga norska jarlar. Magnus Barfot (1093--1103) lade öarna under norska kronan, som de tillhörde till 1468, då de genom Kristian I:s dotter Margaretas giftermål med skotske konungen Jakob III kommo till Skottland (se Margareta, drottningar af Skottland 4). -- Titeln jarl af O. innehades af bl. a. den svenske stormannen Erengisle Sunesson (se Bååt 2). (^{J. F. N.}) Orknöingarnas saga. Se Jarlasagor. Orkusdälden, träsksjö. Se Acherusia. Orlamünde [årla-], småstad i hertigdömet Sachsen-Altenburg, vid Saale. 1,650 inv. (1905). Staden hade under medeltiden egna grefvar, med stora besittningar, särskildt i Thüringen och Franken. Den äldre linjen utslocknade med Otto (1067), hvarefter besittningarna 1112 öfvergingo till hans dotterson grefve Siegfried af Ballenstedt och 1140 till dennes brorson Albrekt Björnen, hvars efterkommande delade sig i flera linjer. Bland grefvarna af O. märkas Siegfried III (1176--1206), Albrekt Björnens sonson, som var gift med Valdemar I:s i Danmark äldsta dotter, Sofia, samt deras son Albert, grefve af O. (se denne). 1344 sålde grefve Henrik IV O. till Meissen, och det öfvergick sedan till huset Wettin (Ernestinska linjen). En grefve Otto (på 1200-talet) var enligt sagan gift med den som barnamörderska beryktade Agnes af Meran (se Hvita frun). (^{J. F. N.})